Med kulturkanon i centrum

Med moderatorn Lena Ulrika Rudeke, verksamhets- och programansvarig för Göteborgs universitets programverksamhet vid Jonsereds herrgård och koordinator, Unesco Litteraturstaden Göteborg samt medlem i CCHS advisory board, i spetsen bjöd Lars Trägårdh, Cornelius Holtorf, Karin Nilsson och Åsa Arping på tankeväckande resonemang om hur kanon skapas, används och ifrågasätts i dag. 

"En kulturkanon för Sverige"

Betänkandet "En kulturkanon för Sverige" (SOU 2025:92), presenterades i september 2025 och innehåller 100 verk och referenspunkter som format svensk kultur och historia. 

I sitt inledande föredrag lyfter Lars Trägårdh, professor i historia och ordförande i den kommitté som regeringen tillsatt som tagit fram en svensk kulturkanon, fram bildning, gemenskap och inkludering som centrala kodord för betänkandet. Här finns en tydlig förankring i den svenska bildningstraditionen, där folkbildningen utgör grunden för en gemenskap som vilar på demokrati och medborgarskap. 

– Kulturkanonen fungerar som ett gemensamt kulturellt kapital som ska stärka förutsättningarna för delaktighet i det demokratiska samtalet, menar Lars Trägårdh.

Lars Trägårdh tecknar en lång linje i svensk idéhistoria genom tre faser, där synen på kanon, bildning och gemenskap förändras över tid. Den första fasen, från 1809 till början av 1960‑talet, beskrivs som en period då Sverige faktiskt har en relativt tydlig historisk kanon. Folkhemmet växer fram, socialdemokratin tar en tydligare nationell position och kulturarvet börjar i högre grad förstås och användas i en politisk kontext. Den andra fasen, från 1960‑talets skolreformer till omkring 2015, markerar ett samhälle i snabb omvandling. Präglat av stark framtidstro och en självbild av Sverige som ”världens modernaste land” dominerar modernism, internationalism och idéer om global solidaritet, där biståndspolitik, mänskliga rättigheter och internationellt ansvar blir centrala inslag.​ Den gemensamma nationella referensramen löses upp och ersätts av mer fragmenterade identiteter och erfarenheter. I den tredje fasen bidrar skiftningen från arbetskraftsinvandring till huvudsakligen flyktinginvandring, tillsammans med sociala och ekonomiska förändringar, till tillitskriser, upplevelser av otrygghet och ökad social och geografisk splittring.

Just bilden av ett splittrat Sverige, där föreställningen om ett enhetligt ”vi” har försvagats, är ett återkommande motiv i Trägårdhs resonemang om syftet med kulturkanonen. Tilliten upplevs som hotad, och skillnaderna mellan kommuner och till och med mellan stadsdelar ökar, vilket bidrar till en växande känsla av otrygghet. Mot denna bakgrund formuleras kulturkanonsatsningen som ett slags ”Folkhemmet 2.0”, där bildning, gemenskap och inkludering lyfts fram som bärande principer och kopplas till en idé om demokratisk nationalism. Kulturkanon beskrivs som ett redskap för att ge alla barn och nyanlända tillgång till ett gemensamt kulturellt kapital – inte för att sudda ut olikheter, utan som grund för aktiv delaktighet i det demokratiska samtalet. Kulturkanonen framstår därmed inte som en slutpunkt utan som en ”ankomsthall”: en gemensam utgångspunkt i ett offentligt samtal där assimilering och mångfald ofta ställts mot varandra. 

Vem avgör vad som är värdefull kultur?

Åsa Arping, professor i litteraturvetenskap, Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion vid Göteborgs universitet, inleder sitt föredrag med att peka på hur kanon och kanonbegreppet alltid är invävda i målkonflikter kring vem som har rätt att definiera vad som räknas som värdefull kultur. Med Harold Blooms ”The Western Canon” som fond – där kanon kopplas till tidlös estetisk kvalitet och framställs som hotad av politiska anspråk – visar hon hur den samtida svenska debatten präglas av en uttalad vilja att styra kulturen genom regleringar, resurstilldelning och krav på samhällsnytta.​ Arping lyfter fram hur kanonbeslut oundvikligen innebär maktutövning och uteslutningsmekanismer, något som synliggörs i både forskningsdebatt och kulturpolitik, där kanon pendlar mellan att ses som föreställd gemenskap och integrationsverktyg å ena sidan, och som politiskt instrument å den andra. I den samtida diskussionen förstås därför litterär kanon som en rörlig kombination av etik, estetik, tid och makt – en måttstock som formar bildning och tradition, men också ett redskap för ideologiska ambitioner.

