Diskussion om disputation

Det är Bo Lindberg, professor i emeritus i idéhistoria, som skrivit en bok om avhandlingarnas historia. Den behandlar i huvudsak en period på 250 år, från 1600-talets början fram till 1852, då disputationsväsendet blev mer reglerat.

Under dessa år publicerades 23 721 dissertationer från universiteten i Uppsala, Lund samt Åbo, som ju var svenskt fram till förlusten av Finland 1809.

Många muntliga disputationer

Det stora antalet texter kan dock ge ett felaktigt intryck av vad som diskuterades vid våra lärosäten under tidigmodern tid, påpekar Bo Lindberg.

Bild

– Muntliga disputationer var under lång tid ett huvudmoment för universitetens kunskapsförmedling, och dessa finns förstås inte bevarade.

Hölls på latin

Disputationerna skulle föras enligt aristotelisk logik och hållas på latin, vilket inte alltid gynnade kvaliteten på samtalen. En mängd olika ämnen kunde avhandlas på samma gång, så länge diskussionen höll sig inom någon av de fyra fakulteterna: den teologiska, juridiska, medicinska eller filosofiska.

Det var utvecklingen inom boktryckarkonsten som gjorde att det under 1500-talet började dyka upp tryckta komplement till disputationen, främst i den lutherska världen, alltså Tyskland, Nederländerna och Skandinavien, förklarar Bo Lindberg.

– De första tryckta, så kallade ”nakna dissertationerna” bestod mest av upplysningar om var och när en disputation skulle äga rum, samt vilka som skulle agera. Under första halvan av 1600-talet utvecklades dessa till ”klädda dissertationer”, som även innehöll de teser och argument som skulle försvaras. Med tiden blev avhandlingarna allt mer omfattande men också spretigare.

– De började även förses med sociala kringtexter. Dessa kunde utgöra så mycket som hälften av texterna, och exempelvis innehålla tack till mecenater samt till far och mor, samt hyllningar på vers eller prosa från kamraterna. Tackandet hade en ekonomisk orsak: det var ganska dyrt för respondenten att bekosta en tryckning. Vid slutet av 1700-talet skulle texterna dessutom tryckas i hela 600 exemplar, varav 70 skulle tillfalla staten; övriga häften delades ut i studentgruppen. Någon större internationell spridning var det alltså inte tal om, om det förstås inte gällde en känd vetenskapsman, som exempelvis Carl von Linné.

Oklart vem som skrev avhandlingen

Att en avhandling skrivs av respondenten är i dag självklart. Det var idealet också under tidigmodern tid, men verkar långt ifrån alltid ha varit fallet.

– Vanligen fick studenten genomgå två disputationer: först en förövning där han försvarade en text som professorn skrivit, först därefter försvarade han en dissertation för doktorsgraden. Även denna text kunde dock vara skriven av professorn; det kunde helt enkelt vara ett sätt för denne att få sitt alster tryckt på respondentens bekostnad.

Dygd, fosterlandskärlek och kungamakt

Flest studenter hade den filosofiska fakulteten, som också var den mest spretiga. Filosofer som Hobbes och Descartes diskuterades, men naturvetenskapliga ämnen fick så småningom alltmer utrymme, förklarar Bo Lindberg.

Bild

– De frågor som avhandlades kunde handla om dygden, fosterlandskärlek eller om huruvida kungen hade fått sin makt direkt av Gud eller indirekt via fördrag. Men de kunde också handla om ämnen, som vi även idag uppfattar som vetenskapliga, som kemi eller språkvetenskap, eller om grundläggande frågor, som om det finns tomrum i naturen.

– Det fanns förstås gränser för vad som var tillåtet att säga, exempelvis om kungamakten eller om den lutherska läran. Men idealet var ändå ett sökande efter sanning, där sympatiskt nog också den som vederlades ansågs bidra till kunskapen. ”På sanningens arena är det skönt både att segra och besegras” står det exempelvis i en dissertation från 1662.

Skola och kyrka hängde ihop

Oavsett vad studenterna läste för övrigt var de tvungna att gå en kurs i luthersk dogmatik. Det berodde på att karriärer inom skola och kyrka hängde samman: en doktor kunde börja sin anställning som lektor vid ett läroverk för att sedan sluta som kyrkoherde.

Även om latin var de lärdes språk blev det 1741 tillåtet att skriva på svenska inom ämnet ekonomi. Inte bara akademiskt skolade, utan även vanliga näringsidkare, kunde ju ha nytta av kunskaper om hushållning och hantering av naturtillgångar.

– Förändringen var dock ingen större succé, först på 1800-talet blev det vanligt med dissertationer på svenska språket.

Stramare regler infördes på 1800-talet

På slutet av 1700-talet blev det också allt vanligare att dela upp dissertationen i olika delar som ett flertal studenter kunde disputera på. Disputationsväsendet började samtidigt på olika sätt förfalla, förklarar Bo Lindberg.

– 1852 infördes därför nya och stramare regler. De innebar bland annat att disputationen skulle betygssättas samt att det blev otillåtet för någon annan än studenten själv att skriva sin doktorsavhandling.

En del likheter i dag

Reglerna från 1852 fortsatte gälla ända till 1969. Då försvann betyg på disputationen, som därmed fick minskad betydelse.

Dagens disputationsväsende är förstås väldigt olikt det som fanns under tidigmodern tid. Men det finns ändå en hel del likheter, menar Bo Lindberg.

– Disputationen har fortfarande en social dimension där släkt och vänner bjuds in. I förordet till doktorsavhandlingen tackas handledare, lärare och kurskamrater, samt mamma och pappa, precis som på 1700-talet. Språket är inte latin men väl engelska, vilket är ett skäl till att även dagens texter ofta är svåråtkomliga för allmänheten.

– Dagens dissertationer är förstås mycket mer specialiserade än förr och med hjälp av internet kan allt fler ta del av både disputation och dissertation. Men många värdesätter förbindelsen till vår historia, vilket bland annat det stora intresset för doktorspromotionen visar. Jag tror därför att både disputation och dissertation kommer att finnas kvar vid våra lärosäten, om än i förändrade former.

Text: Eva Lundgren