Öppen föreläsning om kriminalromaner och Svarta pantrarna

Chloé Avril är lektor i engelsk litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet och föreläser om hur man inom rörelsen Svarta pantrarna använde sig av kriminalromanens sätt att berätta för att ställa frågor om brott, straff och rättvisa i kampen för svarta människors rättigheter. Föreläsningen heter Med kriminalromanen som mall och ges måndagen den 9 december klockan 18 på Stadsbiblioteket i Göteborg.

På vilket sätt uppmärksammade Svarta pantrarna kopplingen mellan kriminalitet och svarthet på 60-talet?

– När Huey P. Newton och Bobby Seale grundade partiet – The Black Panther Party for Self-defense – i Oakland 1966 var deras första konkreta åtgärd att börja patrullera gåtorna för att hålla polisen i schack. De bär vapen och hade med sig lagtexten för att försäkra sig om att polisen själva följde lagen och inte trakasserade eller arresterade svarta människor utan anledning. De gjorde det eftersom de såg att svarta människor blev offer för diskriminering och automatiskt sågs som kriminella på grund av sin hudfärg, säger Chloé Avril.

– Det var också en av orsakerna till att en punkt i deras tiopunktsprogram var att alla svarta som satt i fängelse skulle omedelbart friges. Samma förståelse finns i dag i till exempel rörelsen Black Lives Matter, och man kan höra det i uttryck som att man blir arresterad för "att man kör bil medan man är svart" (driving while black) eller att det till och med kan ses som kriminellt eller hotfullt för någon att "gå medan hen är svart" (walking while black) som betyder att svarta människor ofta ses som misstänkta vad de än gör. Denna koppling mellan svarthet och kriminalitet förekommer både då och nu i den stereotypa porträtteringen av svarta människor i medierna och populärkulturen.

Personer inom rörelsen använde sig av drag från kriminalromanen när de skrev sina självbiografier. Varför?

– Jag skulle säga att det beror lite på vilken av självbiografierna man menar. Några skrevs på 1970-talet när rörelsen var på frammarsch och där kan man se att vissa grepp används för att fånga läsarnas intresse i syfte att utbilda dem och få dem att engagera sig i kampen för de svartas befrielse. Ett sätt de gör det på är att använda sig av drag av kriminalromanen, liksom film- och tv-deckaren, där de vänder på förståelsen av vem och vad som är kriminell. De senare texterna, inte minst Elaine Browns, är dock kanske mer sensationella än pedagogiska. Hon ger läsarna den dramatik de förväntar sig av en panters självbiografi. Den skrevs på 1990-talet och texten har därför en annan funktion än de som skrevs mitt i kampen så att säga.

Kan du ge fler exempel?

– Ett exempel är Angela Davis, som upprepade gånger beskriver händelser i sitt liv som aktivist med hjälp av situationer i filmer eller tv-serier som läsarna skulle känna igen. Dock berättar hon dem ur den anklagades perspektiv i stället för polisens eller rättssystemets, vilket skulle vara vanligare. Hon visar på detta sätt hur snedvridna både de vanliga populärkulturella berättelserna och rättssystemet är. Ett annat exempel är Huey P. Newtons självbiografi, där han ägnar mycket tid åt att återberätta dramatiska ögonblick under sin rättegång då hans advokat kan ses som något slags Perry Mason-figur. Det är förstås ett sätt att visa sin oskuld för läsaren. Men sådana avsnitt också används för att ställa själva rättssystemet inför rätta och de fyller därför en mer politisk funktion, nämligen att visa på att det finns ett orättvisesystem snarare än ett rättvisesystem och att de Svarta pantrarna behövs för att rätta till detta.

Var det en lyckad strategi?

– Det är svårt att säga huruvida strategierna de använder i sina självbiografier hade den effekt som var tänkt för alla läsare. Som en av dessa läsare tycker jag att vissa strategier är effektiva. När man tittar på partiet som helhet och dess genomslag är det flera forskare som har pekat på att deras styrka alltid var på det symboliska planet, det vill säga att Svarta pantrarna gjorde mycket för att förändra synsättet på det rasistiska systemet i USA, och för att visa på vikten av att utmana det, mer än de faktiskt förändrade det politiska läget. Självbiografierna kan därför ses som en fortsättning på detta arbete.