Intellektuella har hållit liv i minnena av ett annat Belarus

Den 8 november hölls ett seminarium på Jonsereds herrgård som tog avstamp i att intellektuella och författare i Ryssland och stora delar av Östeuropa under lång tid har stått upp för sanning och demokrati, och samtidigt varit bärare av ett kollektivt minne.

Men i dagens Belarus har nya tankar om en nation vuxit fram i större grupper av befolkningen, och en ny sorts kollektivt minne. En demokratiseringsprocess har tagit fart, som inte hade varit möjlig utan förarbete av intellektuella, konstnärer och författare.

Det statliga förtrycket har brett ut sig

Samtidigt har det statliga förtrycket och våldet återigen brett ut sig, vilket gör protester svåra.

Hur ser situationen i Belarus ut i dag, kan en konstnär verka och i så fall hur? Det och mycket annat diskuterades under seminariet, som inleddes med ett anförande av Olga Shparaga, filosof, författare och medlem i den belarusiska oppositionens koordinationsråd, numera i exil. Via länk skildrade hon de omfattande protesterna i landet efter valet i augusti 2020.

Röd-vit flagga blev symbol

När Lukasjenko utropade sig till överlägsen segrare gick många belarusier ut på gatorna och demonstrerade. Olga Shparaga berättade specifikt om användandet av symboler vid protesterna, till exempel den tidigare belarusiska folkrepublikens röd-vita flagga, som snabbt dök upp i folkmassorna. Flaggan blev en referens till en tid före Sovjetunionen.

– Den officiella flaggan å sin sida blev i stället en symbol för den statliga terrorn i Belarus, sa Olga Shparaga.

Symbolerna en del i ett nytt narrativ

Även nyskapade symboler dök upp och blev en vanlig syn i demonstrationstågen, till exempel ett hjärta av konstnären Antonina Slododchikova.

Användandet av dessa olika symboler – både nya och gamla, som i vissa fall fick ny betydelse, ser Olga Shparaga som en del i ett nytt postnationellt narrativ, som inte blickar bakåt utan i första hand refererar till sam- och framtiden. Hon tycker att protesterna under 2020 präglades av solidaritet och kreativitet, snarare än att demonstranterna lade vikt vid olika kulturella skillnader inom gruppen.

– Jag tolkade den dimensionen av vår revolution som ett slags social inkludering.

Kollektivt trauma för befolkningen

Men demonstrationerna trycktes ner våldsamt av regimen, vilket har lett till att ett kollektivt trauma för befolkningen i Belarus, menar Olga Shparaga. I dag kan protesterna inte genomföras lika öppet.

– Myndigheterna började förfölja människor inte bara för att de använde den röd-vita flaggan, utan för att de hade röd-vita färger i sina kläder. Men i detta har Belarus historia blivit en ny källa för vårt motstånd. Den hjälper oss nu, när protesterna på gatan är omöjliga, att tolka de kollektiva motståndshandlingarna som en del i den historiska belarusiska kollektiva identiteten.

Judiska befolkningen utplånades

Seminariet fortsatte senare med att Dmitri Plax, författare och översättare från Minsk, numera boende i Sverige, som gav en exposé över det intellektuella livet i Belarus från 80-talet och framåt.

Han menade att landets nationella identitet under andra halvan av 1900-talet av många skäl var ganska svag. Inte minst ärrades Belarus av första och andra världskriget.

– Geografiskt låg Belarus precis i mitten av många dramatiska händelser. Landet hade också en stor judisk befolkning före andra världskriget, den gruppen var sedan helt utplånad. De flesta stora städer var förstörda. Senare byggdes Minsk upp igen, men då som en reklampelare mot väst: allt var väldigt sovjetiskt, sa Dmitri Plax.

Ville återställa kulturen

De som försökte protestera mot kommunistregimen blev fängslade och dödade, men i mitten på 80-talet hände något.

– Då kom en yngre generation författare och konstnärer som inte längre var rädda, de började utveckla strategier och forum för att föra ut sina tankar. De hade ett tydligt mål: att återställa den belarusiska kulturen, med högtider, ritualer och sånger.

Förändring låg i luften

Ambitionerna tystades, men förändring låg i luften. Så småningom föll Sovjet och den belarusiska kulturen kunde ta större plats via konstgallerier och musik.

– Dessutom skapades på kort tid en stark journalistik, media blev fritt i slutet av 80- och början på 90-talet.

Språket används mer och mer

Sedan Lukasjenko tog makten har både demokratin och kulturlivet urholkats. Även Dmitri Plax menar att symboler har blivit både viktiga och brett accepterade som en del i folkets motstånd mot regimen: till exempel den röd-vita flaggan och det belarusiska språket.

– Belarusiska är egentligen ett minoritetsspråk, av landets tio miljoner invånare talar 20 procent belarusiska varje dag. Men den senaste tiden har människor som i vanliga fall inte använder språket börjat använda ord och slogans på belarusiska. Det är som att det finns en tomhet i det belarusiska samhället som man hoppas att historia och kultur kan fylla, kanske med ett språk.

Försöker skaffa visum

Vid seminariet pratade också poeten Ida Börjel och Mikael Nydahl, översättare och adjunkt på litterär gestaltning vid Göteborgs universitet, som har varit redaktörer för antologin Ett år i Belarus: Röster inifrån en folklig resning.

Mikael Nydahl berättade om sitt och andras pågående arbete med att försöka skaffa fram visum till författare från Belarus som behöver ta sig därifrån.

– Vi möts ofta av ett tack från våra belarusiska kolleger. Men det är vi som ska tacka, för jobbet vi gör är inte bara för dem utan för oss också. De tackar för att de får vara på våra scener när de inte kan vara på sina egna, men det här får oss att se på vår egen kultur i ett annat ljus, sa han.

Hur omvärlden kan hjälpa

Bland övriga seminariedeltagare fanns representanter från Nordiska ministerrådet, Utrikespolitiska institutet, Svenska PEN, Göteborgs universitet och Lunds universitet, samt författare, konstnärer och regissörer från Belarus och Sverige.

Samtalet kom också att handla om hur omvärlden – till exempel svenskar – kan hjälpa belarusiska författare, konstnärer och akademiker som protesterar mot regimen i hemlandet.

Bild

Svaret från de närvarande belarusiska kulturarbetarna var att de behöver ett ställe att andas ut och kunna arbeta på, utan risk att bli gripna. En fristad. Här gör till exempel Svenska PEN en viktig insats, menade flera.

– Vi märker att PEN är avgörande, vi behöver den styrkan när vi försöker hjälpa till i kontakt med polis och ambassad. Det finns ingen politisk medvetenhet om den här frågan, sa Mikael Nydahl.

Viktigt med oberoende journalistik

Flera underströk också vikten av oberoende journalistik som är på plats, inte bara vid nyhetshändelser. Världens medier är på tårna när det händer något, till exempel när ett Ryanairplan tvingades ner i Minsk, men förtrycket fortsätter även när de akuta nyhetshändelserna avslutas. Också vardagen behöver bevakas: människor fortsätter att gripas, fängslas, får inte använda sin röst.

Text: Elin Widfeldt