Länkstig

De chilenska pjäserna som skulle forma den nya nationen

Publicerad

Eduardo Jimenez Tornatore har skrivit en avhandling i spanska, om den chilenska teatern under 1800-talet och dess roll i relation till tankarna om en nationell litteratur efter den chilenska självständigheten från Spanien.

Eduardo Jimenez Tornatore

Vad visar din avhandling?

– Den visar att det finns en direkt koppling mellan det korpus av dramatiska verk som jag har valt, skrivna mellan 1810 och 1879, och det som kritiker och intellektuella menar ligger till grund för skapandet av en chilensk nationallitteratur. Dessutom visar den att en stor del av de verk som jag analyserar är skrivna i direkt dialog med samtiden som de skrevs i, samtidigt som det i verken går att urskilja olika sätt att föreställa sig ”den nya nationen” på. Min forskning visar också att de dramatiska verk som jag fördjupat mig i har ett tydligt samband med den sociokulturella, historiska och politiska kontext som de verkade inom. Karakteristiskt för de analyserade pjäserna är denna dubbelhet, en förankring i samtiden och på samma gång en strävan om att skapa en vision av hur den nya nationen kunde komma att se ut efter kolonialismen.

Beskriv den chilenska teatern under 1800-talet!

– Historiker och kritiker i chilensk litteratur har grundligt undersökt den chilenska teatern som underhållningsform. Min ansats har varit att göra litterära djupstudier av själva texterna i de chilenska dramatiska verken, skrivna mellan 1810-1879. Detta är något som få arbeten tidigare inriktat sig på. De studerade verken har, som sagt, en tydlig koppling till den sociokulturella, historiska och politiska kontext de är sprungna ur. Något generellt som kan urskiljas i texterna är att de ger uttryck för ett liberalt synsätt som ser den dramatiska genren som ett verktyg i strävan efter att forma bilden av ”den nya nationen”. ”Den nya nationen” har till huvudsyfte att bryta med de sociala, kulturella och politiska strukturer som den spanska kolonialismen lämnat efter sig. Det finns i samtliga texter uttryck för en stark strävan efter att hitta tillbaka till den ”egna kulturen”, och samtidigt skapa samt omdefiniera vad den nya nationen var, och skulle vara, efter kolonialismen.

Pjäserna under den här tiden var alla skrivna med den specifika idén att skapa och odla en nationell litteratur. Vad var tanken bakom en sådan och hur tänkte man sig att den skulle bidra till den nya nationalstatens kulturella identitet?

– Strävan efter att skapa en chilensk nationallitteratur startar i och med självständigheten från Spanien. Litteraturen och teatern används av den tidens republikanska intellektuella som ett politiskt, pedagogiskt, moraliskt och patriotiskt verktyg med huvuduppgiften att bryta med den koloniala modellen. De sociala, politiska och kulturella identiteterna skulle med hjälp av litteraturen och teatern omdefinieras och omskapas, med tydligt avståndstagande från det koloniala arvet. Kulturen, de ”egna” sedvänjorna och den nationella historien är element som teatern under denna tid använder som grund för sitt kreativa uttryck.

– Idén att skapa och utveckla en chilensk nationallitteratur framträder tydligt i José Victorino Lastarrias tal från 1842. Lastarrias tal kan betraktas som ett litterärt manifest som blev centralt i utvecklingen av den nationella litteraturen. Lastarria satte ord på, och strukturerade, en plan för hur bygget och utvecklingen av nationallitteratur skulle gå till. Framträdande idéer hos Lastarria är att nationallitteraturen ska bestå av kreativa uttryck som helt är frigjorda från den koloniala tiden. Nationallitteraturen ska vara egen och originell, samt innehålla element som ger uttryck för det unika i den egna kulturen och samhället. Inspiration ska hämtas ur historien, naturen, de chilenska sederna, religionen samt ur de moraliska och sociala koderna. Genom litteraturen ser Lastarria en möjlighet att skapa ett modernt, demokratiskt och liberalt samhälle.

– Delar av de ideologiska utgångspunkter som Lastarria bygger sin diskurs på vilar på den europeiska upplysningstidens idéer, och på en liberalism som visar på att hans idéer inte är helt originella, utan följer författare som Larra, Hugo, Mora och Artaud i sina grundantaganden. Motsägelsefullt nog, uttrycker Lastarria i sina reflektioner av vad litteraturen ska fylla för funktion, att det finns en fara i att imitera europeiska litterära modeller då detta försvårar bildandet och utvecklingen av den egna litteraturen och kulturen.

I arbetet har du bland annat samlat en korpus av pjäser som inte ens varit publicerade. Hur fick du tag på dem?

– Jag upptäckte under arbetets gång att det fanns ett betydande antal pjäser som var bortglömda, och i vissa fall till och med okända. Att ha med dessa pjäser i mitt arbete föreföll nödvändigt för att bättre förstå helheten av de dramatiska verken från den givna epoken. Dessutom kändes det som ett viktigt bidrag till den chilenska litterära historien från denna tid att lyfta fram och analysera dessa.
Fynden av dessa pjäser gjordes i olika etapper och genom en omfattande genomgång av arkiv på flera bibliotek i Chile och i andra länder i världen. Största delen av de här okända pjäserna fann jag på Biblioteca Nacional de Chile (Nationalbiblioteket i Chile) och på Biblioteca de teatro de la Pontificia Universidad Católica de Chile. Hälften av verken hittades i genomgångar av dåtidens chilenska tidningar.

Avhandlingen "Escribid para el pueblo". Historias, costumbres y valores nacionales en el teatro chileno (1810-1879) försvarades vid en disputation den 7 september 2018 och finns publicerad digitalt.