Beräknande och mätande har ofta en central roll i styrningen av offentlig verksamhet, inte minst med avseende på redovisning. Men förlitar man sig för mycket på detta kan man få en missvisande bild av verkligheten, det visar en ny avhandling från Förvaltningshögskolan vid Göteborgs universitet.
– Många av de objekt vi mäter är inte passiva. Framförallt när det handlar om människor så är det flera saker som avgör hur de agerar, som etik, professionella standarder, grundvärderingar och så vidare, säger Eren Firtin.
Eren Firtin har undersökt det som kallas accountingization, som kan översättas till “redovisifiering”. Redovisifiering innebär kortfattat att redovisning och mätande tar över och blir alltmer performativt, vilket ungefär innebär att det används som ett verktyg för att inte bara styra verksamheter, utan också förvandla dem på olika sätt. Det kan till exempel vara genom att konstruera nya och omforma befintliga praktiker i verksamheter. Avhandlingen består av fyra fallstudier inom skola, sjukvård och socialt arbete i Sverige och Turkiet, där intervjuer, observationer och dokument har analyserats med avseende på redovisifiering.
Några av slutsatserna i avhandlingen är att redovisningen kan ta sig olika uttryck beroende på sammanhang, och att den inte alltid är påtvingad utifrån utan att tjänstepersoner själva kan engagera sig i redovisningen frivilligt. Men en annan viktig slutsats är att man missar saker som inte bestäms av ekonomiska faktorer ifall man har ett för stort fokus på redovisning och mätande. Det behöver inte betyda att redovisningen är fel i sig, men den ger inte heltäckande bild.
– En praktisk implikation är att man får inte lita på enbart redovisning, utan det finns professionella bedömningar och annat som är lika viktiga. Professionerna är lika performativa i att omforma verksamheter som redovisningen, säger han.
Hela avhandlingen finns att läsa här.
