3D-bioprintad fettvävnad testas för att återskapa bröst
En ny studie ska testa om skräddarsydd, 3D-bioprintad fettvävnad från patienten kan användas för bröstrekonstruktion efter cancer. Målet är att utveckla en mer skonsam och individanpassad metod med bättre långsiktiga resultat.
Karin Säljö, docent i plastikkirurgi vid Institutionen för kliniska vetenskaper och överläkare på Sahlgrenska sjukhuset, leder den del av forskningen som nu tar steget från laboratoriet till de första försöken på människa.
– Det övergripande målet är att föra 3D-bioprintad kroppsegen vävnad från labbänken till kliniken. De konventionella metoderna, som silikonproteser eller vävnadsförflyttning från magen, har sina begränsningar i utfall och innebär ofta besvär, säger Karin Säljö.
Kroppsegen vävnad som lättare överlever
Projektet som görs i samarbete med Chalmers bygger på nio års grundforskning och djurstudier. En central upptäckt är att den fettvävnad som tas ut med fettsugning och därefter bearbetas för 3D-bioprinting innehåller strukturer som kan koppla ihop sig med omgivande vävnad. Det gör att den transplanterade vävnaden lättare kan bilda nya blodkärl, vilket är avgörande för att den ska överleva i kroppen.
Till skillnad från traditionell fettransplantation, där en stor del av det insprutade fettet ofta bryts ner, gör 3D-bioprinting det möjligt att skapa stabila vävnadsdelar med exakt form och volym. Det ger bättre kontroll över resultatet och förbättrar förutsättningarna för att vävnaden ska fungera över tid.
Mindre ingrepp – större patientnytta
En viktig fördel med den nya metoden är att den kan ersätta omfattande vävnadsförflyttningar med en enklare fettsugning. Det innebär ett mindre påfrestande ingrepp för patienten och kan göra rekonstruktion med kroppsegen vävnad tillgänglig för fler kvinnor som i dag avstår från rekonstruktion eller väljer proteser.
En pilotstudie förväntas starta under våren. I den ska små konstrukt (3D-printade vävnadsstycken) implanteras under huden på överarmen. Syftet är att studera hur vävnaden beter sig i kroppen och hur väl den behåller form och volym över tid.
– Vi jobbar med 3D-printing för att skräddarsy kirurgin och har nu äntligen fått tillstånd att gå vidare in i ett humanförsök efter omfattande granskning från relevanta myndigheter i EU och Sverige, säger Karin Säljö.
Fler tänkbara användningsområden
Ett anslag på 1,3 miljoner kronor från IngaBritt och Arne Lundbergs Forskningsstiftelse har varit avgörande för att möjliggöra studien. Medlen har bland annat använts till att köpa in en 3D-bioprinter anpassad för operationsmiljö samt mätutrustning som gör det möjligt att jämföra vävnadens form och volym före och efter implantation.
På längre sikt bedöms tekniken även ha potential att användas vid andra typer av mjukdelsrekonstruktioner efter cancer och trauma. Det kan bidra till kortare operationstider och minskad sjukskrivning.
Texten är baserad på ett pressmeddelande från IngaBritt och Arne Lundbergs Forskningsstiftelse