På djupt vatten
Medierna och ubåtsjakten Det är med främmande undervattensverksamhet som med en del psykologiska trauman, de kan aktualiseras i stunder av försvagad självkontroll. Misstänkt rysk ubåtstrafik i den svenska skärgården är ett sådant trauma, fortfarande aktivt under ytan, redo att slå igenom med full kraft när något inte omedelbart förklarligt fenomen blir synligt bland kobbarna.
I oktober i år var det dags igen, och David Crouch som för The Guardian och Financial Times skriver från Sverige fick uppdraget att bevaka ”the ubåtsjakten”. Han fick dock inte som en del andra reportrar tillgång till en helikopter som kunde hovra över dyningsbrämen och bespeja marinens aktiviteter. Däremot har han intresserat sig för hur den mediepanik som uppstod kom till uttryck, vilka aktörerna var och hur sambanden kan se ut med andra likartade mediestormar. Den 25 november berättade han vid en öppen föreläsning på JMG om sina iakttagelser.
Det man först kan konstatera är hur svenska medier trots alla tidigare erfarenheter av misslyckade ubåtsjakter som dessutom inte ens resulterat i några säkra uppgifter om att ubåtar varit till städes snabbt föll in i den kvasimartialiska jargong som militären använder vid sådana här tillfällen. Källkritiken var från början bristfällig och blev inte bättre, snarare tvärtom. TT kunde vid jaktens början referera till en ”trovärdig källa” och en ”sagesperson”. Vidare meddelades det att militären uppfattat en radiosignal på en rysk nödfrekvens. Denna uppgift från militären ansågs uppenbarligen så detaljerad att den knappast skulle kunna antas vara falsk, och här började medierna blåsa på för fullt. DN meddelade att ubåtsspanarna ”fått kontakt”, en helt felaktig uppgift.
Expressen som skickade upp sin riksdagsreporter Niklas Svensson i helikopter fick genom detta drag en enormt ökad trafik på sin webbsajt, några iakttagelser av betydelse kunde Niklas Svensson inte göra, det fanns ju inte mycket att se förutom de svenska fartyg som för övrigt snart gick in hamn för att läget skulle övertänkas. Ett kanske lite udda resultat av Svenssons spaning som David Crouch visade upp var en selfie i gul barnflytväst. Samtidigt, noterade David Crouch, kom uppgiften att Expressen skulle göra sig av med alla sina fotografer. I en senare kommentar till helikopterinsatsen tog Expressens chefredaktör Thomas Mattsson upp ett av de principiella problem som David Crouch ville belysa med sin föreläsning: 24-timmarsjournalistiken som kräver ett ständigt flöde av uppseendeväckande händelser och generar klick och sajtaktivitet innebär att sådana insatser som helikopterflygningar nödvändiggörs. Annars riskerar man helt enkelt att slås ut och försvinna.
David Crouch drog också paralleller till rooftop journalism, den form av journalistik som introducerades under Gulfkriget och nådde en höjdpunkt under kriget i Libyen. När omgivningen är alltför riskabel att vistas i började journalister hålla till på hustaken och därifrån försöka blida sig en uppfattning om vad som pågick. Något som ofta misslyckades, men medielogiken krävde ändå att någon rapportering ägde rum, så i värsta fall fick hemmaredaktionerna förse journalisterna på de fjärran taken med uppgifter som de kunde läsa upp framför kameran. Lika isolerade från det faktiska förloppet var ubåtsspaningens helikopterflygare.
David Crouch kunde också konstatera att det finns en enda journalist kvar som på heltid ägnar sig åt försvars- och säkerhetspolitiska frågor, Mikael Holmström på Svenska Dagbladet. Mycket få om några journalister har längre tillgång till källor inom försvaret som skulle kunna bidra med sakkunskap i akuta lägen. Man får situationer som när den öringfiskande pensionären Ove fanns sig på bild i tidningen som förmodad spetsnazgrodman eller som när ett ryskt fartyg utan minsta stöd för uppgiften i medierna uppgavs vara de ryska miniubåtarnas moderskepp. Hur fartygen sedan knöts till president Putin personligen är en mardröm i usel guilt by association-journalistik.
David Crouch hade under tiden han undersökt mediernas bevakning lärt sig det för honom tidigare helt obekanta ordet budgetubåt. Att den svenska försvarsledningen skulle vara så konspiratorisk och förslagen att den hittade på ubåtar för att få höjda anslag är nog att dra alltför långtgående slutsatser av den vid tiden för statsbudgetens tillkännagivande utbrutna ubåtsjakten. Nu höjdes anslagen ändå, men förmodligen av andra skäl.
Vad man kan förvänta sig är att flera av de stora mediernas i samband med ubåtsjakten intensifierade argumentation för en svensk Natoanslutning kommer att bli ett stående inslag i den svenska försvarspolitiska debatten, förmodligen med ett efter ubåtsjakten något starkare gensvar i opinionen.
Några veckor efter ubåtsjakten meddelade försvaret att man nu hade säkra uppgifter om att främmande undervattensverksamhet faktiskt ägt rum. Som stöd för uppgiften angavs att försvarets sensorer uppfångat säkra tecken på verksamheten. Mer konkret ville man inte vara, därför att då skulle man riskera att avslöja vilken typ av spaningsutrustning man förfogar över. Det är nog ingen alltför paranoid gissning att både den ryska marinen och Nato har ganska god koll på det ändå.
Fanns det några främmande ubåtar i det aktuella området vid den aktuella tidpunkten? David Crouchs svar, efter att ha gått igenom det material från medier och militär som finns tillgängligt är kort och gott: Nej! Det finns inga uppgifter som visar att så verkligen varit fallet.
David Crouch rekommenderade litteratur för vidare läsning om vikten av källkritik hur illa det kan gå när den journalistiska etiken åsidosätts:
Nick Davies: Flat Earth News. Distortion and Propaganda in the Global Media (2008)
Nick Davies: Hack Attack. How the Truth Caught up with Rupert Murdoch (2014)