Nationella förbud löser inte problemen

Bild

När Alexandra Weilenmann får beskedet att hon föreslagits som expert i det råd som ska ge EU vägledning om barns trygghet på sociala medier välkomnar hon uppdraget – men känner samtidigt en viss oro över den politiska riktning som frågan håller på att ta.

Weilenmann är professor i interaktionsdesign och har i 25 år studerat hur barn och unga använder digitala verktyg, från de första mobiltelefonerna utan kamera till dagens algoritmstyrda sociala medier. Hon satt tidigare i Folkhälsomyndighetens expertgrupp som tog fram rekommendationer om barns medieanvändning. Men nu, säger hon, har samtalet förändrats.

– Vi har gått från att prata om riktlinjer, stöd och nyanserade regleringar till att allt oftare landa i förbud. Det speglar samhällstonen just nu. Jag är inte förvånad, men kanske lite mer oroad, säger hon.

Grov förenkling

Få frågor väcker så starka känslor som barns skärmtid. Politiker hänvisar ofta till forskning som bevis för att sociala medier orsakar psykisk ohälsa, något Alexandra Weilenmann menar är en grov förenkling.

– Det finns politiker som säger ”nu har vi det svart på vitt”, men då har de inte ens läst rapporterna. Forskningen är mycket mer komplex och nyanserad än vad vi får intrycket av i medierna. Den senaste forskningen vi har visar att effekterna av sociala medier på psykisk hälsa generellt är ganska små. För de flesta unga är sociala medier inte ett stort problem.

Det betyder inte att riskerna saknas. Självskadeinnehåll, kroppshets och destruktiva gemenskaper kan förvärra måendet hos barn som redan har det dåligt. Men Alexandra Weilenmann vill nyansera debatten.

– Det finns grupper som behöver skydd. Men det finns också unga som ibland faktiskt mår bättre just tack vare sociala medier: barn med NPF-diagnoser, unga med en annan sexuell läggning, marginaliserade unga som hittar likasinnade och får stöd och gemenskap. Den sidan glöms bort helt i debatten.

Förbud inte rätt väg

När EU-parlamentet i november gav klartecken till att ta fram ett formellt förslag om en 16-årsgräns på sociala medier – ett initiativ som fick stort politiskt stöd – blev hennes reaktion därför dubbel.

– Jag tycker inte att ett förbud är rätt väg. Vid 15 är man ganska vuxen. Tänk dig att du under flera år har byggt upp gemenskaper på en plattform och sedan kastas ut. Ur ett barnperspektiv känns det inte rimligt, säger hon.

Hon varnar också för att en fast åldersgräns riskerar att skapa en falsk trygghet.

– Politiker kan känna att problemet är löst. Föräldrar likaså. Men psykisk ohälsa försvinner ju inte för att man inför en åldersgräns. De som redan mår dåligt kan i värsta fall söka sig till osäkrare miljöer på nätet.
– Det är naivt att tro att unga inte kommer hitta runt spärrarna. Och om vi tvingar fram identifiering via stora plattformar kan de i stället flytta till mer oreglerade hörn av nätet. Det riskerar att göra problemen värre.

Samtidigt välkomnar hon delar av EU:s arbete, särskilt Digital Services Act, som syftar till att pressa tech-jättarna till mer transparens och ansvar.

– Där händer det något viktigt. Insyn i hur tjänsterna designas och vilken data de samlar in är avgörande. Det är på plattformsnivå mycket av problemet ligger, inte hos barnen själva.

Vuxna oroar sig 

Som expert i det nya EU-arbetet hoppas hon kunna bidra med det perspektivet: att forskningen är mer nyanserad än debatten, och att politikens lösningar måste följa efter.

– Jag vill visa komplexiteten. Det är plattformarnas riskmiljöer som behöver åtgärdas, inte barnens tillgång till sociala medier. Barn har rätt till delaktighet, och lösningarna måste stärka deras säkerhet utan att stänga dem ute. 

Efter ett kvarts sekel av forskning ser hon samma mönster återkomma: en vuxenvärld som oroar sig och unga som fortsätter använda tekniken på kreativa och sociala sätt.

– Vuxna har alltid åsikter om och är oroliga vad unga gör. På 1980-talet var det videovåldet. Nu är det Instagram och Tiktok. Men unga kommer alltid vara på de platser där de umgås, uttrycker sig och har roligt. Frågan är inte hur vi stoppar dem, utan hur vi gör de miljöerna tryggare.

Allan Eriksson

Artikeln finns med i GU Journalen 6-2025 som utkommer i mitten av december 2025.