…som den 8 december leder symposiet ”I cannot be free until you are free” på Pedagogen på temat aktivism inom såväl akademin som i det civila samhället.
Varför har ni valt detta tema för ert symposium?
– Vi lever i en tid där en del idéer samt praktiserandet av dem - särskilt av dem med maktpositioner - har haft eller kommer att få förödande konsekvenser för människor och resten av naturen. Detta gör våra aktiva ställningstaganden på individ-, institutions- och strukturnivå ännu viktigare, för att kunna vända viss destruktiv utveckling och för att hitta nya konstruktiva och hållbara lösningar. Därför ett symposium med medverkande som har erfarenheter från olika kontext och fokusområden, med möjlighet till dialog och utbyte av erfarenheter. Dessa möten vidgar förhoppningsvis repertoaren av lösningar som har potential för flexibilitet inför förändringar, vilket i sin tur kan bidra till dynamiska och sammanhållna samhällen.
Hur kan aktivism och akademi höra ihop, anser du?
– Inom akademin är kunskapsproduktion den centrala uppgiften. Frågan är vilken kunskap som produceras eller utesluts? Kunskap är inte botemedel mot destruktiva processer och maktordningar, men kan genom avslöjande av maktordningar samt med förslag på lösningar bidra till förändring. Det är därför aktivism inom akademin skapar så mycket kraftigt motstånd inom etablerade maktordningar i vår samtid. I vissa länder kan akademisk aktivism straffas med fängelse och avrättningar, och i andra länder med utebliven akademisk karriär och uteslutningar. Men som tur är finns det fortfarande de som tycker att det är värt priset.
Symposiets huvudpersoner är Sami Adwan från Hebron University och årets gästprofessor till Torgny Segerstedts minne vid Göteborgs universitet, Lory Dance från University of Nebraska-Lincoln och Leo Yankton från Oglala Lakota Nation. Vad kan sägas förena de tre?
– Den gemensamma nämnaren hos dem - förutom att två av dem definierar sig själva som akademiska aktivister - är deras aktivism utifrån sin tillhörighet till marginaliserade grupper som på olika sätt har varit och är utsatta för rasism eller ockupation, eller både och. Men ännu viktigare är att de utvecklat sin aktivism i olika kontext med olika sociala och historiska villkor, och därmed bär på olika erfarenheter och har provat olika lösningar.
– En av de frågor som jag kommer att ställa till dem är hur man kan byta position från att endast vara objekt för hegemoniska maktutövningar, till att inta en subjektposition som till det yttersta verkar för en hållbar samhällsordning i avseendet respekt för alla människor och resten av naturen.
Du har själv 40 års erfarenhet som aktivist för att påverka politiska beslut inom områden som feminism, antirasism och miljöfrågor. Hur skiljer sig aktivismen idag från den som gällde för 40 år sedan?
– Den stora skillnaden som jag ser mellan 60-70 talets aktivism i Europa och dagens, är att vår tids aktivism är inriktad på förändring i ojämlika strukturer på såväl global som lokal nivå, medan den förstnämnda aktivismen mest var inriktad på globala frågor; åtminstone i Sverige så som jag har förstått det. I vår tid har den dualistiska fördelningen vänster-höger bytts till mer komplexa grupperingar som inte är lika fasta som förr. Den goda nyheten är att det finns många krafter, som kan vara svåra att kategorisera in i olika block, som tillsammans mobiliserar aktioner för att ta itu med diverse mänskliga galenskaper. Jag tror på dessa rörelser och inser att jag inte har något annat val än att tro på dem ifall jag vill verka för att nya generationer ska få en bättre värld.
Tid: torsdag 8 december 16:00-19:00
Plats: sal AK2 136, Pedagogen hus A källarplan, Västra Hamngatan 25
För mer information:
Zahra Bayati, universitetslektor, institutionen för pedagogik, kommunikation och lärande, zahra.bayati@gu.se, 0735-931626