Hoppa till huvudinnehåll
Bild
Illustrationer från boken Forskardrömmar: Berättelser för nyfikna barn
Illustrationer från boken Forskardrömmar: Berättelser för nyfikna barn som skapats av Sveriges unga akademi och ges ut på förlaget Fri Tanke.
Foto: Illustratörer: Emily Ryan, Niclas Åkerblom, Hannes Q Svensson och Kristina Alfonsdotter
Länkstig

Barnbok ska väcka nyfikenhet för forskning

Publicerad

Alla kan bli forskare och det finns många olika vägar fram till att börja forska. Det är en av de saker som den nya boken Forskardrömmar vill förmedla till barn. 60 mer eller mindre kända svenska forskare porträtteras i boken – som barn.

Bild
Bokomslag Forskardrömmar

– Med boken vill vi väcka nyfikenhet och intresse för forskning, säger Mia Liinason, professor i genusvetenskap vid Göteborgs universitet och en av redaktörerna till boken som tagits fram av Sveriges unga akademi där hon är en av ledamöterna.

Vad har fyra forskare vid Göteborgs universitet som sysslar med så skilda områden som partikelacceleratorer, transstudier, mikroRNA och forskning om orättvisor gemensamt? Eller för den delen Christer Fuglesang, Hans Rosling och Ebba Witt-Brattström? Alla har en gång varit nyfikna barn, och alla medverkar i den nya boken Forskardrömmar: Berättelser för nyfikna barn, som riktar sig till barn i åldern 9-12 år.

Sveriges unga akademi är en tvärvetenskaplig akademi för ett urval av de bästa yngre forskarna i Sverige och det var vid ett akademimöte 2019 som idén till boken kläcktes av ledamöterna Steffi Burchardt och Robert Lagerström över en lunch. En redaktion för boken skapades, där bland andra Mia Liinason suttit med och nu ges boken ut av förlaget Fri Tanke.

– Barn tycker att det är roligt med andra barn och man läser ju sällan om forskare som barn. Med boken har vi en önskan om att visa att alla kan bli forskare och att det finns många olika vägar fram till att bli forskare, säger Mia Liinason.

Orättvisor i familjen

"Som många unga reagerade Mia starkt på orättvisor – i skolan, i samhället och i familjen. Idag ägnar hon sig på heltid åt att forska kring orättvisor mot olika grupper i samhället såsom kvinnor, svarta, homosexuella, transpersoner, personer som flytt till ett nytt land eller urfolk som till exempel samer."

Illustration från boken, Mia Liinason som barn
Illustration av Mia Liinason som barn, från boken Forskardrömmar: Berättelser för nyfikna barn.
Foto: Illustratör Emily Ryan

I sitt eget porträtt berättar Mia Liinason om hur hennes eget intresse för genusfrågor och orättvisor uppstod. Medan pappan doktorerade i medicin, och tillbringade dagarna som läkare och kvällarna med forskning, var mamman fast med tvättberget hemma.

– Jag upplevde att det fanns orättvisor i min familj, kring hur man fördelade tiden. I 10-11-årsåldern blev jag mer och mer intresserad och i högstadiet förstod jag att det fanns orättvisor på ett mer strukturellt plan.

Men det var först när Mia Liinason var 30 år som hon började läsa genusvetenskap, för att hon ville ha mer kunskap med sig när hon som litteraturkritiker skrev mycket om dessa frågor. Tanken var inte att stanna på universitetet efter att hon doktorerat, men idag är hon professor.

Bred blandning av forskare

Några av de 60 porträtterade forskarna sitter själva med i Sveriges unga akademi. Resten har valts ut för att få en så bred blandning som möjligt, både vad gäller forskningsområden men även för att få en mångfald av forskare med skilda bakgrunder och uppväxt och för att få med såväl mer som mindre kända forskare.

De medverkande forskare som är i livet har intervjuats och de övrigas barndom har redaktionen samlat information om genom vad som redan fanns skrivet och genom att intervjua kvarlevande släktingar.

Vill nå ut till alla barn

Boken är bara en liten del i Sveriges unga akademis planer på att nå ut med inspiration och information om forskning till barn i Sverige.

– Drömmen vore att kunna dela ut boken till alla i årskurs 4! Vi jobbar nu på att ta fram material till skolorna och samarbetar med Vetenskapsfestivalens skolprogram och med biblioteken. Vi vill nå ut brett med en massa aktiviteter. I och med pandemin har vi jobbat med digitalt material, säger Mia Liinason.

Målet är att få barn att tidigt börja tänka på forskning och på hur forskning fungerar. I boken finns förutom porträtten en faktadel och texter om hur barn själva kan börja forska.

