Slemhinneprov (M-prov)

Indikation

Differentialdiagnostik av slemhinneförändringar och diagnostik av slemhinnebesvär och läsioner med misstänkt mikrobiologisk genes. Terapival. Identifiering av särskilda patogener där rapportskyldighet föreligger (MRSA, VRE, se nedan).
Prov vid misstanke om tuberkulos skickas direkt till Medicinskt Bakteriologiskt Laboratorium.

Provtagnings- och transportmateriel

Transportmedium VMGA III
Preparatglas

Metodik

Tvätta bort saliv från provtagningsområdet med, t ex en tork fuktad i sterilt vatten. Ta ett skrapprov för odling med ett vasst instrument, t ex amalgamcarver, och för över materialet i VMGA III. Lägg gärna ett prov för mikroskopering på preparatglas vid misstanke om svampinfektion (se beskrivning under allmänna anvisningar). Vid protes-stomatit bör prov tas från den del av protesen som ligger mot slemhinnan.

Remiss

Ange frågeställning och klinisk bild, hur provet tagits, dess beskaffenhet samt önskad undersökning. Ange även ev pågående antibiotikabehandling.

Transport

Provflaskan med transportmediet skall vara väl tillsluten, förvaras mörkt, och transporteras till laboratoriet så snabbt som möjligt.

Svar

Resultat av odling meddelas efter ca 5-10 dagar beroende på arten av mikroorganismer och om resistensbestämning begärts.

Resistensbestämning

Vid prov från slemhinneinfektioner utförs resistensbestämning av de bakteriestammar som bedöms förkomma i i riklig eller mycket riklig växt (>10% av totala floran). Syftet är att hämma de icke normalt förekommande bakterierna på slemhinnan och ge normalfloran möjligheter att återhämta sig. Resistensbestämningen mot enskilda patogener sker med sekundärodling och svaret kan dröja ytterligare några dagar.

Följande antibiotika testas: bensylpenicillin (PcG), fenoximetylpenicillin (PcV), isoxazolyl-penicillin (Isoxa-pc), amoxicillin, doxycyklin, erythromycin, klindamycin och metronidazol. Vid förekomst av höggradigt resistenta mikroorganismer ex enterobakterier görs utökad resistensbestämning på följande antibiotika: tetracyklin, ampicillin, fusidinsyra, ceftibuten, cefadroxil, cefalexin, cefotaxim, cefuroxim, ciprofloxacin, norfloxacin, gentamycin.

Vid påvisande av Staph. aureus i provet görs alltid en kontroll av ev MRSA, då det föreligger rapportskyldighet i sådana fall.

Bedömning av svar

Eftersom orala slemhinnan alltid innehåller mikroorganismer är det nödvändigt att känna till vad som förekommer normalt när den är frisk. Ett slemhinneprov bör alltid innehålla alfa-streptokocker (som ibland kallas för viridans-streptokocker). Om alfa-streptokocker inte finns och anges i provsvaret är det antingen en indikation på ett för knapphändigt taget prov (vid ett prov från gomslemhinnan kan det vara svårt att få med sig tillräckligt med mikroorganismer) eller att streptokockerna har trängts undan av någon annan mikroorganism. I övrigt kännetecknas slemhinneinfektionerna av att de ofta är ”opportunistiska” vilket innebär att någon annan faktor (lokal eller generell) har banat väg för en etablering av mikroorganismer som vanligtvis inte finns där. De vanligaste mikroorganismerna som förekommer i dessa opportunistiska infektioner finns i tabellen nedan. Gemensamt för dessa mikroorganismer är dessutom att de utvecklar resistens och betecknas som multiresistenta. Behandling med antibiotika är därför inte alltid indicerad och ofta helt verkningslöst så länge som patienterna står på immunosuppressiva medel. För resistensbestämning (klicka här).