Ny studie om fackens inställning till invandring

Starka fackföreningar med ett stort antal medlemmar kan påverka ett lands invandringspolitik på olika sätt. Å ena sidan finns det många historiska exempel på att fackföreningar har motsatt sig invandring eftersom de i första hand har värnat om inhemska arbetare, vilka de har velat skydda från utländsk konkurrens. Å andra sidan finns många exempel på att fackföreningar har haft en inkluderande roll.

– Medlemskap i fackföreningar har varit en väg in i samhället för nyanlända invandrare, men fackföreningarna har också haft intresse av att utjämna arbetsvillkoren mellan invandrare och andra arbetare, just för att undvika att en konkurrenssituation uppstår, säger Frida Boräng, universitetslektor vid Göteborgs universitet.

I studien undersöks sambandet mellan fackföreningarnas styrka och invandringspolitikens inriktning i ett tjugotal industriländer under de senaste 100-120 åren. Forskarna har fokuserat på vilka sociala och ekonomiska rättigheter arbetskraftsinvandrare fått ta del av jämfört med inhemska arbetare.

Resultatet visar att starkare fackföreningar i början av 1900-talet medförde att det uppstod en större diskrepans mellan de sociala och ekonomiska rättigheter som invandrare och inhemska arbetare fick ta del av. Det berodde i första hand på att de inhemska arbetarna fick allt fler rättigheter i den tidens framväxande välfärdsstater – rättigheter som i ett tidigt skede inte kom invandrarna till del.

Under efterkrigstiden har fackföreningarna emellertid haft en mer inkluderande roll, och glappet mellan invandrare och inhemska arbetare har minskat mycket de senaste decennierna.

– I dag är skillnaderna mellan arbetskraftsinvandrare och inhemska arbetare i allmänhet mindre i länder med starka fackföreningar än i länder där fackföreningarna är svagare, säger Johannes Lindvall, professor vid Lunds universitet.