Triangulering till döds?
Lotta Gröning, krönikör på Expressen, och mediekonsulten Paul Ronge medverkade vid det seminarium om supervalåret som JMG:s gästprofessor Robert Aschberg anordnade den 25 februari.
När partierna tränger ihop sig i politikens mittfåra och byter program och idéer med varandra i jakten på att vara mest tilltalande för den stora medelklassens väljare blir ideologiska skillnader alltmer obetydliga och själva maktägandet, platsen på den politiska gräddhyllan, mer och mer viktig.
Politikens kapacitet att verkligen förändra samhället i avgörande avseenden minskar och politikerna blir mer och mer samspelta med medierna i en nöjeskarusell vars yttersta uttryck och symptom är niklassvenssonifieringen av den politiska journalistiken och Carl Bildts pladder på twitter.
– Vi har accepterat att politikerna inte löser några problem. Jag fick mail nyligen från en man som varit arbetslös i 26 år. Vi måste ställa krav på att något händer. De politiska journalisterna springer på presskonferenser och skriver det partierna vill i stället för att kritiskt ifrågasätta vad de gör eller inte gör, sade Lotta Gröning, krönikör på Expressen, vid det seminarium om supervalåret som JMG:s gästprofessor Robert Aschberg anordnade den 25 februari.
Förutom Lotta Gröning och Robert Aschberg medverkade mediekonsulten Paul Ronge, som vågade sig på en gissning om hur riksdagsvalet i september skulle utfalla:
– Jag tror att Reinfeldt och Borg tar det, Socialdemokraterna har alldeles för höga opinionssiffror för att våga göra någonting alls utom att sitta stilla i båten. Det politiska initiativet kommer att glida över till den andra sidan och när Socialdemokraterna reagerar är det troligen för sent.
Sedan de medverkande fått en del tid till att berätta om sina stora avgångsvederlag från medieföretag där de varit anställda, vilket gav en talrik publik möjlighet att reflektera över hur mycket pengar det en gång funnits i tidningsbranschen och med vilket mått av klokhet de använts, ställde Robert Aschberg frågan om vad en politisk skandal egentligen är.
Enligt Paul Ronge betecknas den politiska skandalen av att någon makthavare tappar fattningen, vilket oftast leder till att hen blir ett offer för skandalen. Som exempel tog han Saudiaffären, där FOI:s generaldirektör behöll fattningen och blånekade medan försvarsminister Tolgfors tappade fattningen och fick avgå. Ett specialfall i just detta sammanhang var Carl Bildt, som bet sig fast i den strategi han bestämt sig för och hänvisade till ett avtal som en socialdemokratisk regering ingått med den saudiska tio år tidigare, vilket han upprepade med stor envishet och utan hänsyn till andra omständigheter. Men med framgång, han framstod visserligen som mycket egendomlig, men slapp beröring med skandalen.
Lotta Gröning lyfte fram Juholtaffären som en skandal som kunde motverkats och möjligen förhindrats om inte ett redan bräckligt stöd för Juholt helt hunnit erodera inom socialdemokratins ledande kretsar, till vilka han själv inte hörde och aldrig släpptes in. Det bisarra med Juholt var att han just tappade fattningen och pudlade innan det var klargjort att han egentligen begått något fel – vilket han i formell mening inte gjort.
Att flytta över fokus från politisk skandal till personlig tragedi diskuterades som en ofta framgångsrik metod att minimera en ohjälplig skandals konsekvenser, senast exemplifierad av fallet Rudin i Stockholm.
I fall där politiker eller partier försöker dölja sanningen kan effekten av ett avslöjande från mediernas sida förstärkas genom att man släpper en bit av skandalen i taget så som Expressen gjorde med Sverigedemokraternas järnrörsnatt. Då kommer förnekandet att ytterligare bidra till skandalen, det blir ett skandalämne i sig.
