Vad kostar det att förstöra klimatet?

– Att vara ute med Lily hör till det bästa som finns, säger Åsa Löfgren, som är på lunchpromenad med sin hund i decembersnön när GU Journalen träffar henne. Hon har nyligen kommit hem från Glasgow och mycket av hennes tankar rör det man kom fram till där, bland annat den så kallade Glasgow Climate Pact.

– Under konferensen i Köpenhamn 2009 påbörjades arbetet med en underifrån-upp-modell, som sedan formaliserades i Parisavtalet 2015. Den innebär att länderna själva sätter upp mål för sitt bidrag till minskade klimatförändringar, något jag i början var väldigt tveksam till. Nu i Glasgow såg man också att ambitionerna inte alls varit tillräckliga. I den nya klimatpakten har länderna därför förbundit sig att uppdatera sina målsättningar redan 2022. I den nya klimatpakten har länderna därför förbundit sig att uppdatera sina målsättningar redan 2022. Jag försöker vara optimistisk och hoppas att det innebär mer ambitiösa planer.

Bokföring av utsläppsminskningar en känslig fråga

Också andra aktörer, alltifrån städer till industri- och finansaktörer, verkar ha tagit intryck av underifrån-upp-processen, och kommer nu själva med målsättningar och åtaganden, påpekar Åsa Löfgren.

– Det återstår dock att se hur stor skillnad dessa initiativ gör. Vi vet från IPCC-rapporten att vi måste minska globala utsläpp med 40–50 procent under det kommande årtiondet; och för somliga länder är läget redan akut, som för Maldiverna, vars öar riskerar dränkas i havet.

Policyinnovation kan vara lika viktigt när det gäller klimatsmarta lösningar som tekniska uppfinningar. 

Parisavtalets artikel 6 är en annan viktig, men känslig fråga, säger Åsa Löfgren.

– Artikeln handlar om ländernas handel med utsläppsminskningar. Exempelvis Brasilien ville kunna sälja utsläppsminskningar genom återplantering av regnskog, men ville samtidigt också kunna räkna in minskningarna själva, alltså ett slags dubbel bokföring. Efter intensiva diskussioner backade de dock. Men inte bara länder, utan också privata företag, vill handla med utsläppsminskningar. De nya skrivningarna i Artikel 6 verkar dock göra detta mycket dyrare eftersom kraven för vad som räknas som utsläppsminskningar blir hårdare. Som Sir David Attenborough påpekade i sitt tal vid inledningen av COP26-konferensen: det finns bara en siffra som räknas, och det är den som visar koncentrationen av växthusgaser i atmosfären.

Analyserar möjligheterna att minska utsläpp i basindustrin

Miljö- och klimatfrågor är typexempel på problem som måste hanteras både över disciplingränser och tillsammans med övriga samhället. Och jobba gränsöverskridande har Åsa Löfgren gjort under hela sitt yrkesverksamma liv, ofta i projekt finansierade av Mistra.
Just nu är hon exempelvis engagerad i Mistra Carbon Exit där forskarna analyserar vilka tekniska möjligheter, styrmedel och beteendeförändringar som krävs för att nå Sveriges klimatmål om nollutsläpp år 2045. Det handlar bland annat om basmaterialindustrin.

– Tillverkning av basmaterial, som stål och cement, innebär stora utsläpp av koldioxid. Att göra processerna mer klimatneutrala kräver väldiga investeringar vilket förstås leder till dyrare material. Så hur får man byggföretag att välja klimatvänlig cement om priset är 70 procent högre? Mina kollegor Johan Rootzén och Filip Johnsson har visat att om man bakar in kostnadsökningen i hela husproduktionen, är den försvinnande liten i relation till allt annat. Men då krävs samarbete över en hel värdekedja vilket är en utmaning. För att lösa det dilemmat krävs uppfinnsrikedom när det gäller policyer, så att vi får regler som stöttar miljövänliga lösningar utan att sätta konkurrensen ur spel. Detta är ett exempel på att policyinnovation kan vara lika viktigt när det gäller klimatsmarta lösningar som tekniska uppfinningar. 

