Bättre samtal efter utbildning i personcentrerad kommunikation och utveckling av samtalsstöd. Artikel och forskare i fokus: Monica Pettersson

Artikel: Prepared for surgery - Communication in nurses’ pre-operative consultations with patients undergoing surgery for colorectal cancer after a person-centred intervention. Länk till artikeln.

Forskare: Monica Pettersson

Tjänst: Universitetslektor, kombinationstjänst med Sahlgrenska Universitetssjukhuset, område hybrid och intervention, framförallt på kärlkirurgen. Nybliven docent. Forskar på deltid om omvårdnad kring kärlkirurgiska sjukdomar.

Ålder: 55

Egna personliga resurser som du använder dig av i din forskning: Jag tycker väldigt om människor och är väldigt nyfiken på att lära känna dem. Det började med att jag för länge sedan läste en bok som inspirerade mig, den hette Människan är en berättelse. Jag drivs också av en vilja att utveckla saker och kommunikation intresserar mig också mycket, inte minst kroppsspråk. Jag skrev både min kandidat- och min magisteruppsats om hur kroppsspråket såg ut i mötet mellan patient och läkare, och hur detta visade på maktstrukturer och härskartekniker.

Du har forskat om att ta fram personcentrerad kommunikation och information till patienter innan kolorektalcancerkirurgi. Berätta om det. Jag medverkar i ett projekt som kallade Pincore sedan ett antal år. Det handlade alltså om personcentrerad information och kommunikation till patienter med kolorektalcancer, som skulle hjälpa dem att bli bättre förberedda inför sin operation. Just den här artikeln handlar om en processutvärdering av interventionen med fokus på samtal. Vi började med att spela in samtal mellan sjuksköterskor eller läkare och patienter, för att kartlägga hur dessa gick till. Vi samlade också in enkäter där vi mätte livskvalitet, känsla av sammanhang och förbereddhet inför kirurgi. I dessa samtal kunde vi se tydligt att patienterna fick väldigt lite utrymme, det kunde bli nästan bara envägsinformation från vårdgivaren.

Sedan startade vi interventionen med utbildning av all personal. Vi hade ett antal workshops på Sahlgrenska universitetssjukhuset/Östra, Ersta sjukhus och Skaraborg sjukhus/Skövde. Teman för dessa var personcentrerad vård, personfilosofi och personcentrerad kommunikation, där vi bland annat specifikt gick igenom samtalsstruktur för personcentrerade samtal. Denna struktur skulle inledas med en agenda om vad samtalet skulle handla om som skulle sättas gemensamt och skulle även innehålla ett tydligt avslut och patienten skulle bjudas in till samtal genom öppna frågor. Parallellt med dessa workshopar utvecklade vi ett samtalsstöd för mötena i form av ett informationsmaterial som patienterna kunde använda för att förbereda sig inför mötet hemma, samtalsstödet utvecklades i ett doktorandprojekt och patienter var delaktiga i utformandet. Vi spelade även in en film (se länk nedan) med en mycket engagerad riktig patient.

Nästa steg var att vi åter spelade in samtal, samt samlade in samma enkäter igen, för att se om det hade blivit någon skillnad. Det vi kunde se var att det samtalsstöd vi hade tagit fram användes i ungefär hälften av de 18 samtal vi då spelade in. Samtalsstrukturen hade generellt förbättrats avsevärt, inte som det var innan ”Nu ska jag informera dig om det här och det här och det här”. Däremot togs fortfarande inte de allra svåraste ämnena, som till exempel själva upptäckten av tumören, upp så som de borde eftersom det framkom att det var patienterna som oftast lyfte den frågan.

Såg ni någon skillnad i de samtal där samtalsstöden verkligen användes? Vi kunde tydligt se två olika typer av samtal; en typ där att man talade till patienten och en där man talade med patienten. Vi gjorde en figur som beskriver hur en personcentrerad kommunikation kan se ut som finns med i artikeln (se bild nedan). Den beskriver att man ska tala med och bekräfta patienten och bjuda in patienten i samtalet och se denne som en person. Båda parter ska bekräfta varandra, man ska ställa öppna frågor och lyfta fram personens resurser, istället för att bara fokusera på problemen. Detta får patienten att känna sig kapabel, och man får ju med sig personen i samtalet på ett helt annat sätt.

Jag tycker att figuren är mycket användbar och jag använder den i specialistutbildningarna som jag är programansvarig för här på institutionen för vårdvetenskap och hälsa på Sahlgrenska akademin. Då kan de lära sig skillnaden mellan att hjälpa patienten att känna sig förberedd och att förbereda patienten.

Just det här att se någon är så viktigt, det gör all skillnad. Många som jobbar i vården säger att ”Vi har inte tid”, men i just den stunden då man träffar patienten, då ska man vara närvarande och se denne.

Länk till filmen som nämns i texten.