Komposition. Trädgården – som förgrenar sig. Några ingångar till en kompositorisk praktik

En inledande frågeställning var om det sätt på vilket vi uppfattar musik hänger ihop med hur vi har lärt oss att uppfatta andra ljud och olika dynamiska processer i naturen? Finns det något sätt att förstå på vilka grunder vi skapar, uppfattar och värderar helheter? Och hur kan detta bilda strategier för ett musikaliskt komponerande?

Ett relaterat resonemang utgår från att människan och naturen inte bara står i en oavvislig relation till varandra utan har uppstått ur samma tillfällighet. ”En sværm af kemisk grundstof løftet op” som Inger Christensen säger angående fjärilarna i samlingen Sommerfugledalen.

Fysikern Gert Eilenberger skriver utifrån en annan, men på ett sätt liknande, position att ”One can argue that the evolution of our abilities for abstraction and manipulation of logical symbols must be oriented on actually existent structures in the real world. It is by no means obvious that our geometrical and logical powers should extend beyond the everyday world.”

Att linjärt beskriva arbetet kring ett konstnärligt arbete med alla dess förgreningar är inte helt självklart. Och då menar jag inte själva beskrivningen i sig utan snarare det självklara faktum att det konstnärliga verket rör sig inom två olika och samtidiga begreppsliga fält. Eller att det ena fältet rör sig med just begrepp medan det andra gör sig tillkänna genom mer eller mindre precisa emotioner, aningar och subjektiva ändamålsenligheter för att tala med Kant. De båda
kunskapsformerna är beroende av varandra men kan aldrig restlöst beskriva varandras innehåll.
Finns det några underjordiska gångar dem emellan, eller är dessa två kognitiva områden för alltid åtskilda?

Det finns två huvudgrupper av kompositioner som ingår i arbetet. Den första innehåller bland annat verken Incantatio, Urban rituals and the Strange attractor, Vinterträdgården och Within. Den andra gruppen består av Composition No. 1-6; Alphabet, Apricot trees exist, Among traveling angels, Darkness, Stone after stone samt Rain and after. Den första gruppen kompositioner är ett resultat av ett mångårigt samarbete under första halvan av 1990-talet med Magnus Eldénius. Arbetet hade här sin grund i undersökandet av olika spektrala och fraktala fenomen och tekniker.

Detta på konstnärliga grunder programmeringsmässiga experimenterande utmynnade i ett antal kompositioner och tekniska analys- och kompositionsmetoder. 1998 gick delar av detta arbete in i en avhandling av Magnus Eldénius med titeln Formalised Composition, on the Spectral and Fractal trails. Den senare gruppen växte fram med analysen av Christensens poem Alfabet som strukturell och inspiratorisk utgångspunkt. Jag fann här bland annat Christensens starka gestaltning och koppling mellan form och innehåll som djupt intressant.

Resonemangen i föreliggande arbete utgår delvis från resultaten och erfarenheterna samlade i Eldénius avhandling, men adderar alltså till detta ytterligare kompositioner samt reflektioner kring några av de konstnärliga och kognitiva förutsättningarna för det musikaliska kompositionsarbetet.