Kalkprojekt kring Kinnekulle
De första experimenten med att tillverka kalkbindemedel från Kinnekulle på ett traditionellt sätt gjordes för mer än tjugo år sedan. Det är många entusiaster som på olika sätt har medverkat i den process som har följt. Experter, lekmän, forskare, studenter, lärare, förvaltare, politiker. För Hantverkslabbet blev engagemanget i kalkbränningen på Kinnekulle startpunkten i ett omfattande utvecklingsarbete som lett till ett intensivt arbete där många olika projekt och forskningsarbeten.
Historiskt har kalkbindemedel brutits från lokala stenbrott. Bränningen har skett lokalt och släckningen har vanligtvis gjorts på byggarbetsplatsen. Putsbruket som skulle användas i byggandet var uteslutande platsblandat med sand som tagits lokalt. Under 1900-talets industrialiseringsprocess har kunskaperna om de lokalt framställda materialen och om metoderna för tillverkningen nästan helt försvunnit. Kalkbindemedlet och bruksblandningarna följer idag universella standarder som inte är anpassade för den unika byggnaden. De skillnader som finns på ett fabrikstillverkat bindemedel och ett lokalt framställt bindemedel förbises.
Vid institutionen för kulturvård på Göteborgs universitet har under 2000-talet ett utvecklingsarbete bedrivits för att ta fram ett kulturhistoriskt relevant kalkbindemedel för ett antal historiska byggnader. Det finns metoder att identifiera egenskaper i historisk kalkputs, men det finns ingen kvalitetssäkrad metod för att rekonstruera processen. Utvecklingsarbetet har genererat erfarenheter och innovationer kring analys av historisk puts, analys och val av lokal kalksten samt bränning och släckning av kalk. Universitetslektor Jonny Eriksson har varit ledare i detta forsknings- och utvecklingsarbete.
