Tidigare utbildningsminister Fridolin talar hets på herrgården

Bild

När Jonsereds herrgård tillsammans med Partille kommun och gymnasium bjöd in till seminarium på temat "Att utbilda framtidens forskare – när 'likes' kommer 10 år senare", var det för att diskutera det allt hetsigare samhällstempo där vi förväntas prestera allt mer och allt snabbare.

I fokus var skolan – från grundskolan till högre utbildning – och vad som händer med samhällets kunskaps- och kompetensförsörjning, när skolor tenderar att bli betygsfabriker, och kortsiktighet i allt högre grad tillåts undantränga de långsiktiga perspektiven.

Jonsereds herrgård gästades denna gång av Gustav Fridolin, utbildningsminister 2014-2019 (mp) och Thomas Johansson, professor i pedagogik med inriktning mot barn- och ungdomsvetenskap vid Göteborgs universitet, som båda inledningstalade vid seminariet. 

Kortsiktighet vs. långsiktighet

Gustav Fridolin inledde med att belysa frågan om tid och lärande, med en berättelse om en 72-årig grönsaksodlare i Timbuktu, som när slakten på Malis kulturarv och människor inleddes, varje kväll packade böcker och gick ner till floden för att ”gömma” dem. Åtskilliga tusentals skrifter räddades på detta sätt innan biblioteket brann. När grönsakshandlaren i en BBC-intervju fick frågan varför han, som inte ens kunde läsa, räddade böcker, svarade: "Jag kan inte läsa – än!"

Ett fempunktsprogram

Hur ska då klivet tas från samhällshets och kortsiktiga perspektiv till den långsiktighet och långsamhet, som forskaren har att hantera? För att besvara seminariets kärnfråga presenterade Gustav Fridolin ett fempunktsprogram:

1. Läsningens betydelse med tonvikt vid att läsa längre texter. Fridolin betonade vikten av att träna sig både i att anstränga sig för att tillgodogöra sig kunskap och att sätta sig in i en annans perspektiv, och att det är ett behövligt motstånd mot den korta twitterbaserade handlingen. Det frivilliga läsandet behöver stärkas, och läskondisen behöver upp. Läsandet behöver uppvärderas och stimuleras både redan i hemmet och i förskolan. Men även fler vuxna i olika delar av samhället behöver bidra, och exempel togs med idrottsledare som tar böcker med till träningen.
2. En rationell syn på digitalisering. I vilken utsträckning digitaliseringen kan vara till gagn för undervisningen, handlar om när, var och hur dessa verktyg används, underströk Fridolin. Digitala verktyg ersätter inte andra verktyg, utan kompletterar dem. Bokstäver måste arbetas med även utanför digitala miljöer. Sociala medier bör inte heller schablonmässigt betraktas som demokratiska arenor.
3. Samspelet skola/forskning. Utbildningsgivare bör, enligt Fridolin, premiera att lärare forskar. Grundläggande vetenskapsteori behöver komma in i skolan, och avancerad självkritik är inte enbart till för dem som läser högre utbildning. Alla behöver tillgång till dessa verktyg men anpassade efter den enskildes nivå.
4. Demokratisk praktik. Mer demokratisk praktik behöver in i skolan – dvs hur man som elev själv kan vara med och påverka i skolan. Man kan också vända på det och tala om praktisk demokrati, resonerade Fridolin, dvs att låta skolungdomar få i uppgift att tänka hur man kan förändra ett samhälle.
5. Bygg bildningskultur. Fridolin anser att den svenska skolan har en bättre kvalitet och ett bättre resultat än dess rykte. Samtidigt bör man fundera över skolor att inspireras av. I de länder som lyckats finns en stark bildningskultur – i betydelsen att alla vuxna runt om ett barn kommunicerar vikten av kunskap. För att nå dit måste betygssystemet förändras för att elever inte ska ha betyget som mål utan lärandet i sig. Han menar också att en skola inte bör vara en tjänst man köper utan något man anstränger sig för att vara en del av.

Långsam, snabb, cyklisk och linjär tid

Långsam, snabb, cyklisk och linjär – Thomas Johansson, socialpsykolog och professor i pedagogik med inriktning mot barn- och ungdomsvetenskap, adresserade seminariets tidsproblematik med att initialt framhålla de slag av tid som människan har hantera, för att strax övergå till den tyske sociologen Hartmut Rosa och frågan om modernitetens särskilda acceleration. Tre nivåer diskuterades: 1. teknologisk nivå och hur dator, mobil och sociala medier används idag; 2. social nivå med allt vad det innebär av förändringar i arbetsliv, studier och familjeliv, där variation och flexibilitet är ledord; 3. mental nivå och hur vi upplever och kommunicerar den samlade accelerationen.

Men mitt i all denna acceleration betonade Johansson samtidigt en motsatt rörelse som har att göra med indivudalisering och görbarhet. Dels har ungdomstiden sträckts ut (emerging adulthood) i den allt längre tid det tar att göra karriär: såväl studier som familjebildning får vänta. Dels pressas personer på grund av kön, hudfärg, religiös tillhörighet, språksvårigheter och annat att tagga ner sina ambitioner, och stoppas därigenom i accelerationen.

Att bygga bildningskultur

I det efterföljande samtalet fortsatte näringsliv, forskare, diplomater, rektorer, pedagoger och psykologer att utveckla resonemanget om tid och lärande, kortsiktighet och långsiktighet. Att bygga bildningskultur tar tid, men bildningsbegreppet får samtidigt inte låsas till en humanvetenskaplig position, och samhällets behov av kunskaps- och kompetensförsörjning i nuet behöver parallellt kunna hanteras. Skillnaden diskuterades mellan ”skolplikt” och – som det i Finland ännu heter – ”läroplikt , likaså kraven på dagens lärare att leverera, återupprättandet av lärarprofessionen, samt lärares ökade auktoritet att säga nej till vissa saker. Många enades om att, som någon sade, djävulen behöver nämnas vid namn, New Public Management. Seminariet var också enigt om läsandets betydelse, och likaså behovet av en balanserad syn på digitala verktyg.

Ängslighet

Ängsligheten var också ett ämne. Ängsligheten för att skolan inte ska räcka till. För att Sverige inte ska vara först, snabbast och bäst i världen på att implementera ”det nya”, med ett maskineri av policys och värdegrunder till följd, som i alltför hög grad undergräver tilliten till lärares förmågor och erfarenheter.