Litteraturvetaren Toril Moi stred för feminismen

Toril Moi är professor vid Duke University, USA, och har under sin karriär ägnat sig åt ett flertal ämnen: bland annat litteraturvetenskap, franska, engelska och teaterstudier, ofta med influenser från andra områden.

När hon i veckan gästar Göteborgs universitet håller hon en öppen föreläsning inom litteraturvetenskap med kopplingar till filosofi. Temat är hämtat ur hennes kommande bok om vardagsspråkfilosofi, som berättar vad filosoferna Wittgenstein, Austin och Cavell kan tillföra litteraturvetenskapen. Tanken är att tillföra ett nytt, äventyrligare sätt att läsa texter.

– Cavell har en tanke om att vi ska lära oss av texten hur den vill läsas. Att förstå en text är som att förstå en annan människa. Om jag vill lära känna dig, måste jag börja med att höra hur du pratar och hur du beter dig, och ju mer tid jag tillbringar med dig desto bättre bild får jag av vilken slags person du är. Samma sak gäller med texter. Vi måste ta reda på vilka begrepp och vilka ord texten själv tycker är viktiga, säger Toril Moi.

Två personer läser inte en text likadant

Hon vill understryka läsarens specificitet: att förstå en text är att förstå sin egen situation i förhållande till texten.

– Två olika människor läser aldrig en text likadant. Att läsa Shakespeare i England är inte detsamma som att läsa Shakespeare i Sri Lanka, för i Sri Lanka blir Shakespeare förknippad med kolonialtiden och förtryck, som han inte blir i England. Jag försöker öppna för äventyrliga och personliga läsningar!

Mest känd är Toril Moi för sina insatser inom den feministiska teorin. 1985 gav hon ut boken Sexual/Textual Politics, ett slags introduktion till fransk och amerikansk feminism som har kommit att betraktas som en klassiker på området. Den har sålt i över 100 000 exemplar och översatts till 15-16 språk.

– Jag skrev den för att det var den bok jag själv ville läsa, och när man känner så är det ofta andra som också gör det. Det fanns ett behov av den boken vid den tidpunkten. Det hjälper att den inte är så förskräckligt lång och att den är skriven på ett klart språk.

Blev intresserad av Simone de Beauvoir

Själv blev hon feminist i slutet på 60-talet, när hon som 14-åring på Jæren, vid norska kusten, läste om Simone de Beauvoir i tidningen. En nyfikenhet väcktes, och Toril Moi bestämde hon sig för två saker: hon skulle bli feminist, och hon skulle läsa franska på universitetet. Det var bara delar av Det andra könet som var översatta till norska, så för att kunna ta till sig författarskapet måste hon kunna läsa på franska.

Toril Moi var först i sin familj med att läsa på universitetet.

– Jag blev förbluffad över att det var så mycket litteratur där. Jag hade alltid läst enormt mycket, men jag uppfattade det som en fritidssyssla. Nu kände jag ”Ha! Det finns människor som har som jobb att faktiskt läsa romaner och få lön för det!”. Det tyckte jag var helt otroligt.

Ville ägna sig åt feminism

Efter franskan fortsatte hon inom litteraturvetenskap, och kände att hon gärna ville ägna sig åt feminism, att kämpa för att få feministisk teori accepterad i akademin. Under sina studieår hade hon inte haft någon kvinnlig lärare, samtidigt som akademin såg snett på allt som i dag kallas genusvetenskap. Hon skrev en avhandling om feministiska utopiska romaner i fransk samtidslitteratur (”Den får ingen läsa! Jag är inte särskilt nöjd med den”), och efter det blev hon stämplad som feminist och hade svårt att få en fast tjänst.

I fem år sökte hon jobb som forskare, men blev alltid nummer två efter en man. Under tiden jobbade hon som timlärare i franska, gjorde översättningsjobb, var arbetslös och funderade på att börja läsa ekonomi. I stället skrev hon Sexual/Textual Politics – och stämpeln satte sig ytterligare.

– Jag blev kallad till en jobbintervju i Oxford strax efter att boken hade kommit ut. Jag blev intervjuad av fjorton män, och den första frågan jag fick var ”Well Dr Moi, you clearly want to destroy this institution, so why are you applying for a position here?”. Det hade inte spelat någon roll vad jag svarade på den frågan, jag skulle ju inte få jobbet ändå. Så är det inte nu. I dag kan en ung kvinna som har skrivit om feministisk teori bli behandlad som en vanlig akademiker. Det är ingen som tror att hon kommer att ödelägga universitetet!

Feminismen mer akademisk

Samtidigt som det har gått framåt på många sätt, menar Toril Moi att feministisk teori i dag är för akademisk, den har blivit något internt. Där 70-talets kvinnorörelse var någorlunda sammanhållen, med demonstrationer, grupper och tydliga mål, är feminismen nu mer abstrakt.

– Akademiseringen är den största försämringen. Samtidigt var det detta jag ville, jag ville att feministisk teori inte alltid skulle stå utanför. Jag ville ha kvinnliga lärare, jag ville att kvinnor som hade skrivit om feministisk teori skulle få jobb. Det var det jag gick in för, men nu ser jag att det har blivit väldigt abstrakt.

Har skrivit om Beauvoir och Ibsen

Uppmärksamheten kring Sexual/Textual Politics ledde ändå till att hon fick jobb vid universitetet i Bergen, och senare fick hon tjänsten vid Duke University. I dag har Toril Moi skrivit en rad uppmärksammade böcker, bland annat om Simone de Beauvoir och Henrik Ibsen, och är mycket uppskattad av studenterna som föreläsare och handledare.

En sak hon brukar uppmana studenterna inför uppsatser och avhandlingar är att de ska välja ett ämne de har lust att jobba med, inte något som är bra för karriären.

– Det är möjligt att jag hade varit en mycket mer framstående feministisk teoretiker om jag hade lagt all min tid på feministisk teori, men räcker inte. Jag vill hellre göra det jag vill. Det fina med att vara på universitetet är ju att man har en viss intellektuell frihet, och den ska man bruka. Jag brukar säga till blivande doktorander att de bästa de kan göra är att välja en intressant fråga. Är det något de inte förstår, men gärna tänka sig att kunna förstå – det är en bra utgångspunkt.

Akademiker måste hitta sin egen röst

Ett annat tips hon brukar ge till doktorander är att skriva. Skriv varje dag, från första dagen. Då blir det lättare att göra sig tydlig, att få fram det tänkta.

– De måste lära sig att hitta sin egen röst. Många tänker att ”först måste jag läsa allt det här innan jag börjar skriva”, men då får man till slut panik och skriver ingenting. Skriv varje dag i stället, och skriv forskningsdagbok på saker du funderar över. Då kan du bläddra tillbaka och ser att du har skrivit om kroppen mycket mer än du tror. Då kanske kroppen är ditt ämne? Eller så märker du att du hela tiden återkommer till James Joyce, varför det? Du behöver lära känna dig själv som tänkare och som intellektuell, och det gör du genom att skriva.