Antologi om kroppen: cancermetaforer, smärtbeskrivning och Zoomtrötthet

Image

I den nya antologin Tala om Kroppen – språkliga perspektiv på hälsa och sjukdom i den digitala eran får läsaren möta språkforskare som beskriver kroppens och språkets centrala plats i ett antal vardagliga situationer. Idén till boken tog fart under en workshop där språkvetare diskuterade sina studier som alla rörde kroppen och språket på olika sätt. De ville skriva en tillgänglig bok för en bred publik.

– Det har varit väldigt roligt att som forskare få möjlighet att skriva på ett annat sätt. Vi har fått tänka till och hitta det lite mer vardagliga perspektivet som folk kan känna igen sig i, säger Inga-Lill.

Språket spelar roll för vardagliga situationer

Författarna bakom antologin studerar alla hur språket fungerar och hur vi använder det i vår vardag. Samtliga kapitel bygger på undersökningar om hur språket blir ett verktyg för att förstå och hantera upplevelsen av den egna och andras kroppar, och hur språket kan bidra till förändring.

– I det stora perspektivet är boken viktig för att förstå hur språket faktiskt spelar roll för ganska vardagliga situationer. Mer specifikt så kan det handla om situationer där du behöver beskriva något kroppsligt, såsom smärta exempelvis. Det är en väldigt individuell upplevelse men samtidigt behöver man prata om den och beskriva den i olika sammanhang, säger Inga-Lill.

Kroppen inom vården och på den digitala arbetsplatsen

I boken får läsaren insyn i hur beskrivningar av kroppen ser ut inom vården, i media och i den nya form av arbetsliv som många av oss har påtvingats i samband med pandemin. Vad händer till exempel med ett samtal när den fysiska kroppen plötsligt är frånvarande, som i de videomöten som har blivit mångas vardag under pandemin? Inga-Lill och Camilla skriver om just detta i ett av kapitlen.

– Det kom till på grund av pandemin och skrevs väl praktiskt taget utifrån en frustration över alla Zoom-möten – vilket kanske inte är den sämsta drivkraften, skrattar Inga-Lill. Det intresserar många, antagligen för att det är väldigt aktuellt och något som många har varit tvungna att hantera. Vi anlägger ett samtalsanalytiskt perspektiv som vetenskapligt kan förklara en del av frustrationen.

Det finns ganska mycket metaforik som lägger ansvaret på den sjuka, trots att den inte kan ha något sådant ansvar.

I kapitel två undersöker Anna W Gustafsson och Charlotte Hommerberg metaforer som används av personer som har cancer och som skildrar sin tillvaro i bloggform. De undersöker vilka metaforer som används och kopplar ihop dessa med vanliga metaforer inom sjukvården för att sedan diskutera hur de bidrar till bloggarnas hantering av sin situation.

– Det kan vara svårt för vissa att förhålla sig till de här metaforerna. Ett tydligt exempel är kampmetaforen – att man ska kämpa mot sjukdomen. Den är problematisk. Om man blir sämre, har man då förlorat? Det finns ganska mycket metaforik som lägger ansvaret på den sjuka, trots att den inte kan ha något sådant ansvar.

För alla som kommunicerar om kroppen

Tala om kroppen vänder sig till en bred publik men vissa grupper kommer ha mer användning av den än andra. Inga-Lill tror att kommunikatörer, språkkonsulter och journalister kan ha stor nytta av den, men också personer som jobbar i eller möter vården som privatpersoner.

– Den ger en fördjupad inblick i verksamheter där språket visar sig vara mer avgörande än vad man kanske tror. Den ger också perspektiv på möten med människor som söker hjälp, utifrån tanken att det vi säger om kroppen samtidigt berättar något om oss som människor och om det samhälle vi lever i.

Tala om kroppen – språkliga perspektiv på hälsa och sjukdom i den digitala eran ges ut av förlaget Morfem. Mer information om antologin finns via morfem.se. För frågor om boken, kontakta info@morfem.se.

Text: Sven Lindström