Hoppa till huvudinnehåll
Bild
Bild på Ylva Odenbring.
Ylva Odenbring forskar om barn och ungdomars perspektiv på bland annat kränkande behandling.
Foto: Nicke Johansson
Länkstig

Hon vill ge barn och ungdomar en röst

Publicerad

Ylva Odenbring har i flera forskningsprojekt intervjuat barn och unga om deras utbildning, uppväxtvillkor och utsatthet. Studierna bidrar med kunskap om barns och ungas perspektiv på viktiga samhällsfrågor.

Bild
Ylva Odenbring.
Foto: Peter Nilsson

I två aktuella projekt har Ylva Odenbring tillsammans med sina forskningsteam undersökt trakasserier, kränkningar och våld i skolan. I båda baseras datamaterialet på intervjuer med elever i årskurs nio. Skolorna är belägna på olika platser i landet vilket gör att studierna ger en bred bild av svenska ungdomars skolvardag.

– Social rättvisa och barns rättigheter har alltid legat mig varmt om hjärtat. Det är viktigt att lyfta de frågorna och ge barn och ungdomar en röst, säger Ylva Odenbring och fortsätter:

– Vuxna glömmer ofta bort barns och ungas åsikter. Deras röster tas inte på lika stort allvar. Vi vuxna kan lätt tro att vissa saker är bäst för barnen, men barnen själva har inte sällan en helt annan uppfattning.

Kränkningar påverkar elevers vardag

Det finns ett antal teman som återkommer i elevernas berättelser. I det ena projektet är sexuella trakasserier, vardagsrasism och så kallade ”skojbråk” mellan pojkar återkommande teman. I det andra projektet är sexuella trakasserier via sociala medier och sexuella minoriteters utsatthet dominerande teman.

Kränkningarna påverkar elevernas skolvardag på olika sätt. Det finns flickor som väljer bort vissa kläder för att slippa nedsättande kommentarer av pojkarna. I många pojkgrupper finns en tuff verbal jargong och det återkommande skojbråket med hårda knuffar eller knytnävsslag förklaras med att det bara är på ”skoj”. Det gör att det finns pojkar som inte vågar säga ifrån. På en del skolor finns det också spänningar mellan elever med majoritetsbakgrund och elever med migrationsbakgrund vilket har skapat en skolkultur som är tydligt inramad utifrån ett ”vi och dem”.

Bild
Kränkningar är en del av skolvardagen.
Foto: Nicke Johansson

När eleverna beskriver vad skolan bör göra när elever är utsatta är svaret tydligt: det måste finnas fler vuxna som vill och tar sig tid att lyssna.

– Det var förvånade att det är så få vuxna generellt som tar sig tid att lyssna och prata med ungdomar idag. Det är uppenbart att vuxna har en väldigt liten inblick i ungas vardag. De ungdomar vi mött har haft mycket att berätta och ett behov av att berätta om situationer de varit med om. Många gånger är vi de första vuxna som de har berättat för och vi har fått ta del av många starka berättelser. I några fall hade eleverna varit utsatta för allvarliga brott.

Det var förvånade att det är så få vuxna generellt som tar sig tid att lyssna och prata med ungdomar idag. Det är uppenbart att vuxna har en väldigt liten inblick i ungas vardag.

Barn tvingas anpassa sig till vuxenvärlden

I ett tidigare internationellt projekt intervjuades sexåringar i både Sverige och USA. Eftersom barnen var så pass unga fick barnen sitta och rita samtidigt som de berättade om sin vardag.

– De satte ord på sin vardag och vad de gjorde. Ett tydligt mönster var att barnens vardagsliv var väldigt reglerat och att de själva hade relativt lite utrymme för att bestämma vad de skulle göra på sin lediga tid. För många av barnen var fritiden uppbokad med många aktiviteter. I synnerhet de svenska barnen uttryckte att vardagslivet var stressigt. Detta speglar på många sätt vår samtid, men det visar också att barnen tvingas anpassa sig till en reglerad vuxenvärld.

Barnens svar i den här studien kan också delvis förklaras med att de hade medelklassbakgrund. Social klass är avgörande för barns uppväxtvillkor och därför ett ämnesområde som Ylva återkommer till i sin forskning. Innan hon påbörjade forskarbanan arbetade Ylva som SO-lärare i årskurs 7–9 på olika skolor i Skåne och mötte då ungdomar med skilda uppväxtvillkor. Det var skolor i såväl miljonprogramsområde i Malmö, på landsbygden som i välbärgade mindre samhällen.

– Jag undervisade och träffade ungdomar från ett tvärsnitt av samhället. Det var väldigt lärorikt och det är något jag har haft stor nytta av även som forskare.

Bild
Foto: Nicke Johansson

Förändring tar tid

I hennes avhandlingsstudie undersöktes konstruktioner av kön inom olika utbildningspraktiker. Utifrån etnografiskt fältarbete och inspelat videomaterial analyserades samspelet mellan barn och mellan barn och vuxna i förskola, förskoleklass och årskurs ett. Resultaten i studien visar att det i en del situationer skapades förutsättningar för barns gränsöverskridande medan könsmönster snarare upprätthölls i andra sammanhang.

Trots att det är över tio år sedan undersökningen genomfördes använder Ylva fortfarande exempel ur sin avhandlingsstudie när hon undervisar studenter på förskollärarutbildningen.

– Det är fortfarande en stor igenkänningsfaktor i flera av exemplen. Det visar att det tar tid att förändra strukturer. Det är inget som sker över en natt.

Ylva Odenbring

Akademisk titel: Professor i pedagogik.
Forskningsintressen: Jämställdhet och jämlikhet i utbildning.
Bakgrund: Grundskollärare i samhällsorienterade ämnen inriktning mot årskurserna 4–9.
Avhandling: Kramar, kategoriseringar och hjälpfröknar. Könskonstruktioner i interaktion i förskola, förskoleklass och skolår ett (Göteborgs universitet 2010).
Utgivna böcker: Barns könade vardag. Om (o)jämställdhet i förskola, förskoleklass och skola (Liber 2014), Brottsoffret i skolan. Professionellas berättelser om ungdomars utsatthet (samförfattad med Johannes Lunneblad och Thomas Johansson. Daidalos, 2017) och Hot och våld i skolvardagen. Att förstå och hjälpa utsatta elever (samförfattad med Thomas Johansson. Natur och Kultur 2019).
Drömprojekt: ”Forskningsprojekten om elever, våld och utsatthet i skolan kan definitivt räknas till mina drömprojekt. Jag är jätteglad och tacksam för att jag erhållit forskningsmedel för dem! I framtiden hoppas jag att få fortsätta att studera nya aspekter kring dessa frågor. Jag skulle därför säga att det finns många drömprojekt, inte ett”.