Mannen som slutade ljuga

Seminarium med Dan Josefsson, journalist och författare till boken Mannen som slutade ljuga: berättelsen om Sture Bergwall och kvinnan som skapade Thomas Quick.

Den 25 mars medverkade han i ett seminarium anordnat av JMG:s gästprofessor Robert Aschberg.

– Massmördaren Thomas Quick var en konstruktion, baserad på en psykoanalytisk teori utan vetenskapligt stöd och framdriven av en sekt med denna teori som gemensam trosföreställning, en sekt bestående av läkare och terapeuter och med en karismatisk chefsideolog i psykoterapeuten Margit Norell till vilka de övriga förhöll sig som till en andlig ledare och modersgestalt.

Dan Josefssons beskriver alltså en situation där läkare och terapeuter vid Säters sjukhus inte bara medverkar till att Thomas Quicks/Sture Bergwalls historia som seriemördare blir känd och leder till en rad fällande domslut, de använder honom för att bekräfta en teori och bidrar aktivt till att väva samman en härva av lögner och bisarra bekännelser till en berättelse, en legend om ett monster, skapat av föräldrarnas tidiga sexuella övergrepp, som skulle åstadkommit en undertryckt ångest som endast kunde bearbetas genom utförandet av rituella mordakter med sexuella inslag.

Uppmärksamheten kring Dan Josefssons bok har varit stor och dess innehåll och slutsatser har diskuterats mycket i medierna. Det blir ändå en starkt berörande redogörelse som Dan Josefsson kan lägga fram när han belyser bakgrunden till konstruktionen av mordmaskinen Quick och den absurda flying circus som bildades kring honom när poliser, jurister och terapeuter åkte ut i landet (och till Norge), för att leta lik och mordplatser, som man aldrig hittade. Rent spöklikt blir det när sedan Quicks oförmåga att hitta några offer eller platser där morden ägt rum tas in i den terapeutiska, och juridiska, berättelsen om honom som bevis (!) för att han var skyldig. Att han ingenting kunde peka ut skulle bero på att ångesten var för stark. Rena cirkelbeviset alltså.

Nu har fallet Thomas Quick/Sture Bergwall nått en slutpunkt i och med att de felaktiga domarna undanröjts och Bergwall har fått lämna den slutna vården. En tragisk följd av fallet Quick är att flera mördare som begått mord som Quick tog på sig går fria. De skyldiga till vård- och rättsövergrepp som Quick utsattes för kommer troligen också att gå fria. Poliser och åklagare skyddas av det utslag som dåvarande justitiekanslern Göra Lambertz fällde när han granskade domarna år 2006 och fann dem oklanderliga. Att läkare och terapeuter varit gravt oprofessionella och moraliskt klandervärda betyder inte att de kan ställas till ansvar för att ha begått brott.

Många journaliststudenter deltog i seminariet, och Dan Josefsson ägnade en stund åt att redogöra för sina arbetsmetoder, bland annat hur han lade upp en timeline i Excel där så småningom över tvåtusen händelser fanns sorterade. Han jobbade helt och hållet digitalt, med anteckningar i Evernote och lagring i Dropbox, vilket gav honom möjlighet att jobba på alla möjliga platser, muggen till exempel, i fred för barnen.

Den mest kontroversiella delen av arbetet med boken var att han gjorde intervjuer under den falska förespeglingen att han var sysselsatt med en positivt hållen bok om Margit Norell och objektrelationsteorin. En variant av wallrafferi alltså, där han trängde sig in i en sluten personkrets som annars aldrig skulle ge honom tillträde. Ibland måste det anses rimligt att låta ändamålet helga medlen. Ett problem med det är att bedömningen av medlens värde oftast måste göras i efterhand. I det här fallet fanns det, inte minst tack vare Hannes Råstams insatser, en förförståelse som måste anses göra det legitimt att ta till diskutabla metoder. Det var ju ganska häftiga kålsupare som åkte dit.

Som journalist kan man känna sig väldigt bra när fallet Quick/Bergwall diskuteras. Det var ju duktiga journalister som avslöjade hela denna monumentala rättsskandal, hur den kunde inträffa och vilka som bär ansvaret. Men samtidigt bör man nog ställa sig frågan vad medierna gjorde medan cirkus Quick pågick som värst. Var det inte så att man frossade i bisarra detaljer och skrev långt och mycket om hur den fasansfulla barndomen skapat massmördaren. Hur var det då med den kritiska granskningen? I hur stor utsträckning litade man fullständigt och godtroget på alla egendomliga uppgifter som utredarna släppte ifrån sig? Det medicinska materialet var sekretesskyddat, men från de rättsliga processerna läckte hela tiden uppgifter som borde väckt misstankar om att något inte stod rätt till när det gällde fallet med den mångbekännande massmördaren och hans juridiska och medicinska entourage.

Medierna var inte medansvariga på samma sätt som rättssystemet eller vården – men man var nog dessvärre medlöpare och som alltför ofta alltför benägna att lita på vad auktoriteter ger för besked.