Fredrika Bremers roman om kvinnoförtryck fortfarande högaktuell
År 1856 kom Fredrika Bremers roman Hertha, som kritiserade kvinnoförtrycket i Sverige. Professor Åsa Arping, som talar om boken på Stadsbiblioteket på måndag, tror att Bremer hade välkomnat metoo-rörelsen.
Åsa Arping är professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet och aktuell med en textkritisk utgåva av Hertha. På måndagberättar hon mer om Bremers roman under en öppen föreläsning på Stadsbiblioteket i Göteborg.
På vilket sätt var Hertha en viktig bok?
– Hertha var den första tendensromanen som på allvar sjöng ut om det rådande kvinnoförtrycket i Sverige vid 1800-talets mitt. Alla kvinnor utom änkor vad omyndiga och utan rätt till högre utbildning. En stor del av arbetsmarknaden var också stängd för dem. Det Bremer propsade på i Hertha var att ogifta kvinnor vid 25 års ålder automatiskt skulle få bli myndiga och därmed själva bestämma över sina tillgångar, om de ville gifta sig eller inte och vad de skulle ägna sig åt utbildnings- eller yrkesmässigt.
Vad ledde boken till?
– Först blev det en ganska hätsk debatt. Inte så mycket om kravet på myndighet, men kring hur Bremer skildrade huvudpersonen Hertha som ett slags kvinnlig frälsargestalt. Vissa tyckte att hon hädade. Att Hertha dessutom tilläts vårda den manliga hjälten Yngves skadade knä tyckte en av kritikerna var oanständigt. Men bara några år efter att romanen kom ut togs beslutet om ogift kvinnas myndighet. Frågan hade då behandlats i riksdagen under flera decennier.
Om Fredrika Bremer hade skrivit Hertha i dag, vad tror du att den hade handlat om då?
– Hertha handlar ju i hög grad om en orättfärdig hederskultur och jag tror att Fredrika Bremer hade engagerat sig i samma fråga i dag, den är ju fortfarande högaktuell, och alls inte bara i invandrartäta förorter utan i hela samhället. Se bara på metoo-rörelsen, jag är säker på att Bremer hade välkomnat den och deltagit i debatten om hon hade verkat i dag.
Du har själv nyligen gett ut en textkritisk utgåva av Hertha. Vad innebär det?
– Romanen är utgiven i Svenska Vitterhetssamfundets regi. Det innebär att den språkligt i stort sett ser ut som den gjorde när den kom ut för första gången, i september 1856. Det jag har arbetat med är för det första att få fram en tillförlitlig version av själva romantexten. Jag har jämfört olika varianter, rättat vissa tryck- och stavfel och skrivit förklaringar till svårförståeliga eller ålderdomliga ord. Mycket tid har jag också ägnat åt att jämföra hur romantexten i det tryckta verket skiljer sig från det bevarade handskrivna tryckmanuskriptet.
– Sedan har jag beskrivit hur originalutgåvan var utformad, storleken på papper och bokstäver, utsmyckningar och så vidare. Min kollega Gunnel Furuland, som jag har samarbetat med, har skrivit om hur litteraturforskningen har behandlat romanen och också hur den togs emot av de samtida recensenterna. Den textkritiska utgåvan består både av själva romanen och av dessa förklarande kringtexter.
Måndagen den 29 januari klockan 18 berättar Åsa Arping mer om Hertha vid årets första Klassikerprat på Göteborgs stadsbibliotek, som arrangeras i samabete med Studieförbundet Vuxenskolan.
Bilden på Åsa Arping är tagen av Johan Wingborg.