Att återuppta ett traditionellt brukande - med hela landskapet som bas

Stensjö by ligger i Döderhults socken i östra Småland, bara 6 kilometer från kusten. Döderhults socken ligger vid Kalmarsund, omkring Oskarshamn grupperad runt den dalgång som bildas av Döderhultsbäcken med kyrkbyn i väster och Fredriksbergs herrgård i öster. Vid Vånevik fanns tidigare ett betydande stenbrott. Socknen är flack och skogbeväxt i nordväst där även småsjöar finns, i övriga delen består socknen av odlingsbygd innanför Döderhultsviken och med skärgård.

Stensjö var från början namnet på en gård som finns omnämnd redan 1351. Namnet skrevs ursprungligen Steenzöö. Ortnamnet syftade troligen på den steniga kullen öster om den nuvarande byn som låg som en ö omgiven av Virån i öster och stråk av sanka ängar i väster. Den äldsta kartan över Stensjö från 1709 visar en gård på samma ställe som den nuvarande byn. Genom hemmansklyvningar under 1700- och 1800-talen utvecklades gården till en oregelbunden klunga hus. I slutet av 1800-talet bodde fem släktingar och hemmansägare på det som från början var tomten till en av gårdarna i byn. 1883 bodde sammanlagt 176 personer i byn – hemmansägare, arrendatorer, torpare, tjänstefolk, arbetare och inhyses.

Källa: Kungliga Vitterhetsakademiens webbsida om Stensjö by.

Sammanfattningsvis utgörs Stensjö bys värde av:

• En ägare som har kunskap, ambitioner och resurser att förvalta kulturreservatet och besöksmålet Stensjö by.
• Kungliga Vitterhetsakademiens arkiv, foton med mera, som utgör en rik källa till berättelser och levandegörande av byn och de människor som bott och verkat där.
• Ett rikt byggnadsbestånd med en mångfald av välbevarade bostads- och ekonomibyggnader från 1800-talet som alla är viktiga representanter för de verksamheter som funnits i byn kring sekelskiftet 1900.
• Sågverk och kvarnlämningar som visar på en del av byns småindustriella verksamheter och Viråns betydelse som kraftkälla.
• Lämningar efter den torp- och backstugebebyggelse som fanns på utmarken kring sekelskiftet 1900.
• Den stora arealen välhävdade naturbetesmarker med stor inbördes variation som hyser en hävdberoende flora som är karakteristisk för regionens skogsbygder.
• Det stora antalet brukade åkrar som är spridda på ett sätt som är typiskt för det sena 1800-talet med en stor mängd odlingsspår och småbiotoper som berättar om förhållandena och villkoren för åkerbruk under denna tid.
• De vidsträckta maderna runt Virån som har varit den viktigaste lokaliseringsförutsättningen för Stensjö och som tillsammans med sidvallsängarna haft en mycket stor betydelse för byns försörjning.
• Den gamla utmarken där målet är att visa upp en så tidstrogen bild som möjligt av skogens utseende, markanvändning och nyttjande under 1800-talet fram till sekelskiftet 1900.
• Ett rikt biologiskt kulturarv, bland annat i form av en slåtter- och betesgynnad flora, gamla torpväxter, hamlade träd och fruktträd.
• Ett omfattande fredningssystem av hankgärdesgårdar.
• Ett ålderdomligt vägnät med stigar, markvägar och slingrande grusvägar med en rik vägkantsflora.

Källa: beslut om bildande av kulturreservatet Stensjö by. Länsstyrelsen i Kalmar län 10 mars 2020.

Stora delar av fastigheten liksom större delen av jordregisterenheten Stensjö är av riksintresse för kulturmiljövården, H65 Stensjö by, samt riksintresse för naturvården, NR0-08-016 Viråns vattensystem, enligt 3 kap. 6§ MB. Delar av fastigheten omfattas av länsstyrelsens Naturvårdsprogram och inägolandskapet kring bykärnan ingår i Bevarandeprogram för odlingslandskapet i Kalmar län. Den speciella vägmiljön fram till byn är uppmärksammad i länets bevarandeprogram för värdefulla vägar och vägmiljöer. I översiktsplanen för Oskarshamns kommun, antagen 2003, beskrivs Stensjö by också under allmänna intressen som en skyddsvärd kulturmiljö och ingår i Kulturmiljöprogram för Oskarshamns kommun från 1993. Långa sträckor av fastighetsgränsen för Stensjö ligger mitt i Virån som delas med flera grannfastigheter. I Viråns vattensystem finns mycket höga naturvärden knutna till rinnande vatten och åns svämområden. Bland annat förekommer den hotade tjockskaliga målarmusslan och havsvandrande öring. Viråns vattensystem är utpekat som Natura 2000-område, SE0330210. Virån utgör därmed även riksintresse enligt 4 kap. 1 och 8 §§ MB. Inom fastigheten finns ett biotopskyddsområde med gammelskog, SK 568-2007, som beslutats av Skogsstyrelsen enligt 7 kap. 11§ MB samt 6§ FOM. Stensjö by blev kulturreservat år 2020.

Källa: beslut om bildande av kulturreservatet Stensjö by. Länsstyrelsen i Kalmar län 10 mars 2020.

Stensjö by i Döderhults socken, Kalmar län, är en oreglerad klungby som aldrig har genomgått laga skifte. År 1951 lades det sista jordbruket ned till förmån för endast skogsbruk vilket fick till följd att åkrar, hagar och ängar växte igen. Stensjö by förvärvades 1960 av Vitterhetsakademien och då inleddes en omfattande restaurering av marker och byggnader. Genom avverkning, slyröjning, åkerbruk, slåtter och bete, samt omfattande restaureringar av byggnader strävade man att återskapa det landskap som fanns före industrialismen.

Källa: skötselplan för kulturreservatet Stensjö by. Länsstyrelsen i Kalmar län 9 mars 2020.

Genom Akademiens övergripande historik över Stensjö och de mer specifika förarbeten som gjorts inför beslutet om kulturreservat har vi nu en tydlig bild av Stensjös historiska utveckling och de olika faser som byn har genomlöpt. Det gör att vi har en god grund för att bedöma vad som är en realistisk ambition när det gäller val av målbild för byns skötsel. Vi har landat i att den enda rimliga perioden vi kan sträva efter är årtiondena runt sekelskiftet 1900. Valet av tidpunkt har skett mot bakgrund av bebyggelsens faktiska ålder och de omfattande utdikningarna och sjösänkningarna under 1800-talets andra hälft som på ett avgörande sätt förändrade landskapsbilden. Målsättningen för hävden på Stensjö har alltså formulerats som följer: Marker och bebyggelse ska hävdas och skötas på ett sådant sätt att det ger en bild av hur en skogsby i Småland fungerade vid tiden runt sekelskiftet 1900.

Källa: Landskapet som kulturminne. Vägval i förvaltningen av Stensjö by. Mats Widgren. Ur: Kungliga Vitterhetsakademiens årsbok 2019.

