Avhandlingen och disputationen är på engelska.
1. Hur skulle du beskriva din forskning (och avhandlingen Crying Rya: a practitioner's narrative through handweaving)?
Min forskning erbjuder ett exempel på perspektiv och insikter från insidan av en individuell praktik, min egen. Denna praktik har jag försökt att sätta i ett sammanhang. Konstnärens perspektiv, särskilt från fältet konsthantverk, är fortfarande ganska ovanligt. Vår praktik förklaras oftast av teoretiker och historiker, som i de flesta fall saknar den praktiska erfarenheten och kroppsliga kunskapen. Detta bidrar till mytbildningar och stereotyper. Som till exempel att vävning är ”ett långsamt medium”. Frågar ni mig är svaret inte så enkelt, och heller inte särskilt intressant.
2. Vad fick dig välja detta ämne/denna inriktning
Jag snöade in på rya-vävning 2014, och fortsatt fascineras av det sen dess. Jag har haft många utställningar både i Sverige och utomlands men har alltid mött samma typ av frågor: hur lång tid tar det? Frågan har varit en trigger för mig, och jag har undrat varför jag stötte på den om och om igen. Långt senare insåg jag att jag bidrog till den typen av frågor själv. Jag var defensiv och irriterad, så jag tog upp det själv ibland innan frågan hunnit komma upp, för att på så sätt få det överstökat. Det ledde ingenstans. Sen hade jag samtidigt en annan fråga inom mig: ”var börjar bilden”. Min fascination för tekniken och uttrycket i rya kom från den inbyggda tvåsidigheten, att sidorna blev så olika visuellt. En bild av ett leende barn blir på den håriga sidan grotesk och bedrövlig.
3. Hur har processen varit? Hur har du genomfört forskningen?
Processen har sett till de flesta perspektiven varit konstnärlig och självrannsakande. Jag har vävt, läst och skrivit. Det finns ett antal skiften som jag tycker har varit avgörande. Till exempel när jag insåg att jag själv beskrev min praktik som ”långsam”, och när jag vid ett tillfälle outsourcade min vävning till en assistent (pga. graviditet och deadline) som ledde till insikten att jag omöjligen kunde arbeta på det sättet. Inom begreppet samarbete, finns också flera saker att ta hänsyn till. Jag insåg att jag inte ville samarbeta kring det praktiska görandet, och det vill jag nog inte idag heller. En förändring i metoden för skrivandet, som har varit avgörande, var när jag under en längre sjukskrivningsperiod under pandemin började teckna och måla. Först nonsens, senare utvecklades det till ett sätt att beskriva tankar och kunskaper inifrån görandet, saker jag inte fick tag på genom enbart ord. Teckningarna kunde senare utvecklas till resonemang och texter. På det sättet kunde jag hitta en egen ärlig röst, en röst som var mindre påverkad av texter som redan var formulerade.
4. Vad skulle du säga är din slutsats?
”Slutsats” förutsätter att jag har en fråga, ett problem. Och en av många slutsatser är att mina tidiga frågor var felformulerade. Jag förhöll mig till det som var formulerat av de som inte har egen kroppslig erfarenhet (curatorer, journalister, teoretiker, historiker). Min slutsats är nog också att vi kanske inte alltid ska tro på vad vi använder för ord om vår egen praktik – för hur mycket lånar vi utan att dubbelkolla med den egna erfarenheten om det är korrekt? Jag har varit skeptisk till den konstnärliga forskningen, även när jag var mitt i den. Nu vet jag att det har gjort mig till en bättre konstnär, för mycket har avmystifierats. Någon metod eller något angreppssätt har inte varit synligt för mig tidigare, jag har bara kört på. Mitt risktagande har ökat i och med forskarutbildningen, och det är en av de viktigaste komponenterna i en konstnärlig praktik.
På frågan om ”hur lång tid det tar”, eller om påståendet att ”vävning är ett långsamt medium” är min enkla slutsats att dessa påståenden utesluter den vävande kroppen. Det tror jag kan appliceras på andra handgjorda praktiker också.
5. Dessutom, du ställer ut några verk under disputationsdagen – hur förhåller sig utställningen till avhandlingen?
Utställningen, eller visningen kanske man ska säga, är stommen till avhandlingen. Alla mina verk är grunden till hela doktorandarbetet. Jag hade inte skrivit om jag inte hade vävt, jag kan inte tänka om jag inte väver. Och jag kan tillägga, så fort jag hade skrivit klart och lämnat det bakom mig, fortsatte jag genast att väva. Begreppet praktik-ledd forskning, eller practice-based eller practice-led research är väl förekommande hos oss på HDK-Valand. Och jag använde också det begreppet till en början. Men inte längre. Det känns fel att säga att min avhandling har tillkommit genom en praktik-LEDD metod, det är liksom bara praktik, och formulerandet och rannsakandet av denna som är i centrum. Forskarutbildningen har gjort mig till en bättre konstnär först och främst, inte förvandlat mig till en akademiker.