Mattias Marklund

"Semestern hade just börjat och solen gassade på Mattias mamma där hon låg och solade i trädgården. Från ingenstans kom en hög smäll och så landade något skräp på hennes arm. Det var Mattias och hans kusin Klas som tillverkade sprängämnen som flög åt alla håll."

Illustration av Mattias Marklund som barn, från boken
Illustration av Mattias Marklund som barn, från boken Forskardrömmar: Berättelser för nyfikna barn.
Foto: Illustratör: Niclas Åkerblom

– Mitt bidrag handlar om min uppväxt, hur jag använde min nyfikenhet för att lära mig saker och utforska hur saker fungerade. Framförallt sprängämnen och bumeranger.

Idag forskar Mattias Marklund inom teoretisk fysik vid Göteborgs universitet.

– Jag sitter alltså och gör beräkningar på fysikaliska system, i de flesta fall vad som händer när världens starkaste laser träffar ett material av något slag. Den kunskapen kan man sedan använda för att ta fram små partikelacceleratorer eller nya strålkällor.

Som barn hade han inga stora drömmar, men tyckte att det var roligt att experimentera och lära sig saker på egen hand.

– Jag tyckte dock att Albert Einstein var en fascinerande person och läste mycket om honom och om relativitetsteorin. Kanske var det därför jag senare disputerade på den allmänna relativitetsteorin?

Aishe Sarshad

"Varje gång Aishe skulle läsa började bokstäverna hoppa framför ögonen. Värst var det när de hade högläsning i klassen. Då gjorde hon sig så liten som möjligt för att läraren inte skulle välja henne."

Illustration av Aishe som barn, från boken
Illustration av Aishe Sarshad från boken Forskardrömmar: Berättelser för nyfikna barn.
Foto: Illustratör Hannes Q Svensson

– Mitt kapitel handlar om mina svårigheter i skolan. Jag växte upp med dyslexi men fick ingen hjälp för det i skolan. Min familj flydde till Sverige när jag var sju år och i kaoset med ett nytt land och nytt språk insåg ingen att jag hade svårigheter och jag fick inte den hjälp jag borde ha fått. Mitt bidrag handlar om hur jag kämpade på och jobbade mot en doktorandexamen. Vägen var inte alls lätt men mina föräldrar hade varit stenhårda under min uppväxt med att utbildning var det viktigaste som fanns. 

Idag forskar Aishe Sarshad inom biomedicin, vid Göteborgs universitet, och undersöker hur de minsta byggstenarna i cellerna bidrar till cellernas utveckling – och hur de reglerar genuttryck.

– Mitt labb studerar ett fenomen som kallas för RNA interference eller RNAi. Det är en process som reglerar genuttryck genom små icke-kodande mikroRNA molekyler (miRNA). Dessa miRNA tar hjälp av AGO-protein för att kunna utföra sitt jobb. Vi är intresserad av mekanismerna för RNAi i cellens kärna. Vi vet ganska lite om hur RNAi fungerar i kärnan och mitt labb är fokuserat på att besvara den grundläggande funktionen genom att studera AGO-proteiner i detalj, både under den embryonala utvecklingen men också i vad som händer i cancer. 

Aishes pappa Göshli var hennes förebild som barn. Han hade pluggat på high school och medicin på college i USA.

– Jag ville gå i min fars fotspår och gå i samma skolor som honom. Jag växte upp med hans berättelser och det var något jag absolut också ville göra. Jag kom in på Berea College och började plugga biologi-inriktning.    

Forskarlivet var däremot inte alls som Aishe Sarshad föreställde sig som ung.

– Inte alls! Som barn trodde jag att forskare var lite galna och jobbade ensamma.  Jag trodde att forskning endast gick ut på att utveckla medicin som kunde anpassas till patienter direkt. Man kan forska om nästan allt och själv tycker jag att den bästa forskningen kommer genom samarbeten.

Erika Alm

"Erika ställde många frågor som barn. För många frågor tyckte vissa lärare som menade att Erika bara sa emot. Men Erika nöjde sig inte med svaret så-här-är-det. Hen ville veta mer."

Illustration av Erika Alm som barn
Illustration av Erika Alm som barn, från boken Forskardrömmar: Berättelser för nyfikna barn
Foto: Illustratör Kristina Alfonsdotter

– När jag fick frågan om att medverka i boken var jag tvungen att tänka efter vad som varit drivkraften i min forskargärning. Jag är väldigt grundad i min identitet som undervisande akademiker, och genom samtalen som boken genererade blev det tydligt för mig att min identitet som forskare faktiskt också är lika grundad i mina tidiga erfarenheter och sätt att närma mig världen.