Bakgrund

Stensjö bys marker ska vårdas och hävdas på ett sådant sätt att de ger en bild av odlingslandskap i en skogsby i Småland vid sekelskiftet 1900. Landskapsbilden och det biologiska kulturarvet står i centrum, men de kan inte skiljas från det arbete och metoder de skapades och upprätthölls av. Jämfört med nuvarande hävd innebär detta en precisering på några viktiga punkter. Det innebär inte enbart att landskapet ska hållas öppet, utan också att hävden ska eftersträva att ge en tidstrogen bild av de olika markslag och den markanvändning som fanns i Stensjö vid sekelskiftet 1900. Flera markslag som var viktiga vid denna tid måste tillkomma i reservatet, till exempel sädesåkrar, hårdvallsäng, madängar och skogsbete. Det är dock inte möjligt att för hela Stensjös yta backa tillbaka markanvändningen till sekelskiftet 1900. För det första finns inget tydligt källmaterial som kan ge en bild av markanvändningen vid denna tidpunkt. I stället har en bedömning gjorts utifrån kartor mestadels från tidigt 1800-tal, från den första ekonomiska kartan från 1942 och från spår i dagens landskap. För det andra har uppodlingar, dikesgrävningar, nya hägnadsdragningar gjorts sedan Vitterhetsakademien tillträdde som ägare. Dessutom har nya vägar anlagts och ett omfattande trakthyggesbruk skett i skogen. Eftersom inga tydliga källor finns har vi i stället tagit fasta på vissa grundläggande drag i markanvändningen som kan beläggas i de äldre kartorna och som med stor sannolikhet hade kontinuitet in på 1900-talet. För det tredje gör behovet av vinterfoder för att föda den mängd djur som behövs för betesmarkernas hävd att den omfattande foderproduktionen på åkermark, fodervallar, måste fortsätta, trots att det är en markanvändning som inte existerade vid sekelskiftet 1900. Inom inägomarken görs också en uppdelning i två större områden. Dels den gamla inägomarken huvudsakligen öster och sydost om bytomten, dels det expansionsområde som odlades upp och hägnades in under 1700-talets slut och under 1800-talet. På den äldsta lantmäterikartan från 1709 ligger inägomarken samlad öster och sydost om bebyggelsen i ett stråk nära Virån. Det är också det område som först möter besökaren. Denna gamla inägomark avgränsas i planen med en ny hägnad i en sträckning som fanns vid sekelskiftet 1800. Öster om denna hägnad låg större delen av byns äldsta åkrar och förslaget innebär att flera av dem odlas upp och sås med spannmål och andra grödor. Inom detta område fanns också den huvudsakliga delen av hårdvallsängen och förslaget innebär att stora delar av denna åter tas i hävd. Där låg också de sidvalls- och madängar som var avgörande för byns lokalisering. Idag hävdas 1,7 hektar som sidvallsäng i byns centrala delar och förslaget innebär att madängarna norr och söder därom åter hävdas. Karaktäristiskt för 1800-talet var att åker och äng var hägnade i samma gärde och målet är att skapa ett sådant landskap här. För de delar av den gamla inägomarken som inte kan hävdas som åker eller äng utan huvudsakligen genom bete bör särskilt skötseln av trädvegetationen utvecklas så att skillnaden mot betesmarkerna väster därom blir tydlig. I det väster därom belägna området som tidigare legat på utmarken skedde från 1700-talets slut och fram till 1900-talet en uppodling och etablerande av beteshagar. Här finns idag byns huvudsakliga betesmark och större delen av de åkrar som i dag fungerar som fodervallar. Målsättningen för detta område är inte lika högt satt som för område A ovan. Här kommer även fortsättningsvis åkermarken att domineras av fodervallar.

Källa: skötselplan för kulturreservatet Stensjö by. Länsstyrelsen i Kalmar län 9 mars 2020.

Beskrivning

Idag bedrivs ett jordbruk med djurhållningen i centrum. Djurbesättningen består av 17 nötkreatur av rasen rödkulla, 23 tackor helsingeras samt 7 grisar och 25 höns. Därtill kommer 57 nötkreatur av rasen angus, som hyrs in av en jordbrukare i närheten.

16 hektar åker hålls i odling, med huvudinriktning mot spannmål och vall, men med inslag av andra grödor. Ängsmarkerna omfattar 2,5 hektar hårdvallsäng och 3,3 hektar sidvallsäng. Hagmarkerna på inäga är tillsammans 65 hektar. Stängslade beten på utmark, alltså skogsbete, omfattar 98 hektar. Därtill kommer 400 hektar utmark dit djuren inte har tillgång.

Kvalitetsmål

Hela brukningsinriktningen ska vara baserad på djurhållning, och inriktas på självförsörjning i så hög grad som möjligt.

Alla markslagen åker, äng, hage och utmark ska vara i bruk i markerna. I det ingår att ta upp svalåker på lämpliga ställen och även bärga vinterfoder i slåtterkärr ute i utmarken.

Ett mål är att 135 hektar utmark är stängslade och betade.

Åtgärder

Under våren 2024 kommer ytterligare 37 hektar utmark att stängslas.

Under 2025 kommer gräsbränning och hyggesbränning att genomföras.

Brukande idag – erfarenheter

Balansen mellan djurbesättning, vinterfodertillgång, utrymme i stall och lador, gödselmängd och odlad åkerareal är ännu inte uppnådd. Det kompenseras i viss mån med att hyra in djur under säsongen.

Brukande framåt – frågeställningar

En fråga är om den här balansen verkligen rådde under början av 1900-talet. Sannolikt inte, eftersom gårdarna övergavs ett par decennier senare. Även under andra halvan av 1800-talet utvandrade många från området. Det var brist på gödsel, och man hade problem med att hålla blöta ytor odlingsbara.

Bakgrund

I övervägandena kring hur bebyggelsen ska skötas och vårdas är det helheten och samspelet med de kringliggande markerna som bildar de viktigaste värdena. För att kopplingen mellan bebyggelsen och de olika markslagen ska kunna förstås av byns besökare ska de olika ekonomibyggnadernas funktioner göras tydliga genom brukande, bevarande, rekonstruktion och/eller berättande. Bebyggelsen i Stensjö är i hög grad skapad av ett samhälle som baserades på de materiella tillgångar och den kunskap som fanns på platsen. Men byggnadsskicket i byn är inte enbart ett resultat av praktiska behov och tvingande omständigheter utan visar även på flera andra aspekter av människornas liv, samhälle och samtid. Särskilt byns boningshus visar vilka människorna som brukade byns marker var utöver att de var i behov av föda och skydd mot väder och vind. Invånarna i Stensjö by var inte isolerade utan fick intryck från omvärlden. Tidens moden nådde dem via grannbyarna, köpingen, kyrkan och större gårdar. Hyvlade brädor, dyra pigment, tapeter, tegeltak och oljefärg blev allt mer tillgängliga även för småländska bönder vid tiden runt 1900. Ett hushåll i byn hade ambitioner och ekonomiska möjligheter till att skaffa sig nyheterna. Ett annat höll hellre fast vid det gamla och behöll sitt torvtak på visthusboden. En övergripande målsättning för vården av bebyggelsen är att behålla, och i de fall den gått förlorad, återskapa en del av denna mångfald vad gäller 12 husens utformning, funktioner och grad av skötsel, med syfte att ge en återspegling av de människor som en gång levde sina liv där.

Beskrivning

Det rika byggnadsbeståndet med en mångfald av välbevarade bostads- och ekonomibyggnader tätt samlade på den gamla bytomten utgör en stor del av upplevelsen och förståelsen av Stensjö by och har ett mycket högt kulturhistoriskt värde. På Stensjö bys fastighet finns idag ett femtiotal byggnader. Åtta är bostadshus och resten ekonomibyggnader. Merparten ligger i bykärnan och med några få undantag är de från 1800-talet och tidigt 1900-tal (se vidare Johansson och Jonsson 2016). Flera av ekonomibyggnaderna används fortfarande i sina ursprungliga funktioner och för merparten av byggnaderna är den ursprungliga funktionen fortfarande tydlig. Sedan Vitterhetsakademien tog över har också ett antal byggnader rivits antingen för att de inte gick att rädda eller för att de inte ansågs passa in i den tidsmässiga bilden av byn som man ville förmedla. De renoveringar som gjorts efter 1960 har varit nödvändiga för att stoppa det förfall som byggnaderna befann sig i då Vitterhetsakademien förvärvade byn. Många av de insatser som gjorts har utförts på ett sådant sätt att miljön fortfarande uppfattas som ålderdomlig. Dock finns brister när det gäller den antikvariska hänsynen. Till exempel har man inte alltid sparat originaldelar eller bibehållit lokala särdrag och i en del fall har moderna material använts som inte hör hemma i det historiska byggnadsskicket i Stensjö.

Kvalitetsmål

Bebyggelsen i bykärnan ska förbli intakt. Husen ska inte bara ha ett ålderdomligt utseende. Både i helhet och i detaljer ska man kunna se vad som varit det typiska i Stensjö vad gäller utseende och utförande vid den tiden. Kvar ska också finnas byggnadsdetaljer från husens allra äldsta historia. Husen ska så långt det är möjligt användas för de ändamål som de är byggda för. Upplevelsen av bymiljön ska inte störas av moderna tillskott och tekniska installationer.

Åtgärder

Byggnaderna underhålls vid behov. Vid all vård, utveckling och förvaltning ska byggnadernas höga kulturhistoriska värde och kunskapen om dem vara utgångspunkten. I en del fall behöver den framtagna vårdplanen för bebyggelsen kompletteras, antingen med rådgivning från antikvarisk expertis eller med mer detaljerade vård- och underhållsplaner. För perioden traditionella material, färgsättning och, så långt det är möjligt, traditionella hantverksmetoder ska användas vid alla åtgärder. Virket ska till största del komma från byns egen skog. Moderna installationer som är nödvändiga för drift och säkerhet i byn ska anpassas och placeras så att de inte förtar upplevelsen av bymiljön. Så långt det är möjligt ska de åtgärder återställas som gjorts på ett sådant sätt att de inte stämmer överens med det historiska byggnadsskicket i Stensjö och den nu uttalade målsättningen.