Arping framhäver hur kanondebatten till syvende och sist handlar om vilket samhälle vi vill att kulturarvet ska medverka till att forma. Den rör inte bara vilka verk som väljs ut, utan vilka röster som ges tolkningsföreträde, vilka erfarenheter som inkluderas eller ställs vid sidan av, och hur begrepp som kvalitet, bildning och svenskhet fylls med innehåll över tid.

Karin Nilsson, verksamhetschef och tf överintendent ArkDes, lyfter i sitt föredrag fram hur de nationella museerna har vuxit fram slumpartat snarare än utifrån en övergripande, genomtänkt plan. Dessa institutioner är i dag självklara delar av det svenska kulturarvet, men deras ursprung påminner om att det som uppfattas som ”nationellt” inte alltid har definierats genom politiska beslut. Mot denna bakgrund ställer Nilsson frågan hur kulturkanon egentligen förhåller sig till de nationella museerna. I museernas samlingar finns redan sådant som i kulturkanon-terminologi skulle kunna framstå som ”självklara” – som Hilma af Klints målningar, modeller av Radiohuset eller ritningar av riksdagshuset, tekniska uppfinningar och industriellt arv – men samtidigt saknas nationella museer med uttryckligt ansvar för stora delar av det som nu föreslås som Sveriges kulturkanon, exempelvis litteratur och musik. Här öppnar hon för en rad obekväma följdfrågor: Betyder detta att vi ”sparar fel”? Att kanon inte kräver en materiell infrastruktur? Eller att det snarare är kanonbegreppet som skaver i relation till hur kulturarvssektorn faktiskt är organiserad?

Därmed leder Nilsson tillbaka till den mer grundläggande frågan: Vad menar vi med kultur? Om kultur förstås som uttryck för en ”folksjäl” – kan den då alls fångas i en lista, eller riskerar en kanon att ge en falsk bild av något per definition rörligt, motsägelsefullt och föränderligt? Om kultur i stället ses som ett pågående flöde mellan dåtid, nutid och framtid, blir nästa fråga hur kulturarvets roll förändras när verken lyfts in i andra, nya kontexter – inte minst i utbildning, där Nilsson påpekar att undervisning och didaktisk bearbetning i praktiken skapar en slags utvidgad, levande kulturkanon.

Hon problematiserar också museernas roll i detta: museilagen betonar fri åsiktsbildning, inte att museer ska fungera som kanoniserande instanser. Till skillnad från skolan, som har ett tydligt uppdrag att arbeta med specifika verk, beskriver Nilsson museernas uppgift som att erbjuda rum där människor med olika förförståelse kan förundras, ifrågasätta och omförhandla kulturarvet, snarare än att bekräfta en politiskt beslutad lista över vad som är viktigast.

En framtidsinriktad kanon?

Cornelius Holtorf, UNESCO professor i Heritage Futures, Linnéuniversitetet, problematiserar idén om en kulturkanon som enbart orienterar sig bakåt och väcker frågan om vi också behöver en framtidsinriktad kanon som formulerar vilka ambitioner, visioner och förhoppningar vi har för framtiden, både inom och bortom Sveriges gränser. Vilka kulturarv lämnar vi efter oss? Och vilket ansvar har vi gentemot framtida generationer?

Holtorf menar att kunskap om framtiden – baserad på olika scenarier, mål, planer, hopp, farhågor och ett medvetet ansvar – kan skapa ett gemensamt kulturellt kapital som stärker gemenskap, medborgerlig bildning och förmågan att agera i en värld präglad av globala hot och stora utmaningar för mänskligheten. En framtidskanon skulle, enligt Holtorf, kunna hjälpa människor att tänka mer långsiktigt och hoppfullt, och utvecklas i riktning mot de personer och samhällen de vill vara. Något som i sin tur gagnar ökad sammanhållning, solidaritet och tillit – både nationellt och globalt.

Panelsamtalet där Lena Ulrika Rudeke lotsade talarna kring frågor om kulturkanon som kretsade kring grundfrågor om vad kultur, kanon och gemenskap är – och hur långt en statligt initierad kulturkanon faktiskt kan bidra till att möta dagens samhällsutmaningar.

Lars Trägårdh framhåller att utredningens utgångspunkt inte har varit att skapa en ”klassisk” kanon i Blooms anda, utan att ta sig an kulturbegreppet utifrån direktivets kodord bildning, gemenskap och inkludering. Kulturkanonen kopplas till ett medborgarideal och ett svenskt samhällskontrakt, där skolan och SFI får en nyckelroll i att ge både barn och nyanlända en karta och kompass: kunskap om lagar, normer, historia och värden som ska göra det möjligt att orientera sig i samhället och delta i det demokratiska samtalet. Samtidigt medger han att detta är en form av maktutövning, men ser den som nödvändig för att ett demokratiskt samhälle ska fungera.

