Hoppa till huvudinnehåll
Bild
Bifrostobservatoriet i Bälinge utanför Uppsala
Bifrostobservatoriet i Bälinge utanför Uppsala drevs av en av den svenska amatörastronomins pionjärer, Rune Fogelquist.
Foto: Rune Fogelquist
Länkstig

Kärlek till stjärnorna: Den svenska amatörastronomins historia under 1900-talet

Forskningsprojekt
Pågående forskning
Projektägare
Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion

Kort beskrivning

I detta projekt vill vi från vetenskapshistoriskt perspektiv studera hur utveckling av olika vetenskapliga och tekniska praktiker, kommunikationsformer och informationsteknologier under 1900-talet kontinuerligt omskapat förutsättningarna för den publika kunskapsbildningen kring vetenskapliga ting och samtidigt omformat relationen mellan forskare och lekmän. Underlag för denna undersökning är den svenska amatörastronomin, så som den har utvecklats från sekelskiftet 1900 fram till vår egen tid.

I detta projekt vill vi från vetenskapshistoriskt perspektiv studera hur utveckling av olika vetenskapliga tekniker och praktiker samt kommunikationsformer och informationsteknologier under 1900-talet kontinuerligt omskapat förutsättningarna för den publika kunskapsbildningen kring vetenskapliga ting och samtidigt omformar relationen mellan forskare och lekmän. Underlag för denna undersökning är den svenska amatörastronomin, så som den har utvecklats från dess uppkomst decennierna efter sekelskiftet 1900 fram till vår egen tid.

Projektet ser inte på amatörastronomin som en monolitisk enhet. Amatörastronomin har under 1900-talet utvecklats i olika riktningar, den innehåller olika subkulturer med delvis överlappande, delvis skilda ideal och praktiker. Här liknar amatörastronomerna sina kusiner fågelskådarna och amatörbotanikerna.

En av de viktigaste subkulturerna har varit teleskopbyggarna och astrofotograferna. Amatörastronomin är till sin karaktär ett slags materialsport och 1900-talets amatörer har ägnat mycket tid och kraft åt att bygga teleskop, slipa optik, programmera datorer, fördjupa sig i fototeknik, bygga observatorier; allt för att kunna se bättre och längre ut i universum.

Tävlandet har varit ett annat ideal inom amatörastronomin, att utmana sig själv som observatör, att se så många eller så svåra objekt som möjligt. Ett annat har varit att bidra till den vetenskapliga kunskapsproduktionen: amatörer har kvantifierat solfläckarnas och meteorsvärmarnas aktivitet, kometernas utveckling, de ljusvariabla stjärnornas variationer och på så sätt lämnat empiriska bidrag till astronomin som ibland kommit den professionella astronomin till godo.

Men vid sidan av vetenskapligheten och det teknikdrivna i amatörastronomin finns en levande tradition som ser naturupplevelsen, det sublima, som det primära målet. Det är ett slags amatörastronomi som saknar ambitionen att göra mätningar till nytta för fackastronomer utan istället vill fånga himlavalvets skönhet.

Amatörastronomin är till sin karaktär en ytterst informationsberoende, aktivt kunskapsbildande och intensivt kommunicerande kunskapskultur. Utan detaljerade stjärnkartor, information om olika objekt, kännedom om stundande tilldragelser och så vidare, reduceras tiden vid teleskopen till ett planlöst irrande på himlen. Och utan upparbetade informationskanaler fungerar inte amatörernas rapportering till de professionella astronomerna. Amatörastronomer har därför alltid sökt nya vägar för utbyte av information med andra amatörer och med professionella astronomer: I början av 1900-talet var man hänvisad till att personligen och brevledes ta kontakt med sakkunskapen eller med andra intresserade, vid mitten av seklet hade ett antal lokala och nationella amatörorganisationer tagit form och med dem följde tidskrifter, nyhetsbrev liksom organiserade observationsprogram och liknande, ytterligare några decennier fram i tiden snabbades nyhetsflödet upp väsentligt genom att amatörer började distribuera nyheter med hjälp av telefonsvarare, och i vår egen tid har hela verksamheten revolutionerats av Internets intåg.

Men om amatörerna är beroende av informationsflöden från de professionella astronomerna, så gäller även det omvända. Vissa fenomenområden – traditionella områden är magnitudskattningar av variabla stjärnor, meteorräkningar och norrskensrapporter – kräver att många observatörer, spridda över stora geografiska området, kontinuerligt bevakar himlen och rapporterar sina observationer. Här kan alltså amatörer göra en reell insats för den vetenskapliga kunskapsbildningen. Men även detta kräver upparbetade kommunikationskanaler och på liknande sätt har utvecklingen under 1900-talet omstöpt förutsättningarna för denna kommunikation.

Allt sammantaget skulle man kunna säga att amatörastronomer i sin dagliga, eller rättare sagt nattliga, gärning gestaltar relationen mellan vetenskap och allmänhet, mellan forskare och dess publik. Därmed lämpar sig alltså amatörastronomin väl för att studera mer generella frågor kring denna relation och de kunskapsflöden den aktualiserar.

Ett övergripande syfte med projektet är att lämna ett substantiellt bidrag till amatörvetenskapernas historia – ett område vars 1900-talshistoria är dåligt utforskat – men parallellt med detta vill vi också bidra till den diskussion som förs på det internationella forskningsområde som brukar betecknas som ”Public Engagement in Science”. Här intresserar man sig just för hur kunskaper rör sig mellan vetenskap och en större allmänhet och hur människors förståelse av, och engagemang i, vetenskapliga ting gestaltar sig. Detta forskningsområde är i huvudsak fokuserat på rådande förhållanden och man har därför föga intresse för historiska omständigheter. Vi menar emellertid att det historiska perspektivet är nödvändigt för att förstå den situation vi befinner oss i idag. Detta gäller inte minst för hur moderna informationsteknologier – vilka den samtida diskussionen normalt tar för självklara – förändrade förutsättningarna för ett utbyte mellan forskare och allmänhet.

Därutöver vill vi uppmärksamma aspekter av den publika kunskapsbildningen som denna forskning i stort sett bortsett från. När man på detta forskningsfält studerar olika publikgruppers intresse för vetenskapen, så är det vanligen som ett uttryck för ett medborgarskap och då oftast i relation till politiskt impregnerade frågor om exempelvis hälsa, miljö eller risk. Gott så, men vetenskaplig kunskap aktualiseras inte bara när vi som medborgare i en modern demokrati konfronteras med experter, myndigheter och politiska beslutsfattare. För många är vetenskaplig kunskap också ett sätt att i en mer existentiell mening försöker relatera till vår omvärld, och för de amatörforskare som här aktualiseras dessutom en förutsättning för att själv ta aktiv del av vetenskapen. Tar man inte detta med i beräkningen, blir föreställningen om allmänhetens relation till vetenskapen allt för endimensionell.