Källa: skötselplan för kulturreservatet Stensjö by. Länsstyrelsen i Kalmar län 9 mars 2020.

Brukande idag – erfarenheter

Tidigare renoveringar i bostadshusen har inte gjort med tillräckliga antikvariska hänsyn. Det har skapat ett behov av förändringar. I samband med de pågående renoveringarna i den så kallade Stensjögården har en förändrad inriktning börjat införas.

Brukande framåt – frågeställningar

Kommande renoveringar och underhåll görs med antikvariska hänsyn. Det handlar mycket om att använda hantverksmetoder och material som är typiska för tidigt 1900-tal. På sikt kommer en förvaltningsplan för all bebyggelse i byn att tas fram. Den ska då vara baserad på antikvariskt riktiga hantverksmässiga principer.

Beskrivning

Den centrala bytomten och den bebyggelsenära marken vid Stensjögården och vid backstugan karaktäriseras idag främst av klippta gräsytor, gamla fruktträd och enstaka trädgårdsväxter som kan vara rester av äldre rabatter eller andra odlingar.

Kvalitetsmål

Målsättningen för den bebyggelsenära markens grönytor är att de ska återfå det innehåll och utseende de fått av det nyttjande och den hävd som pågick i byn vid förra sekelskiftet. Förutom fruktträd och bärbuskar ska det finnas odlingsland med de köksväxter som fanns här vid sekelskiftet, eventuellt en humlegård, samt rabatter med de prydnadsväxter som odlades i byn och på torpen. Både ur pedagogisk synvinkel och med tanke på genusaspekter är ett levandegörande av bytomten med människor i arbete med odlingar, mat och textilier ett kvalitetsmål.

Åtgärder

En utredning om bytomten påbörjas under 2019 av trädgårdsantikvarie Maria Flinck. Utredningen kommer att resultera i ett vårdprogram som kan användas som underlag för en detaljerad skötselplan för bytomtens odlingar. Vårdprogrammet kan också användas för att upprätta åtgärdsplaner för restaureringar och rekonstruktioner av de gamla trädgårdarna och andra i källorna belagda odlingar, till exempel körsbärs- och plommonlundar, humlegårdar och kåltäppor. Gräsytornas växtsammansättning ska undersökas för att klargöra äldre tiders hävd, som kommer att kunna återupptas på en del av ytorna. Befintliga växter på bytomten som är äldre än 1960 bevaras. De kan kompletteras med trädgårdsväxter insamlade från Stensjös gamla torp eller som bevarats hos släktingar eller vänner till tidigare ägare. Gamla lokalsorter av fröförökade köksväxter är svårare att få tag på men en del odlas kommersiellt av mindre firmor, en del har samlats in av Föreningen Sesam och av Programmet för odlad mångfald (POM).

Källa: skötselplan för kulturreservatet Stensjö by. Länsstyrelsen i Kalmar län 9 mars 2020.

Brukande idag – erfarenheter

Skötselplanen är ännu inte framtagen. Under tiden genomförs utveckling och förändringar, som ett sätt att tolka vårdprogrammet i praktiken. En kålgård med tidstypiska sorter av grönsaker och kryddväxter har etablerats. Sentida rabattväxter tas bort vartefter. Undersökningar av vad som växer i grannfastigheternas gårdsmiljöer görs. Tomtmarkens gräsytor sköts som äng, det vill säga att enbart gångar hålls klippta under försommaren. Gräset slås först som en del av högsommarens slåtter, och hässjas på plats.

De delar av by- och gårdsmiljön där ekonomibyggnaderna står förändras inte på samma sätt. Ytorna kring byggnaderna nyttjas för praktiska ändamål, utifrån om det är gårdsplan, gödselstack, vägrenar, små gräsytor och liknande.

Brukande framåt – frågeställningar

Fruktträden behöver beskäras ytterligare, och eventuellt ympas. Många fler vinbärsbuskar behöver etableras. Det är ännu oklart hur och var en humlegård skulle kunna etableras. Planering för underhåll och utveckling behöver samordnas med motsvarande för bebyggelsen. Förändringar utvärderas vartefter som erfarenheterna görs. Går det att få reda på mer om hur det såg ut och fungerade? Vad fungerar i praktiken idag?

Beskrivning

En stor del av Stensjös värde ligger i det stora antalet idag hävdade åkrar även om de idag brukas som fodervall. De är spridda på ett för det sena 1800-talet karaktäristiskt sätt. Artonhundratalets nyodlingar är upptagna i inägornas utkanter, har stor areal och uppkom oftast som resultat av det sena artonhundratalets sjösänkningar och utdikningar. Vissa av dem har kvar den ursprungliga formen. Samtliga dessa är brukade som fodervallar och ingen spannmålsodling förekommer. Sett utifrån ambitionen att Stensjö ska återspegla ett ålderdomligt bruk är detta en anakronism eftersom åkrarna sällan utnyttjades till fodermark i Smålands skogsbygder förrän under efterkrigstiden. Det ger hela Stensjö en grön karaktär. På sommaren saknas spannmålsåkrarnas gula kontrast. Endast på hösten syns åkrarna i de skiften där man plöjt upp delar av fodervallarna. Samtidigt finns inom inägomarken mer än tio små, flikiga övergivna åkrar som var i bruk så sent som på 1940-talet och dessutom flera andra som varit i bruk under 1800-talet. Åkrarna delas in i två kategorier, fodervall/fodervallsåker och åker. Med markslaget åker som det används i denna skötselplan avses åkrar som brukas som vid sekelskiftet 1900 och bär för tiden karaktäristiska åkergrödor (till skillnad från de åkrar som idag används som fodervall, se nedan)

Kvalitetsmål

Allmänt

Åkermarken i denna markklass ska ge en bild av åkerbrukets förutsättningar under tiden före traktorn. På dessa små åkrar finns också möjligheten att visa hur jordhungern ledde till att små och mycket flikiga åkrar hölls i hävd. De ska också bidra till en mer realistisk markanvändning och landskapsbild där plöjda och sådda åkrar omväxlar över årstiderna med grön växande och gul mogen gröda. Utsädet ska så långt det är möjligt utgöras av sorter vanliga vid sekelskiftet. Traditionella åkerogräs ska förekomma. Åkrarna ska brukas så att den ålderdomliga formen bibehålls. Åkerrenar, åkerholmar, odlingsrösen, öppna diken och andra småelement ska bevaras och vara välhävdade. Hamlingsträd samt frukt- och bärträd bevaras och sköts.

Permanent vall

Fodervallarnas viktigaste uppgift är att möjliggöra vinterfordring av ett högt djurantal. Samtidigt är det viktigt att den äldre formen bibehålls och att åkerrenar, åkerholmar, odlingsrösen och övriga småbiotoper bevaras och hävdas väl. Hamlingsträd samt frukt- och bärträd bevaras och sköts. Växtföljden ska innefatta ett år med spannmål.

Åtgärder

Allmänt

Till större delen ska denna typ av åker tillkomma genom uppodling av historiskt belagda småflikiga åkrar, men även genom omställning från några nuvarande fodervallar. I mån av resurser kan, utöver det som visas på kartan, ytterligare några historiskt belagda smååkrar tas upp i ängs- och betesmarkerna. De små åkrarna uppodlas successivt under de första åren och sås i första hand med brödsäd (råg och havre) men även med exempelvis med lin, svarthavre, finnråg, bovete, vete och potatis. Jordbearbetningen ska ske med stor hänsyn till småflikigheten, företrädesvis med hästdragen plog eller årder. Växtföljden ska vara den i detta område typiska vid förra sekelskiftet: tresäde. I växtföljderna ska ingå traditionella åkerogräs som klätt, blåklint, råglosta med flera vilka kontinuerligt får åtfölja spannmålets odlingscykel. Äldre sorter typiska för området anskaffas och förökas. Utsäde med ogräsfrön anskaffas från Artdatabanken vid SLU.

Permanent vall

Fodervallarna brukas på samma sätt som tidigare, men med en växtföljd som inbegriper spannmål. Åkerrenarna slås eller efterbetas och hålls rena från vedartad vegetation (med undantag för hamlingsträd och frukt- och bärträd). Förekomsten av skräppor minimeras.

