Stötta barns muntliga berättande i förskolan
Att kunna berätta så att det blir begripligt för andra handlar om att bli lyssnad på och att förstå sig själv och sin omvärld. Därför behöver förskollärare stötta barnen i deras muntliga berättande. Det menar Agneta Pihl, som nyligen har disputerat vid institutionen för pedagogik, kommunikation och lärande vid Göteborgs universitet.
Agneta Pihls avhandling visar att barn är väldigt kompetenta när de återberättar en muntlig berättelse. De anpassar berättelsen efter förståelsen hos sin publik. De kommer ihåg detaljer och omformar berättelsen så att den blir begriplig.
I många år jobbade Agneta Pihl med barn som har diagnosen autism och blev intresserad av kommunikationens betydelse för att bli delaktig. Hon insåg hur svårt det kan bli när förmågan att förstå andra är begränsad och att man kan förstå på olika sätt.
Hennes forskning visar hur viktigt det är att barn får använda alla sina kommunikativa resurser när de berättar, inte bara det verbala språket utan också kroppen, ljudhärmande uttryck, gester och mimik.
– Att bli lyssnad på utifrån de förutsättningar man har, handlar om demokrati och social rättvisa. Därför behöver förskollärare stötta barnen i deras muntliga berättande, säger Agneta Pihl.
Barnen anpassar berättelsen efter sin publik
Agneta Pihl har videodokumenterat 15 barn mellan 3 och 5 år på en förskola som först fått höra en berättelse och sedan återberättat den för andra barn och läraren. Studien visar att barnen talar från olika positioner när de återberättar. Dels tar de rollen som kommentator där de klargör vad berättelsen handlar om, dels som berättare där de berättar berättelsen om de olika karaktärerna. De tar också rollen som en karaktär i berättelsen.
– Genom att skifta mellan att tala inom ramen för berättelsen och att metakommunicera om berättelsen visar barnen att de anpassar berättelsen efter lyssnarens förståelse.
Barn minns och gör om berättelser
Agneta Pihl har också undersökt vad barnen plockar upp från berättelsen de fått höra och hur den berättelsen omformas när de återberättar den.
– Det var spännande att se hur barnen gjorde om berättelsen så att den blev meningsfull för dom. I många äldre berättelser, finns det ofta element som dagens barn inte känner till. Då gjorde de barn jag dokumenterade om berättelsen så att den ändå behöll sin struktur.
Barnen i studien använder ord som beskriver karaktärernas avsikter, förväntningar och tillstånd, till exempel genom att säga att någon är rädd. De använder också gester, ansiktsuttryck och ljudsymbolik.
– Gester och ljudsymbolik är avgörande inte bara för ens egen och andras förståelse utan också för social rättvisa. Det gör det till exempel möjligt för andraspråkstalare att delta i meningsskapande aktiviteter som muntligt berättande, genom att använda alla tillgängliga kommunikativa resurser.
Mer muntligt berättande i förskolan
Med sin forskning vill Agneta Pihl bidra till den pedagogiska verksamheten. Hon tycker att berättandet får för lite utrymme i förskolan, vilket hon tror beror på viss en osäkerhet hos förskolans personal.
– Det finns också en uppfattning om att det kanske inte är lika viktigt som andra språkliga uttryck, som bokläsning till exempel. Många har dessutom fullt upp med att få vardagen att flyta, men jag hoppas att det muntliga berättandet ökar i förskolan. Barn är väldigt intresserade av att både få lyssna till berättelser och att själva få berätta, säger Agneta Pihl.
Text: Ragnhild Larsson