Hoppa till huvudinnehåll
Länkstig

En ny ledning tar vid på Humanisten

Publicerad

– Ingen av vår tids stora frågor, om exempelvis demokrati och människovärde eller om miljö och klimat, kan lösas utan kunskaper inom humaniora. Det påpekar Marie Demker och Göran Larsson, ny dekan respektive prodekan på Humanistiska fakulteten från 1 januari 2017. Men båda betonar också vikten av att humanister blir mer offensiva.

Marie Demker och Göran Larsson
När valberedningen i början av november föreslog Marie Demker, professor i statsvetenskap, som dekan för Humanistiska fakulteten var det många som höjde på ögonbrynen. Kan en samhällsvetare verkligen bli dekan för en humanistisk fakultet?

– Efter att hjärtat först gjort ett glädjeskutt var det min första reaktion också, förklarar Marie Demker. Jag bad om att få betänketid och diskuterade med ett antal personer som jag hyser stort förtroende för. Sedan bestämde jag att om fakulteten vill ha mig så ställer jag upp. Det finns förstås både fördelar och nackdelar med att komma utifrån: jag kanske kan se på fakulteten med nya ögon men känner förstås inte till verksamheten mer än på ett ytligt plan. Men jag gillar verkligen Humanistiska fakulteten och har läst både historia, filosofi samt lite religionsvetenskap här.

– Också jag blev förvånad över att tillfrågas, berättar Göran Larsson. Och jag känner mig både ödmjuk inför förtroendet och nyfiken inför möjligheten att få lära mig något nytt.

”Det måste få finnas en mångfald av uppfattningar”

Dekanens uppgift är bland annat att förkroppsliga både linjen och det kollegiala styret, en sorts dialektik som går genom den egna kroppen, menar Marie Demker.

– Det kollegiala styret gäller forskning och utbildning medan linjen handlar om exempelvis arbetsrättsliga frågor, pengar och det humanistiska nybygget. När det gäller direktiv som kommer uppifrån ska dekanen fungera som en översättare, ta emot uppdraget men tolka det på bästa möjliga sätt för fakulteten.

Humanistiska fakulteten har på senare tid varit indragen i flera konflikter, bland annat i samband med olagliga tjänstetillsättningar men också på grund av neddragningen av flera språkämnen för ett antal år sedan.

– I medierna har det låtit som att det varit väldigt bråkigt här, förklarar Göran Larsson. Men att det finns konkurrerande idéer om exempelvis vad som är god vetenskap eller vad en humanist egentligen ska syssla med är i grunden positivt.

– Det måste få finnas en mångfald av uppfattningar vid ett universitet, menar Marie Demker. Under mina snart fem år som prodekan har jag lärt mig att alla inte kan få sin vilja igenom, men att alla måste få föra fram sina argument och bli lyssnade på. Och det är inte bra om det alltid är samma personer som får stryka på foten. Det stora problemet för universitetsvärlden är dock inte konflikterna utan tvärtom, att många så ofta springer åt samma håll.

– En akademi måste ju vara just den plats där olika teorier stöts och blöts, påpekar Göran Larsson. I vårt samhällsansvar ingår att inte falla in i någon enkel debatt om rätt eller fel, utan vårda och kultivera förmågan att ställa öppna frågor och föra en bred diskussion där man självklart skiljer på sak och person.

Samverkan ska ses som något självklart

De menar också att det är viktigt att skapa ett klimat där medarbetarna ser samverkan som något självklart, exempelvis att delta i samhällsdebatten.

– När jag började som doktorand på statsvetenskapliga institutionen fanns där en positiv förväntan att man skulle skriva debattartiklar eller prata i radio, berättar Marie Demker. Hade jag gjort något sådant möttes jag av glada tillrop.

– Men man kan bli väldigt utsatt i exempelvis sociala medier. Vi borde bli bättre på att stötta våra debattörer så att ingen står där ensam i stormen, påpekar Göran Larsson.

Förutom debattdeltagande handlar samverkan också om att ställa sin expertis till förfogande i olika sammanhang.