Källa: skötselplan för kulturreservatet Stensjö by. Länsstyrelsen i Kalmar län 9 mars 2020.

Brukande idag – erfarenheter

En utgångspunkt är att Stensjö by ligger i en tresädestrakt. Det innebär odling två år och träda det tredje. Idag odlas åkrarna varje år.

Allmänt

I de små flikiga åkrarna odlas traditionella spannmålssorter som östgöta gråråg, flätsbokorn och ölandsvete. Därtill odlas blandningar av ärter och korn, med inblandning av luddvicker, cikoria, kummin och engelskt rajgräs.

Permanent vall

Fodervallarna hålls i en växtföljd med några års vall, omväxlande med ett års odling av spannmål.

Brukande framåt – frågeställningar

Allmänt

Den traditionella växtföljden i tresäde eftersträvas. En begränsning är i vissa fall tillgången till utsäde. Ibland har man fått utgå från mycket små mängder, och det tar några säsonger att föröka upp till vad som behövs för åkerarealerna. Det har varit svårt att hitta en havresort som fungerar bra. Så är det ofta i sydöstra Sverige. Det gör att korn är viktigare.

Viltbetestrycket gör att det inte alltid går att odla vissa  grödor där man skulle önska. Ibland odlar man men måste skörda redan vid mjölkmognad, alltså innan man nått tröskmognad. Även vildsvin ställer till med besvär i åkrarna.

Permanent vall

Man kan experimentera med varianter på vanliga moderna vallblandningar som till exempel rödklöver, timotej och rajgräs.

Bakgrund

Hårdvallsäng

Idag finns ingen hårdvallsäng i Stensjö. I den trädbärande hårdvallsängen i regionen fanns de typiska ängsträden lind, ask, vildapel, ek och björk samt hassel. Dessa är idag i Stensjö osystematiskt spridda över inägorna. Fältskiktsfloran är rik på arter som är gemensamma för ängs- och betesgrässvålar men ingen för regionen särskiljande mer specifik ängsart, till exempel brudsporre, tvåblad och svinrot har hittats. Igenväxningsperioden då jordbruket låg nere ett par decennier under mitten av 1900-talet är en av orsakerna liksom det omfattande och långvariga betestrycket. De beteståliga ängsarterna finns fortfarande kvar. En stor mängd små slagna hårdvallsytor finns dock. De förekommer i anslutning till åkrar, ofta som s.k. restängar. Dessa är värdefulla från såväl flora – som kulturhistorisk synpunkt. Vissa av dem hävdas idag som betesmark. I de centrala och östra delarna av Norra gärdet, som idag är betesmark, har trädskiktet delvis kvar sin hårdvallsängsprägel med spridda exemplar av hamlade träd, lind, hassel, ek samt fruktoch bärträd. Större delen av de områden som föreslås hävdas som hårdvallsäng är i dag förhållandevis väl hävdad betesmark.

Sidvallsäng

Antalet sidvallsängar minskade under artonhundratalets slut då många dikades ut och överfördes till åker. En stor del av sidvallsängarna, slåtterkärren, låg oftast på utmarken. Därmed är de idag mestadels planterade med gran eller spontant igenvuxna. Till skillnad från hårdvallsängen är sidvallsängen fuktig-blöt hela vegetationsperioden. Madängen kan sägas utgöra en egen typ som alltid är bunden till sjö- eller åstränder. Madängarna spelade stor roll under självhushållets tid. De ger under normala år höga skördar. Under regniga somrar med bestående högt vattenstånd kan de dock vara svåra eller omöjliga att skörda. Antalet välhävdade madängar är idag mycket litet, särskilt i södra Sverige. Sidvallsängar och madängar var centrala inslag i Stensjös inägomark, men fanns också på utmarken.

Kvalitetsmål

Hårdvallsäng

I inägorna ska finnas permanenta, d.v.s. årligen hävdade hårdvallsängar. Den största är centralt belägen i gärdet öster om byns gamla gärde. Ängarna ska vara välhävdade och innehålla de för regionens skogsbygdsängar typiska träd- och buskarterna. Ängsgrässvålens flora ska hysa för regionen karaktäristiska arter, till exempel backklöver, jungfrulin och solvända. Frukt- och bärträd samt hamlingsträd ska vara bevarade och skötta. Oönskade arter ska saknas helt eller minska i antal och utbredning. Vid vegetationsperiodens slut ska grässvålen vara kortvuxen och fri från oönskad vegetation. Odlingsrösen hålls fria från oönskad vegetation. Barrträd finns inte i hårdvallsängen med undantag för enar i blockmark.

Sidvallsäng

Väl hävdade sidvalls- och madängar är ett avgörande inslag för att åskådliggöra det äldre odlingslandskapet i Stensjö. De för regionens skogsbygder karaktäristiska växtarterna på sådana hävdade ängar, främst olika högvuxna starrarter, ska öka i utbredning och antal. Oönskade arter, till exempel älggräs och hundkex, är så långt möjligt avlägsnade.

Åtgärder

Hårdvallsäng

Gräsmarkerna inom samma hägnad som åker hävdas som hårdvallsäng alternativt med bete (under åkerns trädesår). Detsamma gäller för merparten av åkerrenarna/restängarna. Hävden av hårdvallsängarna ska ske enligt den s.k. ängscykeln. Hävdcykeln kompletteras med kontroll och avlägsnande av oönskade arter i mitten av maj. Skärande redskap används. Slåttern inleds i början av juli och är avslutad senast mitten av augusti. Höet torkas på plats och vänds minst en gång under torkningen. Vid ihållande regnigt väder hässjas höet. Ängarna efterbetas med nötkreatur. Eventuella komockor i ängen tas bort efter betessäsongens slut.

Sidvallsäng

På sidvalls- och madängar sker slåtter i början av augusti med skärande redskap. Slåttern kan så långt det är möjligt ske med traktorburen knivslåttermaskin. Höet torkas på plats. Markerna efterbetas med nötkreatur om inte ängen är för blöt. Den centrala sidvallsängen Hemängen ska fortsätta att slås och slåttern utvidgas till att gälla de två partierna norr därom mot Kattgölen som idag är betesmark. Möjligheten att lägga igen dikena för att återföra Hemängen till det skick den hade före 1900-talets uppodling utreds. Madängarna längst i söder, den s.k. Storängen i två skiften (sammanlagt 1,9 ha) restaureras. En utredning görs om hur restaurering av madängen längs i norr, Gärdesvenen (1,2 ha), kan genomföras och finansieras.

Källa: skötselplan för kulturreservatet Stensjö by. Länsstyrelsen i Kalmar län 9 mars 2020.

Brukande idag – erfarenheter

Hårdvallsäng

Stora delar av hårdvallsängarna är torra, och ger ibland nästan ingen bärgning. Andra delar avkastar mer, men alla är de ordentligt skötselkrävande. Höet torkas och tas om hand till vinterfoder.

Sidvallsäng

Sidvallsängarna slås huvudsakligen med maskiner. I blötare delar med motormanuell balk, i fastare mark med traktorburet redskap. Normalt går det bra att torka höet med vändning, det vill säga att hässjning behövs inte.

Brukande framåt – frågeställningar

Hårdvallsäng

I vissa av de torraste delarna genomförs inte slåtter varje år, eftersom det är så lite att hämta. Det skulle kunna vara till fördel att släppa upp träd och buskar för att skapa halvskugga där. De träd som står i hårdvallsängarna utvecklat stora och höga kronor men står glest. Det skulle kunna innebära att det vore till fördel med en generationsväxling, med sikte på ett tätare bestånd av hårdare hållna träd och buskar. Det skulle kräva att vissa småytor fredas för efterbete, tills nya vedväxter har hunnit komma upp.

Sidvallsäng

Sidvallsängarna är själva grunden till att alls bedriva ett traditionellt jordbruk i området. Det är därför ett problem att sidvallsängarna domineras av växter som djuren finner osmakliga. Därför har hela skörden komposterats vissa år. Något år har skörden ensilerats, men fodret ratas till stor del. Det kan delvis bero på att de även får tillgång till smakligare foder. Kanske kan de ges periodvis ges enbart foder från sidvallsängarna. En fråga att bevaka är om växtsammansättningen förändras med den årliga slåttern. Det kan vara så att perioder utan hävd har gjort att mer osmakliga växter har kunnat dominera.

