Humanioras tillstånd skiljer sig åt i de nordiska länderna

Hur mår nordisk humaniora? Det var temat för ett panelsamtal som anordnades av tankesmedjan Humtank i anslutning till Bokmässan. Skillnader, men också likheter, mellan de olika ländernas syn på humaniora lyftes fram och diskuterades.

Den nationella tankesmedjan Humtank bjöd in till ett panelsamtal för att diskutera nordisk humaniora idag och i framtiden. Panelen presenterades som ett ”Nordiskt dreamteam”, inbjudna för att diskutera hur patienten – det vill säga humaniora – mår.

Tanken med den nordiska panelen var att kunna spegla sig i varandra och se tendenser, likheter och skillnader mellan grannländerna.

Medverkande från Norden

Från Sverige medverkade Sharon Rider, professor i filosofi vid Uppsala universitet och 2015 års vinnare av Humtank-priset med motiveringen att hon ”med skärpa och mod försvarat bildningen och den akademiska verksamheten mot yttre styrning, kortsiktiga krav på nyttighet och kvalitetsbedömningar som inte fångar det egentliga värdet”.

Övriga medverkande i panelen var Karen Gram Skjoldager, lektor i historia vid Aarhus universitet i Danmark, Helge Jordheim, professor i kulturhistoria och museologi vid Universitetet i Oslo och Bengt Kristensson Uggla, professor i filosofi, kultur och företagsledning vid Finlands svenska universitet Åbo Akademi samt docent i tros- och livsåskådningsvetenskap vid Uppsala universitet.

Många rapporter om neddragningar

Moderatorn Johan Östling inledde med att ge en bild av humanioras roll i världen för närvarande och menade att det kommer rapporter om neddragningar från många håll och att naturvetenskap och teknik helt och hållet dominerar medan humaniora marginaliserats. Samtidigt har vi under 2010-talet kunnat se en offentlig offensiv, som bland annat Humtank själva är en representant för, påpekade han.

– Humaniora är centralt för att lösa och förstå många av dagens frågor, i en tid med förändrade kommunikations- och språkmönster. Det har inte saknats argument för varför humanistisk forskning är högst relevant men kanske lider humaniora av ett ”artikulationsproblem”, föreslog han.

Kritik mot humaniora

Karen Gram Skjoldager beskrev läget i Danmark, där humaniora enligt henne genomgår en grundläggande identitetskris.

Sedan 2010 har det i Danmark gått att urskilja tre typer av kritik; att humaniora inte är särskilt lönsamt, att kvaliteten på forskningen inte är tillräckligt hög och att humaniora inte är något som arbetsmarknaden har behov av. De senaste åren har det skett en mycket radikal nedskärning av antalet humanioraplatser.

Därefter var det Helge Jordheims tur att beskriva läget i Norge. Han inledde med att varna för att det fanns en risk för att panelsamtalet skulle urarta i en variant av Monty Python-sketchen där alla försöker överträffa varandra med hur jobbigt de haft det i barndomen, vilket roade åhörarna.

Norge befinner sig just nu i vad Helge Jordheim beskrev som ”stillheten före stormen”, då man avvaktar två stora politiska utredningar. Studentantalet har legat relativt stabilt och han har inga indikationer på kommande nedskärningar.

En fråga Helge Jordheim lyfte var istället den om infrastrukturen för forskning, som han beskrev som oändligt liten i Norge.

– Det är bara staten, staten och staten och det finns få andra finansiärer i Norge, sa Helge Jordheim.

Kunskap respekteras inte

Sharon Rider ansåg att läget i Sverige jämfört med Norge och Danmark ”inte är så förfärligt”, men att finansieringsformen är ett praktiskt problem.

– För de humanistiska ämnena är uppdelningen med två potter, en för forskning och en för undervisning, problematisk. Så fort det pratas om forskning tänker människor ”vit rock och labb” men det är inte så det ser ut för humanistiska forskare, sa Sharon Rider.

Hon menade att arbetsmarknaden för humanister i Sverige blivit sämre på grund av ”marknadifieringen av hela den offentliga sfären”. Exempelvis att det förr inte fanns krav på att en rektor för en musikhögskola skulle ha en ekonomisk utbildning.

