Den 18 oktober 2018 möttes deltagare från forskning, polisens demokrati- och hatbrottsgrupp, åklagarmyndighet, Levande historia och andra berörda aktörer i ett andra Jonseredsseminarium i serien ”Yttrandefrihetens gränser”.
Seminarieserien tar sin utgångspunkt i händelserna i samband med Bok & Bibliotek i Göteborg den 30 september 2017, och högerextrema gruppers ökade aktiviteter i det offentliga rummet. Föregående seminarium hade redan öppnat upp för nämnda dialog mellan forskning och myndigheter – även då med medverkan av polis och åklagare – angående behovet av nya och fler kunskapsunderlag samt om lagtolkning, lagstiftningarnas inriktning och relevans.
Detta andra seminarium inleddes med att hatbrottsforskaren Görel Granström från Umeå universitet presenterade lagstiftningsläget. Därefter följde en dragning av konkret lagtillämpning med åklagare Jonas Martinsson, som är den som har åtalat i rättegången mot de sjutton personer med anknytning till NMR som var inblandade i händelserna i samband med Bok och Bibliotek 2017. Historikern Heléne Lööw från Uppsala universitet, bjöd på sammanfattande reflektioner och adresserade de frågor som väckts, varpå rummet öppnades upp för samtal.
Såväl Granström som Martinsson och Lööw betonade hur svårt det är att tillämpa rekvisiten i Lagen om hets mot folkgrupp. Vad är en tillräcklig grad av missaktning eller hot? Hur stor måste spridningen vara? Vilken betydelse har de symboler som visas upp i offentligheten?
Symbolers betydelser är alltid kontextbestämda, och därmed är också hoten och missaktningen en fråga om kontext. Heléne Lööw tog upp hur hets och kränkning av folkgrupper i de västerländska samhällena efter 1945 alltid har varit maskerade, just för att försvåra att de beivras – samtidigt som offren för dessa kränkningar alltid vet när de blir utsatta. Rättssystemet måste alltså i samband med varje händelse beskriva en kontext – samtidigt som kontexten är svår att hävda som ett konkret domskäl.
Deltagarna diskuterade också för- och nackdelar med att kriminalisera kontexter, det vill säga ytterst de organisationer som står bakom aktioner som definieras som hets mot folkgrupp. Frågan ställdes: vilken är rättssystemets funktion och kapacitet ifråga om att stävja extremism och odemokratiska rörelser? När blir det för sent för rättssystemet och den demokratiska staten att slå tillbaka?
Också frågan om komplexiteten i relationen mellan yttrandefriheten och kränkningen av andras rättigheter kom upp i diskussionen liksom den om vilka utgångspunkter som betraktas som mer eller mindre relevanta och viktade i en sådan diskussion. Detta inbegriper tilliten till rättssystemets kapacitet och våldsmonopol, skydd för olika aspekter av det urbana livet, minoriteters rättigheter men också sådant som handel och trafik. Hur ser man på olika tredjepartsgruppers rättigheter och inflytande? Hur kopplar rättssystemet och staten tillbaka till tredje part? Sist och slutligen är det ju tredje parts förtroende för rättsapparaten och den demokratiska staten som avgör deras möjligheter att verka.
Det finns en rad nationella historiska exempel, och inte minst exempel från Göteborg under 1920- och 30-talen, att lära sig av. KOL-lagen, uniformsförbudet och andra historiska referenser drogs in i diskussionen.
Seminariet skapade stort engagemang, och behovet av en fortsättning diskuterades redan på plats bland deltagarna, och olika förslag gavs till hur denna angelägna diskussion kan fortsätta. Hur utmanar den forskningen? Vilka krav på mångvetenskaplighet ställer dessa frågor? Hur kan den här diskussionen få en förlängning i form av kompetensutveckling i samverkan med myndigheter? Ledningen för Jonseredsverksamheten lovade återkomma med förslag.