Slutproduktion opera: Hans och Greta
2022 års slutproduktion från masterprogrammet i opera var Hans och Greta (Hänsel und Gretel), en sagoopera i två akter med musik av Engelbert Humperdinck. Denna produktion spelades på Högskolan för scen och musik 7–16 december 2022.
Tänk om ett helt liv rymdes i en enda saga?
En saga som spelas om och om igen tills den slutar som du vill att den ska. För varje varv kommer du ett steg närmre det du tror att du vill ha. Men för varje varv förändras det du vill ha och leder dig i nya riktningar. Att kastas ut i den mörka skogen och gå vilse, är varje ung människas lott. Men vad du finner därute, och hur du bemöter det, är det verkliga äventyret. Målet är inte att hitta ut ur skogen, målet är att hitta dig själv, i skogen.
Föreställningen sjungs på tyska.
Hans och Greta
Musik Engelbert Humperdinck
Libretto Adelheid Wette
Regi Mira Bartov
Scenografi/kostym Leif Persson
Dirigent Henrik Schaefer
Synopsis (vår version)
Hans och Greta är ensamma hemma. De fryser och är hungriga. De försöker hålla rädsla och hunger borta genom att fantisera och leka. Mamman kommer hem och blir rasande då hon upptäcker att barnen inte gjort de sysslor de skulle ha gjort. Hon kastar ut dem ur huset, efter att ha råkat slå sönder en mjölkkanna under bråket med barnen. Hon somnar utmattad på köksbordet och vaknar upp av pappans berusat, bullriga hemkomst. Han har haft en bra arbetsdag, sålt många kvastar och har väskan fylld av godsaker. Men då han får reda på att mamman har kastat ut barnen och sagt åt dem att dra till "Ilsenstein" blir han skräckslagen. Den delen av skogen är förtrollad av mörka krafter och styrs av en häxa. Föräldrarna lämnar huset i hast för att hitta barnen innan det är för sent...
Från ögonblicket barnen anländer till skogen börjar märkliga saker hända. Från den tidpunkten finns inte längre några logiska förklaringar. Allt man kan veta säkert är att tiden tycks gå snabbare. Faktum är att flera år passerar och Hans och Greta går från att vara barn till ungdom och till och med unga vuxna innan de kommit till slutet av sitt äventyr.
På scen
Hans Anne Birgitte Bouwhuis Røkke
Greta Amelie Flink/Stephania Parlantza
Mamman/Häxan Katariina Poikela
Pappan Marcus Bartoletti
Sand-/Taumännchen Stephania Parlantza/Amelie Flink
Studenter från kandidatutbildningen i opera årskurs 1:
Annalouisa Magnusson
Linnea Nordström
Julia Nylander
Sally Sallingboe Jørgensen
Linnea Simon
Sandra Wettergren
University of Gothenburg Symphony Orchestra
Bakom scen
Scenografi och kostymdesign Leif Persson
Ljusdesign och projektioner Peter Wikström
Mask- och perukdesign Lars Carlsson
Scenografitillverkning Mikael Eriksson, Leif Persson, Peter Holmgren
Kostymateljé Ina Nyholm, Jenny Beckman, Amanda Siljebratt
Orkesterproducent David Glänneskog/David Westerbrand
Repetitör Maria Ingemarsson Berg
Scenkonstproducent Hanne Wirde
Kommunikation Tobias Egle
Programansvarig operautbildningen Monica Danielson
Enhetschef scenområdet Catharina Bergil
Enhetschef klassisk musik Anders Köllerström
Några ord från regissören
Att växa upp är det största äventyret i livet... ...men det vet vi inte förrän långt senare.
Detta är faktiskt vad de flesta sagor handlar om. Att gå vilse på vägen att hitta oss själva. Vilket vi självklart gör genom att slåss mot drakar och häxor för att vinna vår prins, prinsessa eller första pris. Efter att ha överlevt barndomen är vi mer eller mindre utrustade med egenskaper som guidar oss genom de ödesdigra val vi gör, och som i slutänden formar våra livsöden. Den eviga frågan "är vi mest formade av arv eller miljö", utelämnar den mest intressanta faktorn; den inneboende, unika potential vi är födda med. En del kallar det "The Acorn Theory".
De intryck vi får som barn, medan vi fortfarande upptäcker vad det innebär att vara människa, blir djupt rotade i oss. Dessa blir uppslagsverk av referenser och associationer. Den första regniga dag vi upplever, representerar för alltid regniga dagar.
Vi kanske inte har privilegiet att själva välja vilken roll vi spelar i våra egna liv från början, men det är aldrig för sent att rätta till de misstag som skett längs vägen. Eller som T. S. Eliot så välformulerat uttryckte det: "Vi slutar aldrig upptäcka, och slutet av vår upptäcktsfärd blir att återvända till platsen där vi startade - en plats som alltid känns ny."
Mira Bartov, regissör