– Detta har tagit bort en bit av arbetsmarknaden för humanister, trots att de är lämpligare för den typen av tjänster.

Men det största problemet i Sverige ansåg Sharon Rider vara att man inte respekterar kunskap.

– I den svenska debatten talas det om faktaresistens och vi har fått en debatt där sakliga argument inte får gehör.

Populistiskt bildningsförakt

Den främsta skillnaden i Finland, enligt Bengt Kristensson Uggla, är universitetens helt avgörande betydelse vid nationsbyggandet. Det gör att universiteten har en helt annan ställning och status i Finland, menar han.

Det finns ett stort mått av autonomi och också en stark elitistisk bildningshistoria som bidragit till universitetens prestige och ställning i Finland.

Han varnade däremot för att den offentliga debatten även i Finland håller på att slå över i vad han kallade populistiskt bildningsförakt. Dessutom lider Finland av en enorm ekonomisk baksmälla, vilket lett till stora nedskärningar, där tusentals förlorat sina anställningar.

– Det sker en konsolidering till stora enheter och man ska flytta hela humanioran till den konstnärliga enheten. Det är ekonomisk nytta som står på agendan.

Han beskrev det finska läget som en märklig kombination av att universiteten har avstatligats de senaste åren, men ändå detaljstyrs av politiken. Han trodde att en framgångsfaktor har varit att universiteten även har uppdraget att förvalta ett kulturarv, vilket gett dem ett egenvärde.

I Finland är det också vanligt att människor skänker pengar till kultur och till akademisk verksamhet. Där finns stora och starka fonder, som är aktörer och för en egen kulturpolitik.

Bengt Kristensson Uggla pläderade för en gränsöverskridande humaniora.

– Jag tror på en hybridfakultet. In med humanioraforskning i ekonomi, kemi etcetera! Det är också så humaniora fungerar på arbetsmarknaden, vi måste omförhandla relationen mellan humaniora och samhälle och också kopplas ihop mer med kulturlivet. Vi har inga vänner som talar för oss om vi inte har allianser med kulturlivet, sa Bengt Kristensson Uggla.

Ett bredare sammanhang

Därefter följde bland annat en diskussion om att forskningen mäts i publiceringar. Något som driver humaniora i fel riktning, ansåg Bengt Kristensson Uggla.

Helge Jordheim höll med om att det finns problem i att publiceringar tar uppmärksamhet men han menade att humanioraforskningen inte enbart kan rikta sig internt för ”det skulle ha blivit helt inavlat”.

Sharon Rider ansåg att det inte har blivit bättre av internationaliseringen och kravet på publiceringar i internationella tidskrifter. Det är fortfarande samma människor det rör sig om och det kan bara åtgärdas om humaniora har ett bredare sammanhang.

– Det finns en tendens att hoppas på att konkurrens löser allting men det gör det inte, sa Sharon Rider.

Helge Jordheim invände mot delar av det resonemanget och tryckte på vikten av internationella publikationer utöver nationella kunskapsbidrag.

Efterlyste bredare humaniorafokus

Annat som togs upp var exempelvis att det borde finnas bättre miljöer för ”kunskapspollinering”, vilket Bengt Kristensson Uggla påpekade att humaniora behöver mer än andra ämnesfält.

– Jag var i Oxford där man äter ihop hela tiden, vilket skapar informella samtal och diskussioner. Det går aldrig att få via en distansutbildning.

Helge Jordheim ansåg att all humaniorautbildning borde starta brett för att ge studenterna en bred förståelse för humaniora. Han menade att studenterna inte visas bredden idag, eftersom lärarna inom varje ämne håller stenhårt i studenterna för att hålla kvar dem inom sitt ämne.

– Det betyder att vi får doktorander som är så smalspåriga att de i princip inte kan göra annat än att just skriva doktorsavhandlingar. Den breda humanistiska kunskapen finns inte där, sa Helge Jordheim.

Fakultetens dekan, Margareta Hallberg, som lyssnade på denna mycket inspirerande panel, vill understryka vikten av att samtalen om humanioras frågor, roller, problem och möjligheter fortsätter på bred front.

– Humtank är en viktig part i denna pågående debatt och också en pådrivare för större uppmärksamhet och ökad synlighet av humanistisk utbildning, samverkan och forskning, säger Margareta Hallberg.