Robert Aschberg undrade om de politiska journalisterna abdikerat från ansvaret att rota fram tvivelaktigheter och överlåtit jobbet till nyhetsjournalisterna, vilket skulle kunna vara en konsekvens av det växande samförstånd och ömsesidiga ryggkliande som enligt de medverkande håller på att helt förändra villkoren för relationen mellan politiker och politikjournalister, vilket kan leda till att sådant som kunde bli skandaler kan graderas ner och inrymmas i skenet av allmän präktighet och kompetens.
Den politiska sidans riskminimering medför att oförargligheten och tråkigheten breder ut sig, eller med Paul Ronges ord:
– Både Löfven och Reinfeldt är ju så rekorderliga att man somnar bara av att titta på dem.
Robert Aschberg tog upp frågan om hur politiker utnyttjar journalister.
– Politiker blir mer och mer affärsmässiga, de ger ingenting utan att få någonting, de vill vara säkra på att de får genomslag i medierna när de går ut med någonting och läsar- och tittarundersökningar får mer och mer att betyda, ju fler som nås desto bättre.
Därmed var man inne på opinionsundersökningarna och deras eventuella betydelse. Paul Ronge jämförde med Melodifestivalen:
– Det är tävling efter tävling fram tills den riktiga tävlingen kommer. Deltävlingarna säger väldigt lite om vem som slutligen vinner. Men politikerna råkar i panik när de får dåliga siffror och anpassar sig efter opinionsundersökningarna i stället för att driva den politik de tror på.
– Opinionsundersökningar är ett otyg, sade Lotta Gröning, de ges alldeles för stor betydelse och tas emot väldigt okritiskt. Ingen diskuterar felmarginaler eller urvalsprinciper. För ett tag sedan kom två undersökningar samtidigt med helt motstridiga resultat. Och tänk på att inför förra valet hade alla opinionsinstituten fel – ända fram till valdagen!
Att politiken avideologiserats hänger samman med affärslikheten, en vinstmaximering i röster kräver att man är anpassningsbar och följsam till opinioner mycket mer än trogen vissa ideal eller samhälleliga visioner. Lotta Gröning citerade Göran Persson: ”Ideologi är för idioter.”
Den politiska journalistikens förändrade villkor återkom i diskussionen flera gånger. Robert Aschberg ansåg att de politiska journalisterna inte lyssnar på vad politiker de intervjuar säger därför att de låser sig vid sina listor med i förhand konstruerade frågor som de absolut ska ha svar på.
– Riksdagsjournalisterna blir som tamfåglar, sade Paul Ronge, de sitter snällt och låter sig matas och ställer inte till med problem genom obekväma frågor.
Den som främst står för ett kvalitativt språng – neråt – i det här sammanhanget, är alltså enligt panelen Expressens Niklas Svensson, som ”rivit barriären mellan politisk journalistik och nöjesjournalistik” och fått politikerna med på vagnen, särskilt manifesterat förstås genom det famösa fyrtioårskalas där många riksdagspolitiker drog skam över sig själva genom att betala för att dansa och dricka iförda svenssonmasker.
Som kontrast tog Paul Ronge andra exempel, journalister som bedriver en enveten, saklig och kunnig granskande verksamhet som Tomas Ramberg, Sofia Djiobaridis, Fredrik Laurin och Daniel Öhman.
Trots det konstaterade han trots det att det är med den granskande journalistiken som med ideologin, de är inte längre vinnande koncept.
Robert Aschberg frågade sina gäster om hur de ser på den traditionella rågången mellan opinionsbildande material och annat material i tidningarna, upprätthålls den fortfarande? Paul Ronge ansåg sig bara kunna svara för sig själv, och ansåg att han i sin journalistiska gärning alltid varit konsekvensneutral. Lotta Gröning däremot tyckte att det finns ett opinionsbildande tryck även på nyhetssidorna, och värst är enligt hennes uppfattning Aftonbladet, som ”blivit ungefär som Fox news.”