Länkstig

Poesi i hela kroppen

Publicerad

Fyra frågor till Andrea Castro, docent i spanska, som ligger bakom en podcast om spansk poesi som börjar få internationell uppmärksamhet.

 

Andrea CastroDen 9 mars spelade du in ett program med den kända mexikanska poeten Gloria Gervitz, som började skriva sitt diktepos Migraciones redan i slutet av 1970-talet. Hur var det att träffa henne?

– Det var magiskt. Hon är en otrolig poet och hennes arbete med denna långa dikt, i ständig omvandling, ger en unik inblick i hur poesi skapas med olika material. Å ena sidan språket, å andra sidan livet som det erfars av kroppen genom minnen, berättelser, förnimmelser och känslor. Det var berörande att höra henne berätta hur hon tänker kring poesi, sitt eget skrivande och sina judiska rötter i ett katolskt land som under största delen av 1900-talet hade en mycket generös migrationspolitik. Framför allt var det underbart att höra henne läsa sin poesi – som känns i hela kroppen.

Varför startade ni denna podcast?

– Jag tycker mycket om att lyssna på poddar och jag älskar poesi. Men det fanns inga podcaster om poesi på spanska; men plötsligt en dag slog tanken mig att jag kunde skapa en. Det var en lördag, solen sken och jag liksom snubblade på idén. En kvart senare ringde jag Azucena Castro som just skriver en avhandling om spansk-amerikansk poesi vid Stockholms universitet och frågade om hon hade lust att starta en podcast med mig. Vi kände knappt varandra, men hon tvekade inte en sekund. Projektet Poesía al paso är inne på sitt andra år nu och podcasten har fått ett mycket bra mottagande.

Vilken roll fyller poesin idag?

– Poesin behövs i den värld vi lever i, anser vi, därför att den sätter oss i kontakt med språket på ett nästan kroppsligt sätt. Språket som verktyg för att undersöka det lilla livet, där vi kan mötas som människor.

Hur hittar man podden?

– Alla spansktalande kan surfa in på sidan poesiaalpasopodcast.wordpress.com/  eller lyssna via iTunes eller appar som Acast eller Soundcloud. Sök på: Poesía al paso.

Text: Allan Eriksson
Foto: Johanna Hillgren

Texten publicerades ursprungligen i GU Journalen nr 2, 2017.