Personcentrerat stöd till bröstcancerpatienter med antihormonell behandling ger positiva effekter

Bild

De flesta kvinnor som drabbas av bröstcancer får en sort som är känslig för hormonet östrogen. Många patienter behandlas därför med läkemedel som hämmar östrogenet i kroppen. När östrogenet minskar uppstår ofta oönskade biverkningar till exempel i form av svettningar, smärta i muskler och leder och torra slemhinnor. Utöver detta förekommer också själva rädslan för att drabbas av läkemedelsrelaterade besvär.  

Individuellt behov av information

Hur mycket information olika patienter vill ha om sina mediciner varierar. En del patienter vill ha jättemycket kunskap medan andra patienter inte vill veta något alls. Detta blir en utmaning när personal ska ge information om läkemedel och dess effekter. För att ge adekvat information måste patienten berätta hur hen vill ha det. Det kan dock vara svårt som patient att veta vilka frågor man ska ställa när man inte vet vad man kan förvänta sig.

– Avhandlingen visar att patienterna inte alltid hade uppfattat den information som sjukvårdspersonalen upplevde var tydligt given. Detta påvisar hur viktigt det är att följa upp och bemöta de frågor som kommer säger Susanne Ahlstedt Karlsson, författare till avhandlingen.

Avhandlingen visar att patienterna inte alltid hade uppfattat den information som sjukvårdspersonalen upplevde var tydligt given. Detta påvisar hur viktigt det är att följa upp och bemöta de frågor som kommer

Rutinmässig information blir ofta bristfällig

Ofta lämnas skriftlig information ut till patienter rutinmässigt när de får sitt besked om att de har drabbats av bröstcancer. Denna studie visar dock att patienter i detta skede kan ha svårt att ta till sig informationen. I stället behöver de få hjälp med att tolka den tillsammans med någon som har kunskap, till exempel en sjuksköterska eller en läkare.

Utöver att det kan vara mycket information att bearbeta så kan sjukvården kännas ovan och svår att förstå sig på. Många patienter vill helst inte störa och drar sig därför för att kontakta sjukvården. När har man för mycket biverkningar? När är de för besvärliga? När och till vem kan man ringa? För att patienter ska få svar på bland annat dessa frågor togs ett stödmaterial fram. Patienterna bidrog själva till att utforma materialet genom att beskriva sina svårigheter i vården och vilken hjälp de skulle vilja ha.

Patient och personal måste arbeta tillsammans

Även den personal som arbetar med dessa patienter var med i arbetet med att ta fram stödmaterialet. Målet är att stärka patienternas förmåga att hantera symtom och problem som kan bero på deras bröstcancerbehandling, men också att stärka patienters tilltro till sin förmåga att hantera behandlingen och öka förståelsen för hur vården fungerar.

– Det var oväntat att inte fler patienter föredrog digitala uppföljningar säger Susanne Ahlstedt Karlsson. – Vi blev även förvånande av att  anhöriga avböjde att delta i stödmodellen och framtagandet av denna. Detta trots att tidigare studier visar på vikten att anhöriga är med och kan stötta i behandlingen. 

Personcentrerad plan

Grunden för en personcentrerad plan är att patienten förmedlar sina behov av kunskap. Patienten beskriver också vilka resurser hon har -  exempelvis kan de handla om motivation, nyfikenhet och ett socialt nätverk som stöttar men som också behöver involveras i planen. Utifrån detta gör patienten upp en skriftlig, personlig lärandeplan med sin kontaktsjuksköterska. Patienterna får berätta hur de löser olika problem de upplever med sin medicinering och hur lösningarna fungerade. De berättar också hur mycket kunskap de vill ha om sin behandling. Detta arbetssätt studerades i tolv veckor och det visade sig då att patienterna ville ha det skriftliga materialet vid olika skeden. Många patienter ville ha det direkt medan andra ville ha det i slutet av studien. Patienterna kunde välja att komma på besök på en mottagning eller ha telefonsamtal. De kunde också välja digitala samtal. Studien visade att de flesta ville ha tre telefonsamtal under de tolv veckor som interventionen höll på.