Anna Hannesdóttir – professor med brett språkligt engagemang
I februari går Anna Hannesdóttir, professor i nordiska språk, i pension. Anna har varit en del av institutionen för svenska språket sedan tidigt 80-tal och disputerade i nordiska språk 1998. Under sin karriär har hon bland annat intresserat sig för språkhistoria och kontrastiv lexikologi och lexikografi, men hon har också engagerat sig i flera språkliga projekt vid sidan av forskningen. Pensioneringen tar hon med ro.
– I praktiken gick jag ju i pension för ett år sedan även om jag har varit kvar på institutionen på deltid, som senior forskare, så jag har haft gott om tid att acklimatisera mig, säger Anna.
Anna är uppvuxen på Island men flyttade till Sverige som tonåring. Det språkliga intresset hade hon tidigt och flytten till Sverige och mötet med ett nytt språk innebar att språket blev aktuellt på ytterligare ett sätt.
– Jag tyckte att grammatik var det roligaste ämnet i skolan – det var ju lite udda – och efter flytten till Sverige tillkom ju svenskan och med tiden också tvåspråkigheten, men då visste jag inte riktigt vad jag kunde ha mina språkkunskaper till, annat än att använda själva språken.
När Anna sedan började läsa nordiska språk på universitetet insåg hon att man faktiskt kunde ägna sig åt undervisning och forskning på en akademisk nivå.
– I mina studier hade jag naturligtvis vissa fördelar av isländskans komplicerade struktur, särskilt i mötet med äldre tiders svenska. Fornsvenskan såg jag nog som en variant av isländskan som den kunde ha blivit – eller omvänt!
En av de första att få en doktorandtjänst
Under Annas tid som doktorand ändrades formerna för forskarutbildningen och hon var bland de första som fick en doktorandtjänst av den typ vi är bekanta med idag. Tidigt under doktorandtiden deltog hon i projektet Lexikografisk tradition i Sverige där de äldsta ordböckerna som innehåller svenska undersöktes. Dessa var tvåspråkiga och i arbetet med ordböcker från 1500-, 1600- och 1700-talet kombinerades Annas språkhistoriska intresse med ett kontrastivt och lexikografiskt perspektiv. Intresset för nordiska språkfrågor lockade henne dock tillfälligt bort från doktorandstudierna.
– Jag var tjänstledig i tre år och jobbade i Oslo för Nordiska ministerrådet där jag arbetade med språkpolitiska frågor, bland annat grannspråksundervisningens status i skolorna i Skandinavien. Enligt skolans styrdokument ska modersmålsämnet innehålla inslag om grannspråken.
Efter den långa tjänstledigheten återvände Anna till sina forskarstudier och skrev klart sin avhandling, Lexikografihistorisk spegel: den enspråkiga svenska lexikografins utveckling ur den tvåspråkiga. Avhandlingen uppmärksammades och belönades med Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens pris för förtjänt vetenskapligt arbete.
– På grund av min tjänstledighet blev det en viktig milstolpe att jag kom tillbaka till institutionen och skrev klart min avhandling och dessutom fick det här priset för den.
Professorsrollen – inte bara forskning
Efter disputationen följde ett lektorat med undervisning och en rad olika administrativa uppdrag på institutions-, fakultets- och universitetsnivå, bl.a. som prodekan vid UFL – Utbildnings- och forskningsnämnden för lärarutbildning. 2014 blev Anna professor i nordiska språk och hon har fortsatt att ägna sig åt språkhistoria, lexikologi och lexikografi.
– Ja, jag har ju haft en samordnande funktion för institutionens arbete med Svenska Akademiens ordböcker, SAOL och SO, samtidigt som jag också arbetat redaktionellt med SO.
Hon ledde arbetet med den svenska delen i den flerspråkiga nätordboken Islex och har även bedrivit kontrastiva studier med isländskan och svenskan i Islex som grund men Anna menar att professorsrollen också har innehållit mycket som inte är renodlad forskning.
– Jag tror att många har bilden av att en professor forskar väldigt mycket, men så behöver det inte alls vara.
Anna blev ganska snart proprefekt på institutionen och därtill har hon haft sakkunniguppdrag för anställningar och befordringar, suttit i betygsnämnder, haft bedömningsuppdrag m.m.
– Allt det där ingår ju på något sätt i rollen som professor, utan att för den delen vara egen forskning. Något som tiden inte har räckt till, och som jag beklagar, är att jag inte hann ägna mig åt att konsolidera och stärka den nordiska och språkhistoriska verksamheten vid institutionen. Sådant ingår ju också i professorsrollen.
Ett språkengagemang som sträcker sig långt utanför universitetet
Annas nordiska engagemang har också lett till uppdrag som inte i första hand är en del av universitetets verksamhet. Bland annat har hon engagerat sig i den ideella föreningen Sverigekontakt där hon vid det här laget har medverkat på kurser i samtliga världsdelar.
– Det är en förening som arbetar med att främja svenskundervisning i utlandet, främst i form av veckoslutskurser för lärare som undervisar på kvällskurser i svenska eller på kompletterande svenskundervisning för svenska elever i landets lokala skolor. Men det har varit helt ideellt.
Och Anna planerar inte att sitta sysslolös efter pensionen heller. Sverigekontakt har haft ett samarbetsprojekt med ryska forskare som bland annat förde henne till Tobolsk i Sibirien och som nu i efterhand har mynnat ut i ett separat projekt.
– Efter slaget vid Poltava fördes tusentals svenska krigsfångar till Sibirien, många till Tobolsk. I ryska arkiv finns nu en mängd brev som krigsfångarna skrev hem till Sverige men som fastnade i den ryska censuren. Efter att de ryska arkiven öppnades har många av dessa brev lokaliserats och transkriberats av de ryska forskarna och jag ska ägna en del av min pensionärstid åt att undersöka svenskan i dessa brev, och ja, det ska bli jättespännande, säger Anna och fortsätter:
– Sedan har jag efterträtt Emma Sköldberg som den ena av två huvudredaktörer för tidskriften LexicoNordica och jag har sedan länge ett åtagande att ge ut Spegels ordbok från 1712. I år är jag också ordförande i KVVS: Kungliga Vetenskaps- och Vitterhets-Samhället i Göteborg.
Utöver detta fortsätter Anna dessutom sitt arbete med Islex som nu ska utökas med en mängd uppslagsord och hon har ett år kvar som ordförande i styrelsen för Meijerbergs institut. Ingen verkar ha så mycket att göra som en pensionerad professor.
– Formellt och i praktiken gick jag ju i pension för ett år sedan men jag har varit kvar på institutionen på deltid, som senior forskare, så jag har haft gott om tid att acklimatisera mig. Nu råkar det ju dessutom vara så att det har sammanfallit med en pandemi så jag har inte ens hunnit tömma mitt rum! Men den som är tänkt att ta över det är ju inte på plats heller så skadan kanske inte är så stor, säger Anna och skrattar.
Text: Sven Lindström