Beskrivning

Allmänt

Betesmarkerna i Stensjö är i de flesta avseenden välhävdade. De representerar inbördes flera olika betesmarkstyper. Detta och den stora sammanlagda arealen gör dem mycket värdefulla. Konstgödsel och andra kemikalier har aldrig påförts. Insåning av vallfröer har aldrig gjorts. Respektive betesmarkstyp hyser en för regionen karaktäristisk fältskikts-, träd- och buskflora. Däremot är trädindividernas form och växtsätt i stor utsträckning otypiska för hagmarksträd. Det finns förhållandevis få ekar och björkar av hagmarkstyp, d.v.s. individer med bred och lågt ansatt krona. Enarna har fått utvecklas fritt liksom en del av hamlingsträden och hasselbuskarna. Detta innebär problem som kommer att ta lång tid att åtgärda. Huvudorsaken är den igenväxning och det låga hävdtrycket under de decennier som Stensjö saknade brukare.

Backar

I Stensjös inägor upptog backarna större areal än såväl ängs- som betesmarkerna vid upprättandet av 1792 års karta. De flesta backarna var vid den tiden samfälld mark. De hade ett rikt och varierat träd- och buskskikt av såväl barr- som löv och ädellövträdsarter, ek, lind, hassel, björk samt tall, gran och hamlingsträd. Stensjös stor- och rikblockiga 23 backar innebär ett skötselproblem. Åker- och ängsbruk är uteslutet. Ett visst bete kan förekomma. Samtidigt är de blockrikaste backarna viktiga refugier för ädellövträd, hassel, frukt- och bärträd och hamlingsträd.

Kvalitetsmål

Allmänt

Samtliga dagens naturbetesmarker- utom de delar som enligt skötselplanen överförs till åker eller äng- är fortsatt betade och välhävdade. De för betesmarkstyperna karaktäristiska träd- och buskarterna finns i lagom antal och med typisk trädstruktur och spridningsbild. Den karaktäristiska, relativt sett, betesgynnade grässvålsfloran är bevarad och om möjligt förstärkt. De oönskade arterna har minskat i antal och utbredning. Skogsbete är på sikt iordningställt.

Backar

Backarna ingår i naturbetesmarkerna. De är fortsatt refugier för främst ädellövträd, fruktoch bärträd, hamlade träd samt stora ekar och tallar. Lämpliga individer av främst lind men även ask, lönn och björk är förstagångshamlade.

Åtgärder

Allmänt

De nuvarande betesmarkerna ska sam- och/eller växelbetas av får och nötkreatur under betesperioden. Betesmarkerna ska vara väl avbetade vid betesperiodens slut. Oönskade växtarter ska bekämpas. Detta gäller främst örnbräken, tuvtåtel, vägtistel och veketåg. Efter betesperiodens slut ska en betesputs göras då eventuellt kvarvarande sly och eventuella oönskade arter avlägsnas. Grov död ved läggs i blockmarker. Förutom att skogsbete tillkommer (se under markklassen Hagskog) utökas betesmarken genom att en igenväxande betesmark vid Bråtlandet restaureras.

Backar

Timmer, gagnvirke och brännved kan vid behov avverkas på backarna. Lämpliga unga lindar, askar och björkar frihuggs och förstagångshamlas. Frihuggning av hamlingsträd, frukt- och bärträd, stora ekar, aspar, oxlar och tallar.

Källa: skötselplan för kulturreservatet Stensjö by. Länsstyrelsen i Kalmar län 9 mars 2020.

Brukande idag – erfarenheter

Allmänt

Idag bedrivs betet med två skilda besättningar. Gårdens egna djur har under vintersäsong har tillgång till en rastfålla i anslutning till ladugårdarna. Betessäsongen inleds i mitten av maj med att de släpps i en ungefär 20 hektar stor fålla, där de får gå till ungefär månadsskiftet juni-juli. Då flyttas de till ett par andra fållor, där de får under juli. I början av augusti får de sedan tillgång till resten av inägorna, alltså ängsmarker och de åkrar där skörden är bärgad. Under hösten avslutas säsongen i samma fålla som de var i under våren.

Hagmarker längre från gården, och de stängslade delarna av utmarken, betas med den inhyrda besättningen. Även de flyttas mellan olika marker, vartefter under säsongen.

Backar

Backarna är inte avgränsade i egna fållor, utan ingår som särskilt blockrika partier. Det betyder att betet där är sämre, och att betestrycket på träd- och buskplantor är mindre. De genomgripande röjningar som genomfördes under 1960-talet har gjort att behovet av restaurerande röjningar inte är så stort. Viss utglesning sker löpande.

Brukande framåt – frågeställningar

Allmänt

I Stensjö by är tillgången till hagmarker förhållandevis god. Vartefter som djurbesättningen utökas kan det ändå bli aktuellt att släppa djuren i utmarken direkt på försäsongen, så som har gjorts på många håll i ett traditionellt jordbruk. Det skulle då förutsätta en bra hantering av de två djurbesättningarnas betesförflyttningar under säsongen. Det kan också vara så att en mer utarbetad betesrotation skulle vara gynnsam för markväxtligheten, både i tillväxt och artrikedom. Samtidigt är det inte givet att en sådan betesdrift överensstämmer med det tidiga 1900-talets brukande. Till exempel nöttes kanske vissa delar av fållorna nära byn hårt varje år.

Backar

Att djuren ändå har tillgång till backarna innebär att mer betesbegärliga trädarter som rönn och asp missgynnas. Det kan finnas skäl att särskilt freda och släppa upp sådana trädplantor, för att på sikt få till ett mer varierat trädbestånd i hagmarkerna.

Bakgrund

Hagskog

Begreppet hagskog användes av Craelius (1774) för att beskriva de skogar som oftast låg närmare bebyggelsen och var kraftigt påverkade av svedjebruk och bete. Till målklassen hagskog har i Stensjö förts större delen av de områden som på 1815 års skifteskarta betecknas som ”Hagar och betesmark” och som inte idag utgörs av inhägnad betesmark. Av generalstabskartan från 1875 framgår att dessa områden dominerades av lövträd. Idag finns på dessa marker en stor variation av olika typer av bestånd. Ungefär halva arealen är idag tydligt präglad av modern skogsskötsel med bestånd av gran och tall som är yngre än 60 år, medan andra delar kan vara gamla inägomarker under igenväxning, blandskog eller flerskiktade äldre barrbestånd.

Timmerskog

Markslaget timmerskog ligger till stor del på mark som betecknades som ”skog” på 1815 års skifteskarta. Av generalstabskartan från 1875 framgår att barrträd då dominerade i dessa områden. Idag finns här en stor variation av olika typer av bestånd, allt från hyggen, ung granskog, medelålders tallskog till gamla barrskogar.

Kvalitetsmål

Hagskog

Tydligt betespräglade. Gräsrika trädbärande hagskogar eller skogsbeten, i vissa fall mer lika hagmarker än skog (”horvesmark”) i andra fall mer slutna men luckiga skogar. Glest träd- och buskskikt med i huvudsak tall, björk, gran, en och klibbal. Inslag av ek och andra lövträd. Betydligt mer björk och mindre andel gran jämfört med idag. Målet är att visa upp en så tidstrogen bild som möjligt av skogens utseende och markanvändning under 1800-talet fram till sekelskiftet 1900.

Timmerskog

Olikåldriga, flerskiktade skogar med främst tall, björk, en och gran. Glesare, gärna betespräglade skogar med större andel björk och ek och mindre andel gran jämfört med idag. Stort inslag av gamla träd bland annat stora tallar.

Åtgärder

Hagskog

Exempel på åtgärder är borthuggning av gran, utglesning och luckhuggning. Bete ingår som skötselåtgärd i alla områden. Andra åtgärder som kan vara tänkbara här är t. ex. svedjebruk, ängsbruk och tillfälliga åkrar. Här kommer produkter för gårdens behov att kunna produceras, främst gärdesgårdsmaterial och ved. Restaurering och hävd av områden med skogsbete föreslås sätta igång så fort som möjligt. På det ca 80 hektar stora området med planerad hagskog omedelbart söder och sydväst om inägorna kan skogsbete realistiskt etableras under den kommande 5 årsperioden (2019-2023).

