Mattias Marklund är professor i fysik och sysslar främst med plasmafysik, partikelacceleration, lasrar och extremstarka ljuspulser. Efter uppväxten i Skellefteå pluggade han i Umeå och var verksam forskare i Sydafrika, Stockholm och Tyskland innan han landade i Göteborg.
Varför blev du fysiker?
– Det är en jättebra fråga. Jag hade nog kunna forska på något annat ämne också, jag har liksom ett grundläggande driv att förstå hur saker funkar. Att jag fastnade för det här området… Jag vill inte kallad det för slump, snarare ’serendipity’ – ödets lyckokast. Man råkar läsa vissa spännande kurser, träffar vissa intressanta personer, och så upptäcker man att ”det här var ju jättekul!” Jag hade säkert känt samma sak om jag läst idéhistoria eller fysiologi också. Men det händer något på vägen som gör att man väljer ett ämne.
Vad var det som hände på vägen då?
– Jag läste matematik tills jag skulle bli doktorand. Just då gav min blivande handledare en kurs i teoretisk fysik som jag hoppade på och tyckte var väldigt bra. Jag tyckte den matematiska delen var spännande också – säkert hälften av mina doktorandkurser var i matte. Men jag gillade den metodologiska kopplingen till fysik. Det passar mig nog bättre att vara fysiker, jag går mer på inspiration i det här fältet.
Vi skapar en ljuspuls som är lika stark som om man skulle ta allt solljus som faller på jorden och fokusera det på en punkt lika liten som änden av ett hårstrå.
Din forskning är fokuserad på ljuspulser och plasma. Hur hänger det ihop?
– Vi använder en extremt stark laser för att skapa ett plasma. Plasma är en elektriskt ledande gas. Det låter ju kanske inte så fascinerande, men de här gaserna har en massa intressanta egenskaper, speciellt under så pass extrema förhållanden som vi laborerar med. Vi skapar en ljuspuls som är lika stark som om man skulle ta allt solljus som faller på jorden och fokusera det på en punkt lika liten som änden av ett hårstrå. Med detta kan man till exempel accelerera partiklar på väldigt korta sträckor, eller skapa röntgen och gammastrålning. Vi är involverade i projektet ELI – tre stora anläggningar i Ungern, Rumänien och Tjeckien som kommer kunna generera extrema laserpulser. Dit ska forskare från hela Europa kunna komma och experimentera.
MATTIAS MARKLUND HAR nyligen flyttat över från Chalmers till Göteborgs universitet. En kort sträcka rent rumsligt då de båda fysikinstitutionerna delar många lokaler och labb, men samtidigt ett tydligt skifte för forskargruppen som han leder.
– Jag gillar att vara verksam på ett stort universitet med många typer av fakulteter. När jag själv var student brukade jag gå på Filosofiska föreningens föreläsningar. Jag tror att det är bra att studenterna har många olika typer av val nära till hands.
Vilka hinder skulle du vilja övervinna nu?
– Jag vill nå långsiktighet, bemanningsmässigt, i min forskargrupp så att den kan växa till en rimlig storlek under överskådlig framtid. Vi behöver inte bli många fort, det handlar snarare om att jag inte vill hamna i en situation där vi om fem år plötsligt är nere på noll. När man jobbar mot storskalig, experimentell infrastruktur för forskning i Europa så har de ofta tidsperspektiv på 10 till 20 år. Om jag och min grupp bara har tidsperspektiv på fyra år så blir det svårt att samarbeta internationellt. Om Sverige ska kunna ha inflytande i sådana verksamheter i världen krävs långsiktiga åtaganden – inte bara att gå in med pengar, utan även med arbetskraft.
Forskning är oerhört kreativt, och jag tror att man skapar bättre, mer djupgående forskning om man har en stabil grund att stå på.
Finns det annat du skulle vilja förändra i universitetsvärlden i stort?
– Forskningspolitiska diskussioner är väldigt intressanta tycker jag. De utgör ju själva grunden för att vi ska kunna bedriva forskning. Det är viktigt att prata om hur man finansierar tjänster, upprätthåller kvalitet, vad oberoende forskning innebär, och så vidare.
Hur tycker du att forskartjänster ska finansieras?
– Om jag får spekulera fritt utan hänsyn till ekonomi så tycker jag att fasta tjänster i akademiska system bör basfinansieras på något sätt, så man slipper känna att man måste få in externa anslag. Det finns ett missförstånd om att ”hungriga vargar jagar bäst” – detta ses som en premiss för att kunna forska på god grund. Jag tror inte att det är sant. Forskning är oerhört kreativt, och jag tror att man skapar bättre, mer djupgående forskning om man har en stabil grund att stå på.
DRIVKRAFTER
NÄR ÄR JOBBET SOM MEST GIVANDE?
– När jag gör något tillsammans med min forskargrupp eller andra forskarkollegor i världen. Vi måste inte komma fram till något banbrytande, men det är jättekul att få nya insikter via andras intellektuella förmågor. Växelverkan med duktiga kollegor som man litar på, det gillar jag.
FINNS DET SITUATIONER NÄR DU VILL GE UPP?
– Egentligen inte. Visst är det jobbigt när man till exempel sökt ett stort anslag och inte får pengarna, men i min forskningsverksamhet har jag aldrig känt att jag vill sluta. Där blir jag bara mer tjurskallig om det går lite trögt. Jag biter ihop och kör på!
VAR DET SJÄLVKLART ATT DU SKULLE BLI FORSKARE?
– Jag tänkte mig aldrig något annat spår egentligen. Sedan blev det så att jag jobbade ett tag på FOI (Totalförsvarets forskningsinstitut). Det var jättespännande! Men efter några år där så fick jag en tjänst på Chalmers och bytte forskningsområde, och så var jag tillbaka på banan igen.
Text: Carolina Svensson
Foto: Malin Arnesson
