Att porträttera en person

Fantasyns flygande hjältar och sexiga vampyrer delar utrymme med faktiska personer, levande och döda, framställda med dokumentära anspråk men med det förbehåll som Zola en gång formulerade när han beskrev konsten som ett hörn av verkligheten, sett genom ett temperament.

Skådespelerskan Lena Nyman avled i februari 2011, i dagarna utkommer en biografisk skildring av hennes liv, baserad på hennes dagboksanteckningar, Jag vill ju vara fri. Annika Persson, som skrivit boken, medverkade tillsammans med Maud Nycander, som ihop med Kristina Lindström gjorde den uppmärksammade dokumentärfilmen om Olof Palme, i ett seminarium på JMG den 16 april under rubriken Att porträttera en person. Seminariet anordnades av JMG:s gästprofessor Ingrid Carlberg, som själv skrivit den Augustprisbelönade biografin om Raoul Wallenberg, Det står ett rum här och väntar på dig.

Till stor del kom samtalet att röra sig om spelet mellan det strikt dokumentaristiska och den mer kreativa men också vanskligare delen av uppdraget som innebär konstruktionen av en karaktär, som naturligtvis måste ligga så nära den porträtterade personen som möjligt, men där samtidigt vissa utmärkande drag betonas, kanske förstärks, för att göra bilden skarpare och karaktären mer tydlig.

– Avgränsningarna innebär ofta svåra beslut, sade Annika Persson, det händer att man inte vill ta med sådant som kunde berika bilden därför att man då också lämnar ut uppgifter om andra personer, som av olika skäl kan anses ha rätt att få sin integritet respekterad. Ska man till exempel nämna en person som Lena Nyman hade sex med en gång på 1970-talet eller någon som nu är svårt sjuk och bör få vara i fred, både från journalistiska frågor och när det gäller att bli beskriven i en bok utan att ha fått ge sin syn på vad som hänt?

Hon berättade om de 17 lådor med skriftligt material som Lena Nyman lämnat efter sig och som hon grävt sig igenom under 10 månaders intensiv research.

– Kräv förskott, var hennes råd till de blivande journalisterna i auditoriet, om ni någonsin ska göra ett jobb av det här slaget så måste ni ha åtminstone ett knapert ekonomiskt svängrum, jag fick ett förskott från förlaget som skulle räcka i fyra månader, men det räckte i tio, även om det betydde att barnen inte kunde få nya kläder.

Maud Nycander berättade om hur intensivt hon levde med uppgiften när hon arbetade med Palmedokumentären:

– Det hände att jag vaknade på natten fylld av ångest för att jag glömt att intervjua Olof Palme!

Gemensamt för Annika Persson och Maud Nycander är att de påtagligt konfronterades med en stark misstro mot journalister. Annika Persson berättade till exempel om hur Gösta Ekman inte ville kännas vid att Lena Nyman skulle haft missbruksproblem.

– Alla som är någorlunda kända räknar med att det de säger till en journalist kan hamna på ett kvällstidningslöp nästa dag, och då säger man givetvis inget om sina döda vänner.

Maud Nycander hade mött familjen Palmes begripliga skepsis mot massmedierna, och menade att det som blev avgörande för familjens beslut att medverka var att hon introducerades av Henrik Berggren, som skrivit den stora Palmebiografin Underbara dagar framför oss, som kom ut 2010. Berggren har visserligen ett förflutet inom medierna, han var under några år ledarskribent på DN, men han är också akademiskt meriterad historiker, och som forskare hade han etablerat en förtroendefull kontakt med familjen Palme.

Ingrid Carlberg tog upp frågan om varför uppmärksamheten kring Palme intensifierats på senare tid, och Maud Nycander såg en anledning i att tiden efter en generation, 25 år, kan anses mogen för att ge en samlad bild av en kontroversiell person som starkt påverkade sin samtid. Man kan ju eventuellt tänka sig att det är samma avklarnade avstånd som ligger bakom att Per Wirténs biografi om Herbert Tingsten, DN:s legendariske chefredaktör, just utkommit, även om han gick bort ett drygt decennium före Olof Palme. Wirténs bok har för övrigt fått mycket beröm men också kritiserats hårt för att han tillskrivit Tingsten känslor och upplevelser som är Wirténs egna. Problemet med den dokumentäre författarens förekomst som daimon i berättelsen återkommer alltså också här, och aktualiserar den pågående diskussionen om skillnaden mellan fiktion, faktion och ren dokumentär.

Man kan ändå inte bortse från att det finns ett starkt sug efter fakta, det dokumenterade och belagda om de verkliga människorna, som ligger i tiden. Massmedierna är mer personcentrerade än någonsin och att göra sig synlig, att skapa sig ett eget rum och en egen kommunikativ sfär, ställer jaget i centrum i de sociala mediernas virtuella offentligheter, där dock jaget ofta är osäkert, en konstruerad persona, en suggestiv lögn. Det betyder att den som dokumenterar med sanningsanspråk måste vara klar över den kvalitativa skillnaden mot fiktionen, inte minst när det kommer till att fylla luckor i det dokumentära materialet. Hur får man fram vad Lena Nyman gjorde, tänkte och kände under de perioder då hon inte skrev om sitt liv, hur väljer man i ett överflödande rikt material från arkiven för att ge en så rättvisande bild som möjligt av politikern och människan Olof Palme?

Jag såg om Lena Nymans genombrottsfilm, Vilgot Sjömans Jag är nyfiken – gul, strax efter hennes död. Det som slår mig mest i dag är hur de män hon intervjuar reagerar, myndighetspersoner, fackföreningsfolk på beslutande nivåer. De ser på henne med den kontrollerade intoleransen pysande ur öronen och med ett ängsligt förakt som ytterst påtagligt säger något om hur mycket bättre samhället faktiskt blivit i en rad avseenden. Även om det är långt kvar till jämställdhet mellan könen framgår det av filmen att den feministiska kamp som bedrivits sedan de samtida Grupp 8:s och Röda bönors dagar till vår tids teoritunga tankar om performativt genus åstadkommit betydande förbättringar.

Dessa sextiotalsgubbar med sina tjocka rockar och fula hattar tycks se som sin främsta uppgift att intala kvinnor och ungdomar att det är deras första plikt att ha dåligt samvete. Tyvärr lyckades de alltför ofta, och Lena Nyman är bara en av många kvinnor som tyngts av skuld- och mindervärdeskänslor och dåligt samvete som hon internaliserat genom att leva i starkt patriarkala och auktoritära miljöer, styrda av män med superegon och omättliga behov av förståelse och tröst för de lidanden det innebär att leva med huvudet bland molnen.

Maud Nycander visade några avsnitt ur Palmedokumentären, bland andra det där han intervjuas i omklädningsrummet efter en tennismatch. Rufsig och halvklädd besvarar han obesvärat reporterns frågor på franska. På något vis verkar han mycket mer levande än dagens trixigt triangulerande toppolitiker, knappt urskiljbara mot muren av pr-konsulter, vilket borde inge dem bekymmer. Maud Nycanders och Kristina Lindströms bild av Palme blir också ett inlägg det offentliga samtalet om politikens villkor, politikerrollen och politikens uppgift. Man behöver inte bli nostalgisk men man kan lära av historien när man blickar framåt.