Sidans innehåll

Undvikande/restriktiv ätstörning (ARFID)

Vad är ARFID och vad står det för? Hur vanligt är ARFID? Vilka är riskfaktorerna och vilka problem förekommer samtidigt? ARFID-forskarna Katarzyna Brimo och Helena Holmäng ger en översikt över denna diagnos.

Vad är ARFID?

Avoidant/Restrictive Food Intake Disorder (ARFID), på svenska undvikande/restriktiv ätstörning, kännetecknas av ett varaktigt begränsat födointag i mängd och/eller urval av mat som leder till betydande kroppsliga och/eller psykosociala konsekvenser. Diagnosen inkluderades i DSM-5 år 2013 och i ICD-11 år 2022, men tillståndet i sig är inte nytt. Före införandet av ARFID som egen diagnos klassificerades personer med denna typ av ätsvårigheter ofta under andra diagnoser eller beskrevs med icke-officiella termer, däribland anorexia nervosa, ospecificerad ätstörning, selektivt ätande och ätovilja. Genom införandet av ARFID gavs förutsättningar för en mer enhetlig och åldersneutral diagnostik, med tydlig avgränsning mot andra ätstörningar.

För att diagnoskriterierna för ARFID ska vara uppfyllda ska det begränsade födointaget leda till minst ett av följande:

signifikant viktnedgång (eller hos barn: utebliven viktuppgång eller avstannad tillväxt),
signifikant näringsbrist,
behov av sondnäring eller näringstillskott, och/eller
påtagligt negativ inverkan på psykosocial funktionsförmåga.

Dessutom ska ätproblematiken inte bättre kunna förklaras av bristande tillgång på mat, kulturella sedvänjor, samtidigt förekommande medicinskt eller psykiskt tillstånd, och inte heller föreligga som en del av anorexia nervosa eller bulimia nervosa. Till skillnad från dessa ätstörningar kännetecknas ARFID inte av viktfobi eller problem relaterade till kroppsuppfattning. Istället drivs tillståndet vanligtvis av:

Sensorisk känslighet, där vissa sensoriska egenskaper såsom smak, konsistens, lukt eller utseende leder till stark aversion,
Begränsat intresse för ätande eller låg aptit, eller
Rädsla för negativa konsekvenser av att äta såsom kräkning eller kvävning.

Dessa profiler kan förekomma var för sig eller i kombination och kan förändras över tid. Exempelvis uppvisar yngre barn med ARFID ofta både sensorisk känslighet och begränsat intresse för ätande, vilket ofta är förenat med långvariga svårigheter. Rädsla för negativa konsekvenser av ätande debuterar däremot oftare senare i barndomen, tonåren eller i vuxen ålder och är i regel associerad med en mer akut debut.

Skribent

Förekomst

Kunskapen om hur vanligt ARFID är i befolkningen är fortfarande begränsad. Detta beror bland annat på variationer i studiedesign, åldersgrupper och urval (kliniska respektive populationsbaserade studier), samt på skillnader i hur ARFID identifieras och diagnostiseras i olika sammanhang. Följaktligen varierar rapporterade prevalenssiffror avsevärt, från låga till mycket höga uppskattningar i vissa kliniska populationer. Sammanvägda resultat från större populationsbaserade studier och metaanalyser tyder dock på att ARFID förekommer hos cirka 1–5 % av barn och vuxna.

ARFID kan förekomma i alla åldrar, men tillståndet uppmärksammas oftast under barndomen och ses i liknande utsträckning hos flickor och pojkar. Vidare förekommer ARFID över hela viktspannet; individer med diagnosen kan ha låg, normal eller hög kroppsvikt.

Riskfaktorer och samsjuklighet

Utvecklingen av ARFID är ännu inte fullt klarlagd. Tillgänglig forskning tyder på att flera biologiska, psykologiska och medicinska faktorer kan vara associerade med tillståndet, både som potentiella riskfaktorer och som samsjuklighet.

Tidiga medicinska faktorer kan öka risken för ARFID, såsom prematur födsel, låg födelsevikt, neonatal intensivvård, långvariga mag-tarmbesvär (t.ex. reflux, kolik eller förstoppning) samt tidiga svårigheter med matning och introduktion av fast föda.

Samsjuklighet är vanligt vid ARFID och omfattar både psykiatriska och medicinska tillstånd. Neuropsykiatriska tillstånd såsom autism och ADHD förekommer i högre utsträckning hos individer med ARFID än i normalbefolkningen. I dessa sammanhang kan sensorisk känslighet, begränsad flexibilitet och svårigheter med aptitreglering bidra både till sårbarhet och vidmakthållande av ätproblematiken.

Ångestsyndrom, såsom generaliserat ångestsyndrom och social ångest, är vanligt förekommande. Även tvångssyndrom har rapporterats förekomma i högre utsträckning hos individer med ARFID och kan yttra sig genom ritualiserade ätbeteenden eller rigida regler kring matintag, utan koppling till vikt- eller kroppsuppfattning.

Utöver psykiskatrisk samsjuklighet förekommer även flera medicinska tillstånd som påverkar ätande, sväljning eller mag-tarmfunktion. Exempel inkluderar gastroesofageal reflux, funktionella mag-tarmbesvär såsom irritabel tarm (IBS), förstoppning, födoämnesallergier samt oralmotoriska svårigheter. I vissa fall kan dessa tillstånd fungera som utlösande eller vidmakthållande faktorer, medan de i andra fall kan utvecklas sekundärt till ett långvarigt begränsat födointag.

Sammantaget bidrar samsjuklighet ofta till en mer komplex klinisk bild och kan påverka både svårighetsgrad och behandlingsförlopp. Detta understryker vikten av noggrann klinisk bedömning samt ett multidisciplinärt arbetssätt vid utredning och behandling av ARFID.