Franska författare återvinner manifestet - men i fiktiv form
Det litterära manifestet har återuppstått i fiktiv form i franska romaner. I stället för att vara en samling revolterande åsikter används nu manifestet av flera författare för att försvara den litterära traditionen. Det visar en avhandling i franska.
Mette Tjells avhandling i franska handlar om de nya litterära manifest som har börjat dyka upp i franska samtidsromaner.
Manifest var vanliga när modernismen slog igenom i början av 1900-talet. De flesta ismer formulerade sina ståndpunkter i manifest som publicerades i tidningar eller som flygblad. Mette Tjell har undersökt de nya litterära manifest som har börjat dyka upp i franska samtidsromaner och visar att manifestgenren har genomgått en metamorfos.
– Genren var från början avantgarderörelsernas signum. Dadaisterna till exempel, som var tongivande i Frankrike vid första världskrigets slut, lanserade hundratals manifest i vilka de deklarerade sina idéer om konstens och litteraturens revolutionära kraft. Sådana revolutionära rörelser i konstens tecken lyser med sin frånvaro i dagens samhälle. Det litterära manifestets inträde i fiktionen kan därmed tolkas som ett uttryck för en nostalgi över en svunnen tid, säger Mette Tjell.
Hon hämtar exempel från tre böcker som alla är skrivna på 1990-talet och där manifestet har en tydlig plats men används på olika sätt: Le Caoutchouc décidément (1992) av Éric Chevillard, Tout-monde (1993) av Édouard Glissant och Le Post-exotisme en dix leçons, leçon onze (1998) av Antoine Volodine.
Volodines bok är till exempel en hyllning till världsrevolutionens hjältar som slogs för idealen, men hans manifest lyfter också fram hur litteraturen blir vårt kollektiva minne som berättar om svunna tider. Chevillard använder manifestet till att lyfta fram principerna för sitt eget kreativa skrivande och Glissants bok beskriver ett stort och globalt fredsprojekt.
– Romanernas fiktiva manifest fungerar på ett radikalt motsatt sätt än vad avantgardemanifestet gjorde för hundra år sedan. Idag när färre läser böcker och litteraturen inte längre har en särställning i samhället, tenderar manifesten att försvara den litterära traditionen istället för att revolutionera den. Romanerna är konstruerade för att lyfta fram litteraturens centrala roll som en fri och oberoende röst. Samtidigt använder författarna manifestet som ett stilgrepp för att marknadsföra sig.
I avhandlingen jämför Mette Tjell även andra litterära manifest som skrivits i Frankrike under de senaste 25 åren och ser där samma tendens att försvara litteraturens ställning i samhället. Hon visar att i likhet med Chevillard, Glissant och Volodines manifestliknande romaner, lanseras de flesta litterära manifest idag av enskilda författare, till skillnad från modernismens manifest som gav uttryck för kollektiva röster och var förankrade i estetiska rörelser.
– Det säger en hel del om litteraturens och författarnas villkor i samhället. Genom sina manifest uttrycker vissa samtida författare sin medvetenhet om litteraturens kris och i viss mån försöker de återuppliva litteraturens politiska dimension, säger Mette Tjell.
Avhandlingen Le Manifeste littéraire revisité. Explorations fictionnelles du genre dans la littérature française contemporaine försvarades 7 mars 2015.