Krishantering under antiken

Att antikens Rom fortsätter fascinera, drygt 1 500 år efter sin undergång, har många orsaker, menar Lewis Webb, docent och lektor i antikens kultur och samhällsliv.

– Den romerska världen ligger ju till grund för väldigt mycket i vår kultur, som språk, juridik, poesi, politik och religion. Flera imponerande byggnader och konstverk finns bevarade och det romerska vägnätet används delvis fortfarande. Det är en värld som både känns välbekant och samtidigt främmande. För egen del började intresset när jag som ung studerade medicin och psykologi och gick en kurs i latinsk poesi där jag stötte på Catullus. En tidigare okänd värld öppnades för mig, och jag insåg att det intresse för mänskligt beteende som lett mig till psykologin, lika gärna kunde gälla antiken. 

Sedan dess har Lewis Webb bland annat skrivit sin doktorsavhandling om strävan efter och kampen om status bland romerska kvinnor samt nyligen fått pris av The American Journal of Philology för en artikel om kvinnlig synlighet i det romerska stadsrummet.

Religion för att hantera kriser

Men det projekt Lewis Webb nu börjat arbeta med handlar om hur vi idag kan inspireras av hur romarna använde sig av religionen för att hantera kriser.

– För romarna och andra italiker var religion något helt annat än en tro på ett liv efter detta. För dem fanns gudar och väsen överallt, de ingrep i människornas göranden och gick att påverka genom olika ritualer.

Den främsta politiska institutionen var senaten, med en möteskultur som kan liknas vid dagens svenska – alltså väldigt många kommittéer och sammanträden, förklarar Lewis Webb. 

– När det gällde hantering av stora katastrofer, som svält, krig, pest, jordbävningar eller hur omen som exempelvis märkliga himlafenomen skulle tolkas, rådgjorde senaten med en religiös kommitté kallad decemviri sacris faciundis (senare quindecimviri). Det var ett särskilt kollegium bestående av tio (senare 15) präster som vaktade och tolkade de sibyllinska böckerna som förvarades i templet till Jupiter Optimus Maximus på Kapitolium. Dessa böcker innehöll orakeluttalanden, skrivna på grekisk hexameter. Prästerna studerade texterna noga och gav sedan senaten ett skriftlig besked om vad oraklen sagt att man skulle göra och vilka religiösa åtgärder som krävdes. 

– Senaten bestämde sedan om åtgärderna skulle offentliggöras och de religiösa handlingarna utföras. Det kunde i så fall exempelvis handla om en processioner i Rom, åtföljda av böner, hymner, och offergåvor, kanske till och med i form av djur.

Påkostade processioner

Om krisen var allvarlig, eller om tidigare åtgärder hade misslyckats, kunde de sibyllinska böckerna rekommendera särskilt påkostade processioner eller större offer, ibland till och med mänskliga. I värsta fall kunde även de prästinnor – vestaler – som vaktade Vestas tempel avrättas genom att begravas levande. De många ceremonierna var kostsamma och tidskrävande, men i slutändan ansågs de vara avgörande för Roms bevarande.

Den period Lewis Webb ska undersöka, 399–27 f.v.t, var en orolig tid då Rom och andra italiska samhällen oavbrutet var utsatta för olika kriser, som svält, naturkatastrofer, migration och politiska konflikter. Dessutom var Rom i ständig konflikt med andra folk på den apenninska halvön, som umbrer, osker, etrusker och greker, folk med annan syn på politiskt styrelseskick, religion och kultur. Konflikterna innebar våldsamma sammandrabbningar men också utbyte av idéer, kunskap och till och med gudar, berättar Lewis Webb.

– När romarna exempelvis hade besegrat den etruskiska staden Veii år 396 f.v.t. utförde de en evocatio, en ritual där de bjöd gudinnan Juno Regina att lämna Veii och istället flytta till ett tempel tillägnat henne i Rom. På så sätt berövades etruskerna gudinnans skydd, alltså ett slags psykologisk krigföring.

Tankar och idéer spreds

Magna Mater var en annan gudinna som på inrådan av de sibyllinska böckerna importerades från Anatolien år 204 f.v.t. under andra puniska kriget. Också hon fick sitt eget tempel i Rom.

Allt eftersom det romerska riket expanderade, spreds tankar och idéer även utanför den italiska halvön, förklarar Lewis Webb.

– Soldaterna i Roms legioner kom från en mängd olika områden med skilda traditioner och synsätt. Därför kunde en syrisk gudinna dyka upp i Britannien eller en persisk gud dyrkas i Italien.

All religion uppmuntrades dock inte av makthavarna i Rom.

– Exempelvis finns en latinsk inskrift från 186 f.v.t. om hur Bacchuskulten slås ner på ett väldigt brutalt sätt. Kanske dödades då så många som 7 000 människor.

Inskrifter och dramatik

Just inskrifter hör till de källor som Lewis Webb vill använda. 

– En inskrift är värdefull eftersom den ger en ögonblicksbild av en individuell eller kollektiv händelse som inte är typiskt anakronistiskt eller kraftigt redigerat. En annan källa är dramatik som, liksom religiösa processioner, var en kulturyttring som nådde alla romare, oavsett social status och kön. Teaterpjäser uppfördes ofta i samband med religiösa festivaler och iscensattes framför tempel. Dramerna handlade dessutom ofta om sådant som människorna kunde relatera till och var oroliga för, som mellanmänskliga konflikter, krig, förstörelse av städer, fångenskap och slaveri. Förutom texter på latin, umbriska, oskiska, grekiska och andra språk, hoppas jag också kunna studera konst, arkitektur och andra materiella objekt. Att använda många sorters källor, som representerar olika människor och inkluderar kvinnor och slavar, ger en mycket mer komplex och nyanserad bild av antiken än den etablerade. 

Likheter med moderna samhällen

Även om skillnaderna mellan forntida och moderna samhällen är enorma finns ändå likheter: Även vi drabbas av krig, naturkatastrofer, politiska konflikter och epidemier.

Vi har dock inte längre något gemensamt sätt att hantera de olika kriserna, där alla människor, oavsett vilka de är, har en plats, påpekar Lewis Webb.

– Jul, midsommar och semlor på fettisdagen är förstås gemensamma firanden. Även sport, inte minst fotboll, kan skapa samhörighet. Men när det gäller hotande kriserna i ett längre perspektiv, inte minst klimatförändringar, behöver våra samhällen bli mycket mer sammanhållna och motståndskraftiga. Min förhoppning är att en större förståelse för hur kriser hanterades förr i tiden, så som i det antika Italien, kan hjälpa oss att utveckla bättre krishanteringsstrategier idag.

Text: Eva Lundgren

Texten publicerades ursprungligen i GU Journalen, nr 4, oktober 2025