Bild

Också inom UGOT-centrumet CeCAR studeras hur klimat- och miljöfrågor kan hanteras på ett effektivt sätt. Åsa Löfgren är centrumets styrgruppsordförande.

– Inom CeCAR har vi identifierat fyra omständigheter som riskerar leda till svårigheter när det gäller kollektivt ansvarstagande: att problemet är geografiskt spritt, utsträckt över tid, komplext samt involverar många olika aktörer. Klimatfrågan karaktäriseras i hög grad av samtliga dessa omständigheter.

Ute i samhället ser man det som självklart att ekonomer, biologer och ingenjörer jobbar ihop men inom akademin är stödet för forskare som jobbar över olika gränser väldigt svagt.

Grovt sett finns också tre sätt att hantera kollektiva dilemman: Att samarbeta och försöka bidra till en lösning – oavsett vad andra gör, att strunta i dem – oavsett vad andra gör, eller att bidra – under förutsättning att andra också gör det.

– Majoriteten hör till det tredje alternativet och de går alltså att påverka genom att underlätta för så många personer som möjligt att bete sig hållbart. Ofta krävs insatser från en tredje part, exempelvis stat eller kommun. Ett tydligt exempel är kollektivtrafik: Vill man att fler ska ta bussen till jobbet måste förstås kommunen se till att det finns bra bussförbindelser där människor bor.

Tvärvetenskapligt samarbete viktigt

En av Åsa Löfgrens viktigaste uppgifter är att stötta beslutsfattare att ta klokare och mer informerade beslut. Det gjorde hon exempelvis 2018–2020 då hon var ledamot av det Klimatpolitiska Rådet, som har i uppdrag att utvärdera om regeringens politik leder mot Sveriges klimatmål 2045.

– Men för att jag ska kunna bidra på ett bra sätt räcker det inte med goda kunskaper inom miljöekonomi, jag måste också samarbeta med andra discipliner och yrkeskategorier, lära mig av dem och se värdet i deras kunskap. Ute i samhället ser man det som självklart att ekonomer, biologer och ingenjörer jobbar ihop men inom akademin är tvärtom stödet för forskare som jobbar över olika gränser väldigt svagt.

Den som ägnar sig åt tvärvetenskap har exempelvis svårt att göra karriär, påpekar Åsa Löfgren.

– Ett skäl kan vara att forskning som sträcker sig över olika disciplingränser inte alltid är så lätt att bedöma. Jag tror också att det finns en uppfattning om att breda perspektiv är det samma som ytlighet. Men det är inte min erfarenhet. Snarare krävs en trygghet i sin egen disciplin för att vara öppen för andra sätt att tänka. Om Göteborgs universitet verkligen tycker att tvärvetenskap är viktigt, vilket ju sägs bland annat i visionen, då måste man också stötta de forskare, centrumbildningar och samarbeten som håller på med just detta, annars blir det helt enkelt ingen utveckling åt det hållet.

Bäst att vara ensam i skogen

Natur, miljö och hav har alltid intresserat Åsa Löfgren. På gymnasiet lärde hon sig exempelvis dyka och utbildade sig senare till divemaster, enligt det internationellt erkända Padi-systemet.

– 1995 var jag på resa i Australien och använde en stor del av mina sparade pengar till en dykresa med båt till yttre delen av Stora Barriärrevet. Det är ett fantastiskt ekosystem och var en omvälvande upplevelse. Jag är väldigt glad att få ha sett det med egna ögon.

– Nu under pandemin har det varit fullt med folk ute i naturen och det är förstås bra att människor motionerar. Men allra bäst tycker jag om när det är tyst och skönt, och vi är ensamma i skogen, min hund Lily och jag.

Text: Eva Lundgren, GU Journalen