Sturlunga – en dokumentär om ond bråd död

Det är litteraturvetaren Sten Kindlundh som står för översättningen av det mäktiga tusensidiga verket. Han gick dock bort för två år sedan och hann därför aldrig uppleva de färdiga böckerna. Före sin bortgång gav han emellertid tre forskare förtroendet att redigera och färdigställa materialet: Gunnar D. Hansson, Kristinn Jóhannesson och Joakim Lilljegren som samtliga medverkat vid utgivningen av Islänningasagorna för sju år sedan.

Men även om Sturlunga, precis som Islänningasagorna, är författad på Island under 1200-talet, handlar det om en helt annan sorts litteratur, förklarar Gunnar D. Hansson.

– 1200-talet var en förfärlig period av släktfejder då islänningarna höll på att förgöra sig själva. Hur det samtidigt kunde vara en tid då Skandinaviens mäktigaste bidrag till världslitteraturen författades, är en gåta som ingen ännu har hittat ett svar på.
Islänningasagorna beskriver händelser som ägt rum 150 år före nedtecknandet.

Image

– Det innebär att författarna kunnat dikta som de velat för att skapa vackra, ridderliga och hjältemodiga berättelser. Sturlunga är annorlunda; den skildrar samtida händelser, som det fanns gott om folk som kom ihåg. Då gick det inte att för effektens skull lägga till eller dra ifrån. Sturlungas beskrivning av 1200-talets förödande släktfejder är därför inte någon skönskrift utan rå dokumentär, full av svek, lögner och dolkstötar i ryggen.

I de isländska sagorna är släktband viktiga. Men ännu mer betydelsefullt är att ha järnkoll på alla lojaliteter som människor kan ha åt olika håll, förklarar Joakim Lilljegren.

– Det kan vara svårt att hålla reda på alla karaktärer i Islänningasagorna men det är ingenting emot Sturlunga där drygt 2 000 personer är namngivna. Många har dessutom tillnamn som leder till besvär både för läsare och översättare. Personer som kallas något tydligt beskrivande, som ”den glade” eller ”rödskägg”, är kanske inte så problematiska men hur gör man med namn som kan betyda olika saker? Þórð  Sighvatssons öknamn ”kakali” kan exempelvis antingen tolkas som ”stammare”, ”kacklare” eller ”djävul”. I sådana fall har vi valt att låta tillnamnen stå kvar, utan att försöka hitta någon svensk motsvarighet. 

De texter som ingår i Sturlunga ordnades kronologiskt omkring 1300, sannolikt av lagmannen Þórð Narfason. Ursprungstexten finns inte kvar men däremot två pergamentavskrifter samt ett femtiotal pappershandskrifter. Det är dessa som legat till grund för 1946 års isländska utgåva av Sturlunga som Sten Kindlundh sedan utgått ifrån i sin översättning, berättar Gunnar D. Hansson.

Han har faktiskt med sin farbror i sin saga, men här är Snorri inte den store skald som vi är vana vid, utan snarare en misslyckad maffiaboss.

– Texterna är mycket olika både till stil och längd. Några är på bara en halvsida och två berättelser är apokryfiska, tillagda i efterhand. Författarna är okända utom när det gäller den ojämförligt största och viktigaste berättelsen: Islänningarnas saga. Den är skriven av Sturla Þórðarson (1214–1284), brorson till ingen mindre än Snorri Sturluson själv. Han har faktiskt med sin farbror i sin saga, men här är Snorri inte den store skald som vi är vana vid, utan snarare en misslyckad maffiaboss. Efter en konflikt med den norske kungen mördas han på det ömkligaste sätt.

Sturlunga innehåller också 167 svåröversatta diktstrofer, berättar Joakim Lilljegren.

– Redaktionen har följt den så kallade Göteborgsprincipen, nämligen att till dikterna ha en parallelltext på isländska. Göteborgspraxis är överhuvudtaget vad som gäller vid översättning av isländsk medeltida litteratur, något som till stor del är hedersdoktor Kristinn Jóhannessons förtjänst. Väldigt många översättare av isländsk litteratur har haft honom som lärare, så det är verkligen beklagligt att isländska som ämne lagts ner vid GU.

Sturlunga är inte bara en isländsk angelägenhet. Den är också ett exempel på ett stycke medeltida europeisk historia från ett avlägset land som visserligen var en sorts demokrati men som saknade en verkställande stat, förklarar Gunnar D. Hansson.

– 1262 får den norske kungen nog av allt stridande och går in och tar över landet. Några hövdingar blidkas genom att tilldelas goda positioner medan andra helt enkelt får underkasta sig. Det är lätt att se paralleller mellan 1200-talets släktfejder och de gängkrig som pågår i Göteborg idag. Kanske kan Sturlunga till och med erbjuda en lösning: det är nog nu, skicka in norske kungen!

Text: Eva Lundgren

Ursprungligen publicerad i GU-Journalen 5 2021