Timmerskog

Skogen ska i första hand användas för att producera byggnadsvirke, gärdesgårdsmaterial, ved och andra nyttigheter för gårdens behov. Vid skötseln kommer även en hel del virke att falla ut till avsalu. Målet är att bedriva en extensiv skogsskötsel för att gynna de trädslag som vi vill ha mer av i framtiden till exempel lövträden, samt att öka mängden luckor och gläntor. Skötseln ska inte i första hand syfta till att öka skogstillväxten. Flera av de metoder som används vid hyggesfritt skogsbruk kan vara lämpliga. Exempel på åtgärder i dessa områden år gallring, luck- och blädningshuggning, röjning, plockhuggning. Andra åtgärder kan vara t. ex. svedjebränning, bleckning för att skapa ”tjärtallar” och lövtäkt. Skogsbete är positivt men inte prioriterat i ett första skede.

Källa: skötselplan för kulturreservatet Stensjö by. Länsstyrelsen i Kalmar län 9 mars 2020.

Brukande idag – erfarenheter

Hagskog

Sista etappen av skogsbete är nu avverkad, där den gamla fägatan går in. Detta ska nu stängslas. Vi har nu cirka 135 hektar skogsbete i drift. I ett skogsbete räknar man med bara 0,4 djurenheter per hektar, på grund av det magra betet i markerna. Vi ser att i skogsbetena vi har haft i bruk några år gör betesdjuren att vi har fått fram mera gräs i markerna samt att sly och årsskott tuktas tillbaka tack vare betestrycket. Med mer gräsväxt i markerna har vi har kunnat öka betestrycket med fler djur.

Timmerskog

Avverkning av granbarkborre-skadad skog har fortsatt. Angreppen går nu inte bara på äldre skog utan även medelålders granar drabbas. Vi håller aktivt på med ställa om skogen till en mera flerskiktad skog och öka lövandelen för att återfå en bondeskog, typisk för början av 1900-talet. Det innebär bland annat att det blir blandskog med en variation av de olika trädslagen. Detta för att möjliggöra att vi får det kvalitetsvirke och annat gagnvirke vi vill ha i olika dimensioner, i ett och samma bestånd. På så sätt återupptar vi en äldre tids brukande, och visar hur man skötte sin skog då.

Brukande framåt – frågeställningar

Hagskog

Hur kommer hagskogen förändras med betestrycket, som är relativt hårt?

Hur mycket mera gräsväxt kommer vi kunna få?

Behöver vi stängsel runt de framtida löv- och barrträd vi vill få upp?

Håller samma skogsbete för betestrycket varje år eller bör det få vila?

Timmerskog

Vilken metod eller vilka metoder har varit mest lyckosamma för att få en mera flerskiktad skog?

Vad fungerar bäst för att få upp en föryngring: hyggesbränning och stängsling av hela ytor, eller för enskilda grupper eller individer?

Kommer vi lyckas att få till en flerskiktad skog?

Hur kommer klimatförändringarna påverka oss, med bland annat örnbräken, skadeinsekter och stormar?

Beskrivning

Allmänt

Stensjös inägor hyser en artrik träd- och buskflora. De för regionen karaktäristiska arterna finns inom de olika markslagen. Den mycket omfattande röjning och gallring som skett sedan mitten av 1960-talet har baserats på stor kunskap om de regionala förhållandena. Detta har lett till att de karaktäristiska arterna finns i lagom mängd och till största delen med en lämplig spridningsbild inom de olika markslagen. Arbetena påbörjades dock i ett långt gånget igenväxningsstadium. Detta har medfört att de typiska trädslagen i stor utsträckning har ett icke-typiskt växtsätt på individnivå. Karaktäristiska hagmarksbjörkar och hagmarksekar är sällsynta. Dessutom har många hamlingsträd, främst lindar fått utvecklas fritt. Detsamma gäller nästan samtliga enar. Det är svårt och tidsödande att återge dessa träd det för tidsperioden 1880–1920 karaktäristiska växtsättet och utseendet. Gallringen har inte heller tagit fasta på behovet av halvgamla och unga träd som behövts för att säkra trädslagskontinuiteten då de äldre trädindividerna successivt dör.

Hamlingsträd och lövtäkt

Inägornas hamlingsträd i Stensjö by är, i ett regionalt perspektiv, ganska få, osystematiskt spridda och oftast i form av solitärträd. Även lövtäkten är osystematisk och berör bara ett mindre antal träd, främst lind, ett litet antal askar och lönnar samt ett fåtal björkar med spår av tidigare lövtäkt. Huvudorsaken till det låga antalet torde vara att trädbärande hårdvallsängar, s.k. lövängar, saknas i dagens Stensjö by. Flertalet stora lindar har fått utvecklas fritt vilket ur skötselsynpunkt medför en valsituation och ett skötselproblem. Linden skördades även på bast som rötades och användes till repslagning och för flätarbeten.

Kvalitetsmål

Allmänt

Dagens förekomst och spridning av trädslagen i betesmarker, slåttermarker och åkermiljöer bevaras. Unga trädindivider som kan bli s.k. ersättningsträd sparas och skyddas. Alla alar, sälgar, oxlar, vildaplar, stora tallar och stora ekar sparas. Krusbärs- och vinbärsbuskar sparas.

Hamlingsträd och lövtäkt

Samtliga dagens hamlingsträd ska finnas kvar och ytterligare ska tillkomma. Nya hamlingsträd ska tillkomma dels genom restaureringshamling dels genom förstagångshamling av lind, ask, björk, lönn, några klibbalar och honsälgar.

Åtgärder

Allmänt

Vid behov görs friställning av ljuskrävande träd och buskar, främst vildapel, björk, oxel och en samt av grova och högvuxna tallar och ekar. Hasselbuskar kapas vid basen med en omloppstid av 4-5 år. I blockmarker kan hasselbuskarna få utvecklats fritt om de inte skuggar ljuskrävande träd och buskar. Ett mindre antal enar underkvistas, De underkvistade enarnas tillstånd kontrolleras efter ett och två år. Om enarna överlever åtgärden ska på sikt större delen av enarna vara underkvistade. Död ved i betade eller slagna grässvålar avlägsnas från slåtter- eller betesytorna och läggs i lämplig blockmark, helst i sydläge.

Hamlingsträd och lövtäkt

Arbetet med hamlingsträden består av fem åtgärder nämligen förstagångshamling, restaureringshamling, den gängse lövtäkten, skörd av löv från sly på mark eller i odlingsrösen samt skydd av ungplantor av ask, lind och björk tills de nått lämplig storlek för förstagångshamling. Lövtäkten sker under juli till september. Även förstagångshamling och restaureringshamling bör i första hand ske under denna period Ett antal unga björkar väljs ut för förstagångshamling med syfte att de ska utvecklas till så kallade storbjörkar (bygdens namn på hamlade björkar som blev grövre och äldre än björkar som inte hamlats).

Källa: skötselplan för kulturreservatet Stensjö by. Länsstyrelsen i Kalmar län 9 mars 2020.

Brukande idag – erfarenheter

Allmänt

Vi har en önskan om att få mer enbuskar i markerna, främst för att vi i all framtid kommer ha behov av ene till gärdesgårdsbygge samt övriga användningsområden. Troligen har röjfirmorna som tagits in tidigare inte haft tillräcklig kunskap eller styrning, utan har sett sly som sly och därmed röjt bort mycket av återväxten av en. De senaste åren har vi dock sett en ökning av småenar i hagmarkerna, troligen beroende på en mer selektiv röjning. Möjligen kan det också vara en effekt av torkåren med start 2018.

Vi har som ambition att skapa mer “specialvirke” från våra träd. Det kan ske på flera sätt: genom barkning eller katning för att skapa motståndskraftigt furuvirke, genom att böja småträd för att skapa önskade former, eller genom att barka björkar för att skapa ämnen till yxskaft. Vi har svårt att ta oss tid för detta då det är lätt att prioritera annat som ligger närmare i framtiden och mer akuta göromål. Vi hoppas ändå kunna påbörja dessa projekt snart. Här gäller också att tänka i liten skala till en början, bättre att göra någonting än att låta bli för att det känns övermäktigt.

I hagmarkerna råder till stor del likåldrighet och dålig föryngring. Orsakerna är flera, bland annat hårt betestryck och ett litet buskbestånd. Buskar behövs som en miljö för småträd att växa upp i, där de fredas från bete.  

Vi har också diskuterat att skydda så många vildaplar som möjligt som kommer upp, dels för att vi vill ha fler vildaplar i landskapet, men också för att kunna ta in till trädgårdarna och använda som grundstammar vid ympning. Det kan också bli aktuellt att flytta mellan olika områden för att jämna ut bestånden. 

