Drivs av kärleken till konsten och kulturarvet

Det märks snabbt att Stavroula Golfomitsou har ett brinnande intresse för kulturella möten och diskussioner. Hon refererar nästan reflexmässigt till olika museipoddar hon lyssnar på och tar upp egna exempel på kulturkrockar runtom i världen.

Under uppväxten i Grekland hade hon många möjligheter att odla sitt intresse för kulturarv och hur det bevaras. Men i yrket – som lektor, handledare av doktorander och konservatorforskare – har hon främst varit inriktad på muslimsk konst och kultur. Bland annat har hon varit bosatt i Qatar i sex år.

Hur hamnade du i Göteborg?

– Innan jag kom hit var jag anställd på University College Londons campus i Qatar. Där fick jag möjlighet att bygga upp och arbeta med ett konservatorprogram för magisterexamen. Det var en fantastisk upplevelse och mycket berikande. Men efter sex år fick jag nog, eftersom det var så svårt att komma in i samhället. När jag var redo att återvända till Europa såg jag annonsen för min nuvarande tjänst. Att flytta till ett nytt land är alltid en chansning. Men det har varit oerhört inspirerande, särskilt mötet med studenterna.

Vad är det som är speciellt här?

– På många sätt är Sverige min största kulturella utmaning hittills. När jag frågar studenterna här vad de ser som sitt främsta kulturarv, så svarar de nästan alltid ”naturen”. Det vill säga något som inte är skapat av människor. Det är oerhört fascinerande och öppnar många möjligheter till diskussion.

Hur kom det sig att du blev intresserad av konservering?

– Som student var jag intresserad av både naturvetenskap och konst. Från början var därför min plan att studera arkitektur. Men när jag hittade ett program för metallkonservering var det något i namnet som lockade mig. Därefter träffade jag av en slump en student som gick där, och insåg att det var precis rätt för mig. Konservatorstudier var den perfekta kombinationen, att på naturvetenskaplig grund få studera konst- och kulturhistoria.

Bild

Vilken är i din specialitet inom konservering?

– Mitt huvudsakliga forskningsintresse handlar om hur föremål, i första hand metallföremål, långsamt vittrar sönder. Just nu studerar jag korrosionen av olika metaller på konstinstallationer utomhus. Till exempel långsamt rostande cortenstål, som i Richard Serras konstverk East-West/West-East som står ute i Qatars öken. Eller som kiselbrons i verket The Miraculous Journey av Damien Hirst i Doha. På sikt kan den kunskapen leda till nya skyddsmetoder för utomhusmaterial.

Vad gör du mer?

– Jag arbetar också med ett projekt som handlar om hur man rengör kulturarv. Projektet med titeln ”Coming Clean” undersöker bland annat beslutsprocesserna inom konservering. Man kan tro att alla har samma uppfattning om renhet och smuts, men det skiljer sig mycket mellan olika sammanhang och kulturer. Det finns fortfarande mycket att utforska i ämnet.

Vilka är dina personliga drivkrafter?

–  Först och främst är det min kärlek till konst och kulturarv. Mitt nyfikna sinnelag har alltid styrt mina vägval, min forskning och min karriär. Anledningarna till att jag befinner mig i det här fältet är att utforska kulturer och vilken betydelse som konst och kulturarv har för olika människor.

Hur hanterar du svåra utmaningar?

– Två saker ger mig kraft att fortsätta under svårare omständigheter. Det ena är att bli ihopkopplad med människor i olika sammanhang. Det andra är att se mina studenter göra framsteg och ta sina första steg mot framgångsrika internationella karriärer. Utmaningar är en möjlighet till förändring och framåtrörelse. I vissa fall har jag insett att ärlighet, både gentemot mig själv och andra, är det enda sättet att komma vidare. Jag ser även till att söka stöd från mitt utspridda nätverk av vänner i världen och givetvis också från min familj i Grekland.

Vilka människor har betytt mest för dig?

– Många av mina professorer, kollegor och studenter har varit inspirerande och haft avgörande betydelse. Min professor i kemi och materialvetenskap i Grekland, Dimitris Charalambous, utmanade våra tankar och fick mig att undersöka saker mer kritiskt. Även mina handledare, särskilt professor Thilo Rehren som blev chef för UCL Qatar. Hans positiva inställning till undervisning var fullkomligt inspirerande. Jag vill också nämna mina klasskamrater, särskilt de i London som blivit livslånga vänner, men också mina andra vänner och familj.