– Vid Humanistiska fakulteten görs också många bokanmälningar, man skriver om teateruppsättningar och om utställningar, förklarar Göran Larsson. Samverkan påstås vara viktigt men borde värderas mycket högre, exempelvis vid tjänstetillsättningar.

– Precis som att en professor idag måste ha kunskaper i högskolepedagogik, kanske det så småningom blir självklart att också ha erfarenhet av samverkan, menar Marie Demker. Även om det går långsamt går ju saker och ting att förändra.

”Humanister måste bli mer offensiva”

Humaniora påstås allt som oftast befinna sig i kris.

– Det stämmer på så vis att penningpåsarna för humanistisk forskning och utbildning är mycket mindre än exempelvis för medicin och teknik, påpekar Göran Larsson. Också humanioras traditionella arenor har förändrats, bland annat på grund av dagspressens problem och uppkomsten av sociala medier. Men att ha en mental bild av att vi hela tiden är i underläge hjälper ingen. Istället för att beklaga oss borde vi kämpa mer.

– Humanister måste bli mer offensiva både utåt och inåt, menar Marie Demker. Som experter inom en mängd olika områden måste man värna den självkänsla som kunnandet ger.

Humanistiska frågor mer aktuella än på länge

Flera stora humanistiska frågor, om exempelvis identitet, migration, människovärde, social gemenskap och fördelning av resurser, är idag mer aktuella än på länge.

– Den humanistiska kunskapen är framtagen, förbättrad och fördjupad under århundraden, förklarar Marie Demker. Jag är exempelvis intresserad av den europeiska diasporan under 1920-talet. Det var ett decennium med många paralleller till vår tid. Jag tycker också att det är noterbart att den statsvetare som ger mig de skarpaste insikterna kring politiska skiljelinjer i vår tid var Norberto Bobbio, en person som har sin akademiska grund i filosofin.

Varken Marie Demker eller Göran Larsson anser dock att humaniora har ett större ansvar när det gäller folkbildning än andra vetenskapsområden.

– Kunskapsarvet gäller alla discipliner. Men naturvetenskap, medicin och teknik får hela tiden nya resurser från statsmakter och anslagsgivare. Humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning uppfattas som något som bara finns där, färdigt att hämta fram när det behövs och omvärlden förstår inte att även denna kunskap måste värderas, förvaltas och fördjupas.

En av universitetets viktigaste uppgifter är att lära både studenter och allmänhet att leva i insikten att det vi idag betraktar som sant kanske inte alls är det, påpekar Göran Larsson.

– En av vetenskapens mest revolutionerande insikter är ju att vi inte vet allt. Vi kan inte förklara med exakthet varför somliga människor får cancer eller varför samhället utvecklas som det gör, och vi måste ständigt leva i spänningen mellan kunskap och okunskap.

Inlyssnande start

Det första halvåret kommer de nya dekanerna ägna åt att sätta sig in i olika frågor.

– För min del handlar det om att lära känna fakulteten och lyssna på medarbetarna, förklarar Marie Demker. Jag tror att jag är en ganska argumentativ person men också prestigelös, jag är beredd att ompröva gamla sanningar.

– Det är också viktigt att acceptera att folk gör saker och ting på sitt eget sätt, tillägger Göran Larsson. Det kanske inte är så jag skulle ha gjort men det blir nog bra ändå.

De nya dekanerna tillträdde 1 januari 2017.

TEXT: Eva Lundgren och Allan Eriksson
BILD: Allan Eriksson

Texten publicerades ursprungligen i GU-journalen nr 6

Bakgrund

Marie Demker är professor i statsvetenskap. Hon har varit ledamot av bland annat Göteborgs universitets styrelse samt suttit i Vetenskapsrådets ämnesråd för humaniora och samhällsvetenskap. Hon är även ledamot av Kungliga Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg och har också varit expert i flera statliga utredningar. Hon blev prodekan vid Samhällsvetenskapliga fakulteten 2012.

Göran Larsson är professor i religionsvetenskap. Han har suttit i Humanistiska fakultetens styrelse samt i fakultetsstyrelsen samt i institutionsrådet för institutionen för litteratur, idéhistoria och religion. Han kommer att vara prodekan på 50 procent.