Som barn drevs Erika Alm av en nyfikenhet och en förundran över komplexiteten i hur världen är konstruerad. Då var det främst djur och natur som fascinerade. Vägen till att bli naturvetare tycktes utstakad. Båda föräldrarna var forskarämnen, och pappan forskade inom mikrobiologi. Från gymnasiet och framåt började Erika Alm intressera sig för kunskapsprocesser som ett specifikt sätt att studera vårt sätt att förstå oss själva och omvärlden.

– Det som blev så fint med mitt kapitel tycker jag var att det blev tydligt att det finns en kontinuitet i mitt sätt att närma mig forskning. Jag funkar på samma sätt idag som när jag var barn; att jag drivs av en nyfikenhet och en förundran över komplexiteten i inte bara i hur världen är uppbyggd, utan även i vad vi kan veta om ett specifikt fenomen. Oviljan att nöja mig med svaret ”så här är det” finns kvar. När jag hör sådant som ”så här studerar man den här frågan” eller ”det här är det bästa sättet” så går jag igång och tänker att det måste finnas andra sätt att se på saker som kan komplettera vår kunskap om det vi studerar.

Som liten var bilden av vad en forskare är starkt präglad av föräldrarna och av forskare som Jane Goodall, David Attenborough och Marie Curie, men under tonåren tillkom en annan viktig förebild, Erikas moster som disputerade i samma veva: Eva Borgström, som idag är professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet.

– Hon blev en viktig anledning till att fokus vände från naturvetenskap till ett intresse för historia, mänsklig kultur och sådant. Hon var en väldigt viktig förebild för mig, säger Erika Alm.

Palle Dahlstedt

”Det var en gång en pojke som hette Palle. Han älskade att bygga med lego och att lära sig nya saker. När han blev stor ville han bli uppfinnare, så att han kunde fortsätta bygga och skapa.”

Illustration av Palle Dahlstedt som barn.
Som barn ville Palle Dahlstedt bli uppfinnare och var intresserad av musik och datorer. Nu forskar han tvärdisciplinärt och har lyckats förena sina barndomsintressen.
Foto: Illustratör Emily Ryan

– Mitt avsnitt handar om hur jag som barn ville bli uppfinnare, för jag är döpt efter en dansk judisk uppfinnare som flydde från nazisterna och togs omhand av min fars familj. Jag började tidigt intressera mig för både datorprogrammering och musik, och fortsatte med båda. Det tog ganska lång tid innan jag lyckades sammanfoga dessa intressen, men nu är jag professor i interaktionsdesign, utvecklar nya elektroniska musikinstrument och dessutom lärare i komposition på Högskolan för Scen och Musik. Så jag blev ju ett slags uppfinnare, och jag arbetar med datorer och musik. Allt föll på plats!

Palle Dahlstedts forskning har sin grund i hans konstnärliga praktik som tonsättare, improvisatör och musiker.

– Jag utvecklar nya sätt att skapa och spela musik med hjälp av avancerad teknologi, såsom nya musikinstrument och nya sätt för musiker att improvisera och interagera med varandra. Dessutom har jag, sedan jag påbörjade mitt doktorsarbete på Chalmers 1999, arbetat mycket med hur datorer kan skapa konst och musik av sig själva, eller hjälpa till på olika sätt i konstnärliga skapandeprocesser. En del av min forskning handlar om hur detta kan göras, hur konstnärliga skapandeprocesser fungerar, och hur de påverkas estetiskt och praktiskt av att processen, eller delar av den, utförs av maskiner. Så det är en kombination av konstnärlig, teoretisk och teknisk forskning, där ingen del kan vara utan den andra.

– Jag är aktiv på Konstnärliga fakultet och på IT-fakulteten, och i Aalborg i Danmark har jag varit professor i Art & Technology på Humanistiska fakulteten, där jag fortfarande är gästprofessor. Så mitt arbete är ganska tvärdisciplinärt.

Som barn förknippade han forskning mycket med naturvetenskap och utvecklandet av nya teknologier.

– Jag läste mycket om banbrytande uppfinnare, upptäcktsresande och forskare, och det inspirerade mig nog. Jag var också tidigt intresserad av matematik och datavetenskap, eftersom jag började programmera redan som 8-åring, och detta påverkade mig starkt – programmering är ju tillämpad matematik på sätt och vis. Att man kunde forska om musik förstod jag nog inte förrän långt senare. Detta är något som jag också stött på som lärare på sommarforskarskolor för gymnasieungdomar – att de ofta inte är medvetna om att man kan forska på vad som helst, även på konstnärliga ämnen som musik och dans, säger Palle Dahlstedt.

Text: Johanna Hillgren, johanna.hillgren@gu.se