Åsa Arping påminner om att kanon alltid innebär definitionsmakt och uteslutning, oavsett om den motiveras estetiskt, moraliskt eller demokratiskt. I hennes läsning är det förföriskt att föreställa sig att en kanon skulle kunna ”lösa” samhällsproblem som segregation, bristande tillit eller kriminalitet, och hon ifrågasätter både den dramatiska bilden av ett ”splittrat Sverige” och varför staten över huvud taget väljer att tala i termer av kanon. Arping pekar på risken att ett statligt sanktionerat kanonbegrepp förskjuter makt från akademi och kulturliv till politiken, och att kulturkanon därmed riskerar att bli ett styrdokument snarare än ett stöd för fri bildning.

Karin Nilsson betonar att kultur i första hand handlar om relationer och sätt att förhålla sig till varandra – det vill säga sociala praktiker. Kulturkanon blir därmed snarare ett utbildningspolitiskt verktyg än ett kulturpolitiskt, och hon uttrycker skepsis mot idén att vuxna ska ”uppfostras” genom en kanon. Samtidigt lyfter hon vikten av identitet: att inte förstå de normer och koder som präglar samhället kan vara förödande, särskilt för den som redan befinner sig i marginalen. Här ser hon en möjlig funktion för kulturkanon i skolan, men menar att det saknas en tydlig koppling mellan det breda kulturbegreppet och det urval av verk som faktiskt föreslås.

Cornelius Holtorf menar att kultur och kulturarv, utöver relationer, också handlar om hur människor tänker om sig själva och om framtiden, och om vilka samhällen de vill vara del av. I diskussionen om identitet skiljer han mellan den individuella och den kollektiva: kulturkanon riktar sig i första hand mot det kollektiva planet – det vi delar – men det finns risker om denna kollektiva identitet formuleras alltför nationellt och bakåtblickande. Han argumenterar för att kulturkanon bör förstås som ett sätt att göra det kulturella kapitalet mer explicit och tillgängligt, inte som ett instrument för att låsa fast ”vem vi är”.

En återkommande konfliktlinje gäller makt, nostalgi och ansvar. Trägårdh försvarar betoningen på demokrati och medborgarskap som något framåtriktat, inte nostalgiskt, och lyfter kontinuitet och stabilitet i svensk statsbildning som en resurs som möjliggör förändringsvilja. Arping är mer skeptisk till talet om ”vi” och varnar för att ett starkt ”vi” alltid skapar ett mer otydligt ”de”. Nilsson skiljer mellan att förstå historien och att längta tillbaka – nostalgi betecknar hon som farlig – och efterlyser större tydlighet kring om kultur här avser ”allt människor gör” eller ett mer kvalificerat urval. Holtorf betonar att kulturarv alltid innebär värderingar och urval, något som redan i dag är tydligt i exempelvis byggnadsminnesförklaringar och arkeologiska prioriteringar: även utan kulturkanon fattas ständigt beslut om vad som anses bevarandevärt.

Samtalet tar också upp strukturella frågor om institutioner och resurser. Nilsson pekar på glappet mellan kulturkanon och de nationella museernas uppdrag – flera av de områden som lyfts i kanon (särskilt litteratur och musik) saknar motsvarande nationella museer, och museerna styrs i dag av regleringsbrev som inte är anpassade till ett kanonuppdrag. Trägårdh problematiserar samtidigt kultursektorns starka beroende av statliga bidrag och försvarar idén om en stiftelse finansierad via Allmänna arvsfonden som ett sätt att skapa större ekonomisk pluralism och därmed, enligt honom, större frihet.

Från publiken lyfts frågor om hur kulturkanon faktiskt ska nå de grupper som sägs stå i fokus – barn, ungdomar, nyanlända – om den inte integreras tydligt i skola, SFI och folkbildning, liksom oro för att vissa erfarenheter och gemenskaper (exempelvis kvinnors, minoriteters eller feministiska rörelser) riskerar att falla utanför urvalet.

Mot slutet kretsar diskussionen kring framtiden för både kanon och kulturarvssektorn. Panelen är enig om att kulturarv alltid värderas och att urval aldrig kan vara neutralt, men oenig kring huruvida en kanon är ett konstruktivt sätt att hantera samhällsutmaningar, eller om redan existerande institutioner, utbildningar och praktiker är bättre verktyg. Studenter och blivande yrkesverksamma uppmanas att odla långsiktighet, ekonomisk förståelse och bred bildning – inte bara smal expertis – för att kunna navigera i ett fält där kultur, politik och samhällsutmaningar är tätt sammanflätade. Den kanske tydligaste gemensamma nämnaren i panelen är till slut insikten att själva diskussionen om kanon, makt och urval är minst lika viktig som den lista som föreslås: kulturkanon blir ett prisma för att tala om vilka vi vill vara tillsammans, snarare än en färdig lösning på frågor om splittring, integration och demokrati.

Text: Vivian Smits, koordinator Kulturarvsakademin