Fler insatser krävs för att bli av med spökgarn
Förlorade fiskeredskap orsakar varje år stort lidande för många arter i våra hav. Med bättre samordning, producentansvar, fler spökfiskeprojekt och vassare lagstiftning kan problemen med spökgarn kraftigt minskas. Det skriver Anna Axelsson, nyexaminerad masterstudent i hav och samhälle på Göteborgs universitet, i en ny rapport.
I somras fick Anna Axelsson ett stipendium av miljöorganisationen Kommunernas internationella miljöorganisation (KIMO) att sammanställa en rapport om kunskapsläget kring spökgarn i svenska hav. Hon har läst rapporter, forskningsartiklar och gjort intervjuer med olika aktörer. Och resultatet är tydligt.
– Fortsatt samverkan mellan kommuner, myndigheter och fiskare är fundamentalt för att komma till bukt med problemet med spökgarn, säger hon.
Stor påverkan på livet i havet
Konsekvenserna av spökgarn på det marina livet är stora. Fiskeredskapen är gjorda av syntetiska material och fortsätter därför att fiska långt efter att de har gått förlorade. Fiskar och skaldjur, men ibland även marina däggdjur och fåglar, fastnar i redskapen och går ofta en plågsam död till mötes. Redskapen bryts till slut sönder och bidrar med utsläpp av mikroplaster.
Det finns även socioekonomiska anledningar att ta hand om spökgarnen. De förlorade fiskeredskapen bidrar exempelvis till förlust av kommersiellt värdefulla arter och nedskräpning av stränder.
Skillnader mellan havsområden
Rapporten visar att problematiken i Sverige skiljer sig åt beroende på havsområde. I Östersjön och Öresund är nät det största problemet, medan hummertinor och havskräftburar är vanligast utanför Bohuskusten.
– I höstas var jag med ute med projektet 8+fjordar och plockade upp förlorade hummertinor utanför Stenungssund. På ett litet område i närheten av Tjörnbron hittade vi ett tjugotal tinor på mindre än en timma. I hälften av dem hittade vi krabbor och humrar, säger Anna Axelsson.
Redan i dag finns flera initiativ för att plocka upp och ta hand om förlorade fiskeredskap. Anna Axelsson har bland annat intervjuat representanter från spökfiskeprojekten i Tanums, Sotenäs och Lysekils kommuner, Spöknätsjägarna, Fiskareföreningen Norden, Divers against ghost nets, Sotenäs marina återvinningscentral och Havs- och vattenmyndigheten.
– Alla jag har pratat med är överens om att ingen gynnas av fiskeutrustning går förlorad. Det är viktigt att de insatser som redan görs fortsätter och att ett cirkulärt förhållningssätt till fiskeredskap utvecklas, säger Anna Axelsson.
Se över lagstiftning för fritidsfiske
En viktig del i att få in ett cirkulärt förhållningssätt är producentansvar, där producenterna finansierar en miljövänlig avfallshantering, men också ansvarar för att öka konsumenternas medvetenhet kring frågan.
Redskapsutveckling är en annan insats som kan bidra. Exempelvis finns hummertinor som hålls samman av nedbrytbar bomullstråd.
En årlig fast statlig finansiering till kommunerna att driva spökfiskeprojekt där yrkesfiskare och proffsdykare får ersättning för att plocka upp förlorade fiskeredskap är ett annat förslag som kom fram vid intervjuerna.
– Man skulle också behöva se över lagstiftningen när det gäller förlorade fiskeredskap. När det gäller yrkesfisket finns det ett krav att rapportera in förlorade fiskeredskap inom tjugofyra timmar. Men för fritidsfisket finns inget liknande krav, säger Anna Axelsson.
Text: Karl-Johan Nylén
Med spökgarn menas förlorade fiskenät, hummertinor, havskräftburar och trålar som fortsätter att fiska utan att någon tar hand om fångsten. Förutom fiskar riskerar fåglar och andra marina djur att trassla in sig i redskapen och kvävas eller svälta ihjäl. I Östersjön förloras mellan 5 000 och 10 000 fiskenät varje år.