Hamlingsträd och lövtäkt

Vi har sedan flera år märkt upp och sparat lövträd för att kunna hamla framöver. Det träslag som kommer allra mest av är ask, följt av lönn och björk. Dock kommer asken mest i områden där det endast betas tillfälligt, exempelvis i bykärnan och längs vägarna, då den är väldigt betesbegärlig. Björk däremot betar våra djur inte nämnvärt så här är föryngringen enkel. Björken är känsligare än ask och lind vid hamling så därför sparar vi fler individer då vi räknar med att flera kommer stryka med, framförallt med de varma och torra somrar vi haft och troligen kommer ha framöver. 

Lind frösår sig dåligt och det är svårare att få upp bra individer för hamling. Dessutom är den betesbegärlig. Här liksom för exempelvis vildapel så ska vi försöka hitta bra metoder för att freda individer från bete.

Brukande framåt – frågeställningar

Allmänt

Vi vill lära oss mer om hur man sköter träden för att få ut det virke, foder och annat material man vill ha. Det handlar om metoder, redskap, tidpunkter med mera. Eller lade man i början av 1900-talet kanske inte så mycket tid på det som vi tänker oss?

Hamlingsträd och lövtäkt

Lövtäkt handlar inte bara om hamling utan även om stubbskottsbruk, lövrepning med mera. Hur tog man tillvara på lövet, vilket löv ville man ha och till vad? Åt de olika djuren olika löv och hur mycket skulle vi i så fall behöva för att motsvara den mängd löv de bärgade under den period vi ska avspegla? 

Genom att dokumentera vilka träd som hamlas varje år så kan vi komma fram till en cykel på kanske fem år där vi klara av att hamla ett visst antal träd. Då gäller det sedan att underhålla dessa . 

Om vi förstagångshamlar alldeles för många träd nu så riskerar vi att alltför snabbt fylla vår “kvot”, alltså så många träd som vi klarar av att sköta med dagens personalstyrka. Om vi har tar i för mycket där så kanske det inte finns utrymme för mer föryngring senare. Då riskerar vi att tappa den kunskapen och skapa ett alltför likåldrigt trädbestånd. 

Beskrivning

I dagsläget finns ca 17 km hankgärdesgård samt 70 led och grindar i Stensjö. En viss del av dessa saknar helt historiska förebilder. Samtidigt finns ingen karta att utgå från för att göra en historiskt korrekt rekonstruktion av hägnadsmönstret vid förra sekelskiftet. Om det tidiga 1800-talets hägnadsstruktur överlagras på 1940-talets ekonomiska karta kan man dock konstatera att den äldre strukturen i sina huvuddrag förefaller väl anpassad även till det tidiga 1900-talets markanvändning. Det finns skäl att anta att hägnaderna runt sekelskiftet i stora drag följde denna struktur. På tre punkter finns en avgörande skillnad mellan dagens hägnadssystem och det som rimligen fanns vid sekelskiftet 1900. För det första är stora delar av hägnaderna runt den stora åkern öster om byn (Lönnflaten/Kvarngärdet) antagligen tillkomna under 1900-talet. Under akademiens ägarskap har nya hägnader skurit av många små åkerflikar på ett sätt som inte kan ha varit motiverat före traktordriften. För det andra löper idag många hägnader alldeles i åkerkanten på ett sätt som de inte gjorde på det tidiga 1800-talet. Tydligast är detta vid den stora åkern Tomtmossen/Lagårdsmossen sydväst om byn där 1800-talssträckningen idag återfinns uppe på krönet söder om åkern som en mur till en halvgärdesgård, med ställvis ännu bevarade stavrar. För det tredje leder idag två stycken vägar/fägator från byns centrum ut mot utmarken i väster, den nordligare av dem går rakt västligt, medan den södra går i sydvästlig riktning. Den norra av dessa är den gamla fägatan som med en karaktäristisk trattformad avslutning lett till utmarksbetena väster om byn Den södra av dessa vägar har aldrig före akademiens ägarskap varit omgärdad av parallella gärdesgårdar utan varit en enkel brukningsväg som utan hägnader lett genom betesmarkerna mot odlingarna i sydväst.

Kvalitetsmål

Hägnaderna var det äldre odlingslandskapets ryggrad och det är genom hägnadssystemet som odlingslandskapet struktur kan avläsas på ett tydligt sätt. För Stensjö gäller dels att den stora sammanhängande gamla inägomarken i öster tydligt ska avskiljas från de yngre beteshagarna och åkerlyckorna i väster, dels att byns förbindelse med utmarken i väster, (den gamla, norra fägatan) ska vara tydlig. Funktion, utseende och hägnadsmaterial skall vara tidstypiskt. Kartan fig.9 återger en kompromiss mellan den historiska hägnadsstrukturen, de existerande hägnadssträckningar och en del nya hägnader som kommer att krävas för att den viktiga hävden av betesmark och slåtterängar ska kunna göras effektiv.

Åtgärder

I kartan Fig. 9 anges dels vilka hägnader som ska rivas för att skötselplanen ska kunna genomföras, dels vilka hägnader som bör rivas för att landskapet ska bli lättare läsbart. Vad gäller de hägnader som bör rivas, måste vad gäller både takten i omvandlingen och den slutliga omfattningen hänsyn tas till praktiska frågor och målet att uppnå en rationell drift med ett hårt och kontrollerat betestryck. Dessutom anges på kartan var hägnadssträckningar från 1800-talet bör återupprättas (BLÅTT) och var praktiska skäl talar för byggande av hägnader i helt nya sträckningar (SVART). För att upprätthålla högt betestryck kan tillfälliga hägnader i form av elstängsel nyttjas långt mer än vad som varit vanligt i Stensjö. Hägnadsbehov som blivit permanenta bör efterhand dock lösas genom hankgärdesgårdar. Elstängsel kan också komma att bli aktuellt som ett sätt att freda spannmålsgrödor från vildsvin antingen som ett omfattande skalskydd vid kulturreservatets gräns eller på annat sätt.

Hankgärdesgårdarnas utformning

Vad gäller utformningen av hankgärdesgårdarna gäller följande. Nya hägnader ska uppföras med trinnor av randbarkad gran. Stavern ska helst vara av en, men kärnig ek och asp kan också användas. Alla nyuppförda hägnader binds med granvidjor. Trinnor och staver bereds manuellt utan användande av maskiner. Grova trinnor klyvs. Spetsningen av stavrarna kan dock utföras maskinellt. I pedagogiskt syfte kan spetsen på ett mindre antal stavrar kolas.

Källa: skötselplan för kulturreservatet Stensjö by. Länsstyrelsen i Kalmar län 9 mars 2020.

Brukande idag – erfarenheter

Vi har som ambition att använda så mycket av det gamla materialet som möjligt när vi river en gärdesgård och ersätter den med ny. Detta dels i kostnadsbesparande syfte, dels kulturhistoriskt då vi har svårt att tro att man slängde bort användbart virke i onödan. Ett syfte är också att gynna det biologiska kulturarvet, att exempelvis lavar som sitter på de gamla gärdesgårdarna får chans att vandra över och finnas kvar. 

Vi har köpt in en klyv till trinnorna som vi förhoppningsvis kommer ha mycket glädje av. Kluvet virke har flera fördelar: när man bygger med det är det ofta lättare än med rundvirke att utnyttja höjdskillnader och vridningar för att “smita över” ojämnheter som vid stödstaver och förhindra att det blir för stora luckor i gärdesgården. Vidare så visar det sig att kluvet virke håller bättre. Den kunskapen kan man få både från äldre kunskapsbärare samt utifrån egen erfarenhet då vi rivit äldre sträckor och sorterat ut material att återanvända. Oftast är de kluvna trinnorna i bättre skick, eftersom de torkar snabbare än okluvna. Dessutom kan vi använda mer av det material vi har i skogen. Det står många undertryckta granar som ansetts vara för grova okluvna, som vi nu kan använda. Ytterligare en positiv aspekt är att man kan få ut fler trinnor av de huggna stammarna då de delas. Till sist kan man konstatera att på fotomaterialet så är det mesta materialet i gärdesgårdarna kluvet. 

Vad gäller vidjor så har vi börjat acceptera en något sämre kvalitet, eller i alla fall “användarvänlighet” på vidjorna. När vi började bygga med vidjor var det relativt enkelt att hitta slanka, raka vidjor att bygga med men nu har granbarkborren gjort sitt och utarmat granbeståndet. Det här, i kombination med att det faktiskt även med mer gran krävs särskilda betingelser för att få fram kvalitativa vidjor, gör att vi får nöja oss med vidjor som är onödigt grova, skarpa grenvinklar med mera.  

