Hallå där Ola Henricsson, adjunkt och doktorand vid institutionen för didaktik och pedagogisk profession, och som ihop med psykologen Michael Lundgren är aktuell med boken Muntligt berättande i flerspråkiga klassrum som fokuserar det unika möte som muntligt berättande kan skapa.
Vilket behov svarar boken mot?
– Vi använder narrativa strukturer för att förstå, tolka och tala om händelser som rör oss själva och andra. Det muntliga berättandet har dessutom den levda kroppen som instrument och skapar unika möjligheter till intersubjektiv förståelse. I en tid med tilltagande mängd information kan berättelser och berättande skapa mening och sammanhang åt lösryckta fakta. Dessutom är muntligt berättande ett effektivt sätt att utveckla lyssnande förmågor. Vi lärare vet vad som händer med elevernas lyssnande fokus i en klass när man berättar om en händelse man varit med om, till exempel vad som hände den där gången man fick sitt ärr. Läraren möter eleven mer som en jämlik i upplevelsen av berättelsens värld.
Varför är det så viktigt att få barn att berätta?
– Vår självförtroende och självtillit sätts på prov i muntliga aktiviteter, eftersom det sker i samspel med andra och kroppsligen inför den andres blickar. Om man dessutom berättar något tar man tid från andra, för dem till en berättad värld och håller på sätt och vis tiden i sin hand. Det kräver mod. Det är viktigt att låta alla elever tidigt, regelbundet, opretentiöst och strukturerat få träna sitt muntliga berättande i situationer där deras spontana och improviserade berättande länkas samman med faktabaserade historier ur livet och andra traderade genrer. I motsatt till att svälja alla stora och små narrativer som sanning så kan man på det sättet utveckla elevernas kunskap om hur berättelser alltid är skapade av någon i syfte att förmedla något.
Är metoden extra användbar i det flerspråkiga klassrummet?
– Oavsett kulturell bakgrund, kön, ålder och skolkunskaper så förstår vi när någon berättar. De narrativa strukturerna i muntligt berättande skapar förväntningar. Det lär vi oss tidigt. Pedagoger kan berätta sagor för barn som nyligen kommit till Sverige med hjälp av kunskap om narrativa strukturer och den levda kroppens betydelse i berättandet. På det sättet går det att ge förutsättningar för en gemensam förståelse av ett innehåll. Psykologen Michael resonerar i boken kring berättandets hälsofrämjande och identitetsstärkande potential och det positiva i att möta utsatta barn med goda berättelser.
Alla barn, liksom alla vuxna, är inte bekväma med att berätta. Hur övervinner man motviljan många kan känna?
– Det finns inget muntligt berättande utan lyssnare och därför är ett lyssnande klimat centralt. Lyssnande utvecklas bland annat effektivt med hjälp av muntligt berättande. Det här är en av de viktigaste poängerna med vår bok, att inspirera till att ha roligt med berättande, med lekar och med improvisation. Men också genom en fördjupad förståelse av vårt behov av att berätta från början i mindre grupper för att med tiden utveckla förmågor och självtillit att berätta för större grupper. Dessutom handlar det om att skapa förväntningar på att alla kan och vill berätta.
Du är verksam lärare och samtidigt CUL-doktorand. Vad undersöker du inom ramen för din pågående avhandlingsstudie?
– Jag är intresserad av fenomenet muntligt berättande och hur det visar sig i didaktiska sammanhang där den kroppsliga dimensionen är central för hur vi upplever muntligt berättande och är av största betydelse för hur vi skapar mening och förståelse åt innehållet. Jag är intresserad av vilken betydelsen är av berättarens gester, hållning och ansiktsgester inom ramen för den narrativa strukturen i flerspråkiga klassrumsmiljöer. Det finns tydliga samband mellan tänkande, narrativitet och bruket av gester. Det är det sambandet i en didaktisk kontext jag önskar belysa.
Mer information: Ola Henricsson, ola.henricsson@gu.se