Åsnan, stallet och mytiska berättelser om Jesu födelse

I Bibeln är Jesu födelse en lågmäld händelse, återgiven utan dramatik kring själva förlossningen. Men i den tidiga kristna rörelsen började berättelsen snabbt utvecklas.

På 100-talet talar kyrkofäder om Jesu födelse som ett mysterium och att barnet föddes i en grotta. Särskilt inflytande fick den utombibliska skriften Jakobs protoevangelium, där flera av våra mest välkända julmotiv dyker upp: Maria på en åsna, brådskan att hitta skydd och uppfattningen att Maria mirakulöst förblev jungfru även efter födseln.

Andra grupper gick ännu längre. I den gnostiska skriften Jesajas himmelsfärd ”framträder” barnet framför Maria på ett närmast okroppsligt sätt.

– De extremare traditionerna fick aldrig stort genomslag, men understryker den starka spänning mellan kroppsligt och andligt som verkar ha funnits i vissa delar av den tidigkristna rörelsen, säger Johanna Larsdal.

Förhöll sig till nya ideal och behov

Att berättelserna skiljer sig åt är inte så märkligt, menar Johanna Larsdal. Den tidiga kristendomen var just en rörelse – brokig och föränderlig, innan tydliga kyrkotraditioner blivit tongivande. När tron spreds utanför den judiska världen började den också möta nya kulturella behov.

Ett tydligt exempel är synen på Maria. I judisk tradition sågs barnafödande som en välsignelse från Gud, men i romersk miljö kopplades kvinnlig andlighet ofta till jungfrulighet, som hos vestalerna, prästinnor i det antika Rom.

– När fler ickejudar blev kristna ökade behovet av en kvinnlig andlig förebild. Maria började delvis ta den plats som grekisk-romerska gudinnor tidigare haft, säger Larsdal.

Även berättelsen om de vise männen fick nya betoningar. Den tidigkristna filosofen Justinus Martyren (ca 100–165 e.Kr.) ger dem en större roll än i Matteusevangeliet och beskriver dem som lärda män från Arabien – de första ickejudarna som sökte upp Jesus. Genom att utveckla deras historia gör han dem till förebilder för sin egen tids publik.

Julspelens ursprung och tradition

Flera av de inslag vi idag tar för givna i julspel och julkrubbor nämns inte i Bibeln. Att traditionerna lever kvar beror mycket på att de är berättartekniskt starka och återkommer varje jul och på så sätt får de fäste.

Ett exempel är föreställningen om ”härbärget utan plats” som bygger på en översättning från 400-talet. Det grekiska ordet katalyma har i latinsk tradition tolkats som ”härbärge”, men nyare forskning visar att ordet troligen betyder ”gästrum”.

– Forskningen idag har börjat luta mot att Josef och Maria redan bodde hos släktingar i Betlehem när det blev dags för Jesus att födas – men att gästrummet var för litet för en förlossning. Födseln kan därför ha ägt rum i familjens större rum, där man kunde ta in djur om natten och därför hade en krubba.

Födelseberättelsen sätter kvinnan i centrum

Födelseberättelsen har en särställning i Bibeln: här står en kvinna i centrum och får ett avgörande uppdrag från Gud. I en tid då barnafödande var både riskfyllt och identitetsskapande blev Marias erfarenhet särskilt betydelsefull – inte minst för kvinnor.

– Många av de traditioner som växte fram kan ses som försök att möta frågor och behov som evangelierna inte primärt berör, säger Johanna Larsdal. Därför kom de också att spela stor roll i människors vardag.

Bild

Hon menar att berättelsen fortsatt att beröra eftersom den rör teman som är allmängiltiga: födelse, förändring och nytt liv. När julen dessutom infaller i årets mörkaste period får budskapet om hopp och Guds närvaro extra tyngd.

– Att få samlas kring dessa teman är en viktig del av varför berättelsen om Jesu födelse fortsätter att tala till oss, säger hon.

Johanna Larsdals egen forskning fokuserar på hur den kristne filosofen Justinus Martyren (100-165 e Kr) retoriskt skildrar Jesu födelse i relation till skilda mottagargrupper i sina skrifter Dialogen med Tryfon och Första Apologin.

Text: Hanna Erlingson