Brukande framåt – frågeställningar

Tack vare det gedigna fotomaterialet som finns från tidigt 1900-tal kan man skapa sig en ganska god bild av hur hankgärdesgårdarna var konstruerade. Det finns alltid regionala såväl som individuella skillnader i byggnadsteknik. Dessutom påverkas materialval och utförande av tillfället: hur mycket undertryckt gran kan vi få tag i? Finns asp, tall eller andra träslag att använda? På bilderna i arkivet ser vi även att brädor använts där det passat, troligen oftast i samband med reparation av en trasig del.  

Andra erfarenheter att dra från äldre foton är hur vidjorna bundits, hur grova de var, hur mycket av vidjan man låtit sticka ut efter avslutad hägnad med mera.  

Vi vill dessutom granska bilderna ännu närmare för att ta reda på vilket material som använts. Det ser ut som att mycket av materialet är kluvet, kanske av furu eller ek.

En annan fråga som vi tar med framöver är andra typer av hägnader som slanstaket, skoghag, risgärdesgårdar med mera. Detta kommer att bli aktuellt framöver då vi planerar att ta upp slåtterkärr som ska hägnas in. Dessutom kan det bli aktuellt att hägna andra partier på utmarken för att gynna föryngring.

Beskrivning

Stensjös marker genomkorsas av flera by- och markvägar. Detta kommunikationsnät är ett karaktäristiskt och viktigt kulturelement. Den slingrande grusvägen som leder upp till byn är bevarad i samma sträckning som på 1800-talet. Vägen mynnar i söder ut i den gamla landsvägen Strandavägen. Den speciella vägmiljön är uppmärksammad i länets bevarandeprogram för värdefulla vägmiljöer. Stensjös vägrenar hyser fortfarande ett rikt biologiskt kulturarv. Beroende på avsaknaden av hårdvallsängar är åker- och vägrenarna idag de viktigaste miljöerna för hårdvallsängens flora och biologiska kulturarv. Det gäller främst infartsvägen till byn och två områden längs Stärringens strand men även de två markvägarna/fägatorna från bykärnan mot utmarken.

Kvalitetsmål

Nuvarande by- och markvägar ska bevaras i sin nuvarande utformning och uppfyller sina nuvarande funktioner. Vägrenarna ska vara välhävdade. Det biologiska kulturarvet är bevarat. Oönskade arter har minskat i förekomst och utbredning.

Åtgärder

Grusvägarna underhålls som idag genom preparering med naturgrus eller grus som till färg, form och funktion liknar naturgrus från trakten. Vägrenarna längs infartsvägen från söder slås två gånger årligen, första gången i mitten av juli och andra gången vid vegetationsperiodens slut, mitten slutet av oktober. Vägrenarna längs markvägarna/fägatorna kan även hävdas genom bete.

Källa: skötselplan för kulturreservatet Stensjö by. Länsstyrelsen i Kalmar län 9 mars 2020.

Brukande idag – erfarenheter

Vägarna håller idag en klart högre kvalitet än vad som sannolikt rådde i början av 1900-talet. Det är ofrånkomligt med dagens trafik och fordon. En annan skillnad är att det mesta grus som går att få tag på idag är sprängd sten från bergtäkter. I några fall nära gårdarna har ändå naturgrus använts.

Vägrenarna slås av under sensommar. I dem finns idag en örtrik markväxtlighet. Under eftersommar betas vissa avsnitt med nöt.

Brukande framåt – frågeställningar

Det grus som används framöver är gråare än det som tidigare har använts. Det röda grus som användes har hämtats tre-fyra mil bort.

Beskrivning

Långa sträckor av Stensjös fastighetsgräns ligger mitt i Virån som delas med flera grannfastigheter. I Viråns vattensystem finns mycket höga naturvärden knutna till rinnande vatten och åns svämområden. Ån är klassad som nationellt värdefullt vatten och utpekat som ett s.k. Natura 2000-område. Bland annat förekommer den hotade tjockskaliga målarmusslan och havsvandrande öring. Människan har nyttjat vattendragen och deras svämplan (översvämningsområden) under lång tid. I Stensjö var fisket en viktig del och ån användes för byktvätt. På översvämningsområdena togs foder till djuren genom madslåtter. Senare vallades vissa av maderna norr om byn in och dikades för att brukas som åkermark. Vid ån finns också stora kulturhistoriska värden som är viktiga för förståelsen av en del av byns småindustriella verksamheter och Viråns betydelse som kraftkälla. 400 meter sydost om byn ligger ett bevarat såghus med dammanläggning, vattenränna och vattenhjul. I ån finns också lämningar efter äldre kvarnar och sågar. Brukandet av Virån har inneburit att åfåran ställvis är sten- och trädrensad. Stenrensningarna varierar i omfattning från låg grad av rensning till kraftigt rensade sträckor där stora block plockats bort. Rensningarna har utförts för att förbättra förutsättningarna för vattenkraftbaserade aktiviteter och för att få bort vatten från nyupptagen åkermark oftast på mossar, s.k. mossodlingar. Det har inneburit att bottenmiljöerna förändrats och att vattenfluktuationerna minskat sin påverkan på strandzonen. Det har orsakat ändrade livsbetingelse för såväl vattenlevande som landlevande organismer i eller i närheten av vattendraget. Vattenkraften med sina anläggningar har försvårat eller stoppat möjligheten för fiskar att vandra fritt. Exempelvis kan fiskar inte alls passera förbi sågdammen eller får det svårt perioder av året. Den trädklädda närmiljön intill vattendragen har stor betydelse för sötvattnets ekosystem och är på långa sträckor intakt. Den bidrar till livsmiljön i vattnet genom att döda träd faller i ån där de bildar viktiga strukturer. Den trädklädda kantzonen ger också skugga och utgör en viktig näringskälla genom att löv och insekter faller ner som mat för djur. Idag uppnår inte Virån miljökvalitetsnormen (MKN) ”God ekologisk status” enligt vattendirektivet (förvaltningen av kvalitén på vattenmiljö, SFS 2004:660) eller ”Gynnsamt tillstånd” enligt Natura 2000. Virån har en relativ god vattenkvalitet, men är starkt påverkad genom rensningar av bottenmiljöer och sänkta trösklar i åfåran. Den är vad som kallas hydromorfologiskt negativt påverkad genom fysiska förändringar och det är den kvaliteten som sänker MKN.

Kvalitetsmål

Virån ska uppnå MKN ”God ekologisk status” och ”Gynnsamt tillstånd” för utpekade arter och naturtyper, ett arbete som sker i samverkan med berörda myndigheter.

Åtgärder

Den trädklädda kantzonen i skogen mot ån bibehålls eller förstärks genom att gynna lövträd i busk-och trädskiktet med rätt skogsbruksåtgärd, både passiv och aktiv. Den trädklädda kantzonen utgörs av målklasserna Naturvård, orört eller Naturvård, skötsel i 31 skötselplanen. I betesmarkerna förstärks slänten ner mot ån med ett tätare busk-och trädskikt. Maderna slås ända fram till ån och enstaka sälgbestånd sparas vid fårans kant för att ge skugga och skydd för fiskar. I partier där åfåran rensats och trösklar tagits bort behöver åfåran återställas genom att tillföra mer block, stenar och grusmaterial i olika fraktioner för att förstärka bottenstrukturen och förstärka vattenfluktuationerna och dess effekt på strandzonen. Det finns ett behov av att bibehålla och tillföra mer död ved i åfåran. Sågverksdammen behöver bli passerbar för simsvaga fiskarter. Åtgärder som behöver göras i åfåran kräver oftast tillstånd och behöver utredas närmare i detalj. I samband med detta får åtgärden i det enskilda fallet vägas mot de kulturhistoriska värdena i samverkan med berörda myndigheter. Länsstyrelsen ansvarar för att driva rehabilitering av vattendraget och står för de ekonomiska resurserna.

Källa: skötselplan för kulturreservatet Stensjö by. Länsstyrelsen i Kalmar län 9 mars 2020.

Brukande idag – erfarenheter

I samverkan med fiskevårdskonsulent återställs Virån bit för bit. Det handlar bland annat om att återföra sten och grus.

Brukande framåt – frågeställningar

Vattnen kommer inte att upplåtas för kommersiellt fiske. Inriktningen kommer att vara husbehovsfiske.

I anslutning till sjön Stärringen planeras för en återställning av våtmark i västra änden.