Ny ledarduo för Institutionen för kliniska vetenskaper

Den institution Jovanna och Lars nu ska leda har ett brett spann i verksamheten, både när det gäller ämnesområden och lokalisering.

– Det är en styrka att institutionen är så bred, även om vi utifrån kan uppfattas som förunderligt spretiga. Vi har stark forskning från kirurgi, anestesi, onkologi, strålningsvetenskap och öron-näsa-hals till ortopedi, handkirurgi, biomaterial, hud, pediatrik och gynekologi, säger Jovanna Dahlgren, som får medhåll av Lars Ny:

– Vi har tung forskning som både är klinisk och translationell, och även den registerbaserade forskningen inom bland annat ortopedi är mycket framstående. Regionen ger oss ett stort befolkningsunderlag till olika studier och dess specialistfunktioner innebär att vi kan bedriva världsunik forskning inom inte bara ett område, utan flera.

Kompletterar varandra

Lars Ny ser sig själv som något av en side-kick till Jovanna; en kollega som ser till att maskineriet är väloljat och att arbetet kan flyta på smidigt. Även om de inte känner varandra särskilt väl sedan tidigare var Jovanna övertygad om att det var just Lars Ny hon ville ha som proprefekt:

– För mig är det viktigt att ha en kliniker bredvid mig, som verkligen förstår verksamhetens utmaningar och vilka resurser den behöver för att forskning och utbildning ska kunna blomma. Det blir roligt att jobba med Lars, och jag tror att vi kommer komplettera varandra bra, säger Jovanna.

Hur är de då som personer? Jag ber dem beskriva de tydligaste dragen som präglar deras ledarskap.

Bild

– Generellt är jag nog otålig – min filosofi är att om man inte går framåt så stagnerar man. Trots det vinner alla på att beslut förankras och jag vill ha rejäl dialog i våra råd och inom ledningen, där också sektionschefer engagerar sig i vårt gemensamma arbete för institutionens utveckling, säger Jovanna.

– Jag är inte heller en person som sitter still, utan har utvecklingsarbete med i alla mina roller. Som person är jag positiv och glad. Ofta inväntar jag lite och kollar läget innan jag säger vad jag tycker, säger Lars.

Adjungerade till ledningsgruppen är ordföranden från de fyra råden: Khalil Helou, (vice-prefekt för forskarutbildning), Ola Rolfson (vice-prefekt för forskning), Helena Odenstedt Hergès (vice-prefekt för grundutbildning) och Isabella Björkman-Burtscher (vice-prefekt för internationalisering).

Behöver bättre lokaler

Institutionen är till stor del invävd i Sahlgrenska Universitetssjukhusets lokaler, och har sin bas både på Östra, Mölndal och Sahlgrenska sjukhuset. Jovanna och Lars konstaterar att förutsättningarna för att bedriva klinisk forskning inom Sahlgrenska Universitetssjukhuset aldrig varit så goda som nu, där både sjukhusdirektör och FoU-direktör sett till att skapa bättre förutsättningar för forskning genom att exempelvis doktorander verkligen får ut den forskningstid de har rätt till i sina projekt, och som med tydlighet driver karriärfrågor med kombinationstjänster. De akademiska karriärvägarna mot både docentur och adjungering har också stärkts under nuvarande sjukhusledning.

– Det är en helt annan kultur inom universitetssjukhuset idag jämfört med för tio år sedan när det gäller synen på forskningen. Men vi kan önska oss bättre lokaler. Ofta hänvisas forskning till källaren, ibland utan fönster, och det är i vissa fall ett verkligt arbetsmiljöproblem på institutionen, säger Jovanna och fortsätter:

– Mitt motto är att ”vill man, så kan man”. Om det finns en vilja och insikt från SU att det är viktigt att forskare behöver finnas på plats så kan man frigöra lokaler. Samtidigt är jag ödmjuk inför att det är ont om lokaler, delvis för att det pågår mycket nya byggprojekt som innebär att många medarbetare behöver omlokaliseras.

Två läkarprogram samtidigt

Bild

Institutionen för kliniska vetenskaper har ett mycket starkt intresse av de lokaler som universitetet varit med och utformat i aktiv samverkan med regionen inom ramen för Sahlgrenska Life, betonar Jovanna och Lars. Det finns ett stort behov av dessa moderna, flexibla lokaler som knyter sjukhus och akademi ännu närmare varandra. Satsningen är också nödvändig för utbildningsuppdraget, där lärare och handledare inom institutionen framförallt gör stora insatser inom läkarutbildningen. Nu när det nya läkarprogrammet blir allt mer kliniskt orienterat ökar utbildningsuppdraget kraftigt för institutionen, liksom behovet av ett avancerat färdighetscentrum.

– De närmsta åren kan bli mycket utmanande för många av våra lärare. Vår institution är den som är mest utsatt när terminer inom gamla och nya programmen krockar med varandra. Det kommer kräva mycket logistik och vi planerar göra simuleringsövningar för att identifiera möjliga flaskhalsar.  Genom extraordinär planering bör vi ha större förutsättning att fortsätta ge en utbildning av hög kvalitet, säger Jovanna.

– Den första kullen med studenter från nya läkarutbildningen kommer sannolikt att vara något mindre, kanske 100 eller 110 studenter. I vanliga fall är de 140-150 och lika många går gamla utbildningen. Problemet, utöver lärarresurser, är att lokalerna på VFU inte är anpassade till mellan 250 och 300 studenter per termin. Detta är en fråga för hela fakulteten att se till att den här övergången går bra, säger Lars.

Datalagring brådskar

En annan fråga som står högt på institutionens agenda handlar om en hållbar lösning för datalagring för forskningen. Diskussioner pågår inom institutionen. Bland de engagerade forskarna finns bland annat radiologer, som kanske har de allra största datamängderna som behöver lagras.

– Vilken lösning man än landar i så behöver den komma på plats snabbt. För kliniska forskare är det väldigt avgörande att de kan lagra sina stora databaser på GU, och det är inte självklart att data ska lagras på klinikdatabaser. Detta är en fråga vi måste vara engagerade i, så att den inte dras ytterligare i långbänk, säger Lars.

Text: ELIN LINDSTRÖM