Därför accepterar Tjärnöforskare ett undantag från trålförbudet i Kosterhavet

Varför accepterar ni ett undantag?

– Det finns ingenting positivt med själva trålningen ur bottensynpunkt. Anledningen till att vi ändå accepterar ett undantag handlar om historien och sammanhanget i Kosterhavet. Räkfisket har funnits länge i området, och när nationalparken bildades var det en förutsättning att fisket, kommuner, myndigheter, forskningen och andra aktörer deltog i processen och var överens om att dela på ansvaret. 

– Det hade inte blivit någon nationalpark alls utan den överenskommelsen och utan den så kallade samförvaltningen, där arbetet fortsätter med att ta ett gemensamt ansvar för skyddet av Kosterhavet.

Men betyder det att ni accepterar skada på bottnarna?

– Ett undantag innebär att man accepterar en viss påverkan. Samtidigt trålas inte hela området. Trålning är tillåten på 21 procent av nationalparkens totala yta. Det finns stora områden som är helt skyddade bland dessa områden med höga biologiska värden, och ingen trålning sker grundare än 60 meter. 

– Sedan parken startade har skyddet utökats i takt med att man funnit värdefulla områden som tidigare inte var kända. Sen kan man absolut diskutera om fler områden ska skyddas, och om man kan arbeta mer experimentellt med att stänga vissa bottnar och följa återhämtningen. Personligen skulle jag inte ha något emot att man utvecklar det arbetet. 

Hur går detta ihop med att ni också forskar om restaurering och skydd av marina miljöer?

– Som biologer värnar vi alltid naturen, men att bara säga nej är inte alltid hjälpsamt. Man måste väga in hur nationalparken faktiskt skapades, vilka förbättringar som har gjorts genom åren, och hur vi kan vara delaktiga i att fortsätta utveckla skyddet framåt. 

– Utan samförvaltningen och överenskommelsen med fisket hade nationalparken inte funnits, inte heller det naturskydd och de åtgärder som vi har nu, och fisket hade inte fått krav på sig att utvecklas till ett mer skonsamt och hållbart fiske. Det omfattar även landmiljöer, ålgräs, koraller och mycket annat. Det hade också inneburit att vi hade haft mycket mindre kunskap och att alla de besökare som årligen kommer till Kosterhavets Naturrum och upplever och lär sig om den marina miljön, inte hade kunnat göra det.

Hur eniga är forskarna på Tjärnö i frågan?

– Vi har haft olika perspektiv och till slut landat i en gemensam ståndpunkt. Jag uppfattar inte att det har varit några heta konflikter inom forskarkollegiet, men vi har också låtit enskilda forskare komma med egna perspektiv i remissvaret till Havs- och vattenmyndigheten.

Varför är samförvaltningen så viktig i sammanhanget?

– Samförvaltningen är ett organ där representanter för olika aktörer regelbundet träffas och samarbetar kring förvaltningen och skyddet av Kosterhavet. Arbetet där har varit avgörande. Organet fanns redan innan nationalparken bildades. Det lyfts ofta fram som ett ganska tidigt och ovanligt exempel på lokal förvaltning där fiskare, forskare, myndigheter och kommuner faktiskt pratar med varandra och dessutom genomför åtgärder när man ser att det finns anledning att ändra reglerna – det man kallar adaptiv förvaltning. 

– Det har lett till konkreta förbättringar som skyddade områden, trålar som utvecklats för att minska bifångster, bättre kommunikation mellan fiskare och förvaltare och mer kunskap om området. Fiskare har varit på kurser i marinbiologi och forskare och politiker har varit med på båtarna och lärt sig om hur fisket går till. Det har skapat förståelse åt båda håll.

Innebär ert svar att bottentrålning ska fortsätta för alltid i Kosterhavet?

– Nej. Vi föreslår snarare att man långsiktigt tittar på alternativ och på om man kan fasa ut de mest problematiska delarna. Det kan handla om mer skonsamma metoder, till exempel trålar där inga delar vidrör bottnen eller burfiske, men sådana metoder är ännu inte tillräckligt utvecklade för att ersätta dagens fiske ekonomiskt. 

– Det viktiga är att fortsätta följa upp, fortsätta utveckla skyddet och fortsätta arbeta tillsammans med fisket.