Niklas Nilsson - Effektiva behandlingsalternativ även vid kronisk hälseneruptur

Länk till avhandlingen i GUPEA.

Bild

Hälsenebristning, eller så kallad hälseneruptur, är en vanlig skada som drabbar cirka 2000 personer varje år i Sverige. De senaste årtiondena har antalet ökat, orsaken tros vara att folk deltar i sport- och fritidsaktiviteter i allt högre åldrar med en troligen skörare och mer lättbrusten hälsena.

Vid en hälsenebristning går hela senan av, men många bristningar upptäcks och behandlas inte på en gång. När behandlingen blir försenad med mer än 4 veckor har mellanrummet mellan senändarna fyllts med ärrvävnad. Detta innebär att hälsenan inte längre kan läka utan förlängning och hälsenebristningen klassas därför som kronisk.

– Min forskning handlar om att utvärdera olika kirurgiska behandlingsstrategier för att förkorta och förstärka dessa kroniska hälsenebristningar. Forskningen utvärderar ekonomisk kostnad, patienters subjektiva och objektiva mående samt funktion, säger Niklas Nilsson, legitimerad läkare, idag verksam på Kvarterskliniken Avenyn i Göteborg inom området allmänmedicin.

Ibland saknas ett tydligt trauma vid hälsenebristning
Det är inte alltid som patienterna kan beskriva ett tydligt trauma där hälsenan brustit, och antagligen är det därför det dröjer innan skadan upptäcks. Dessa patienter, med en initialt missad hälseneruptur så kallad kronisk ruptur, besväras ofta av en haltande gång, dålig balans samt smärta och svullnad runt fotleden som inte vill ge med sig. Det är vanligare att hälsenebristningar missas hos äldre patienter.

– Det är viktigt att alla patienter som söker vård med symptom från fotled och underben genomgår en ordentlig klinisk undersökning av sin hälsena. I vissa studier har man sett att så många som 15–20 procent av alla hälsenebristningar missas, dels för att patienten inte söker vård men också på grund av bristfällig undersökning i samband med sjukvårdsbesök.

En effektiv undersökning är Thompsons test där undersökaren klämmer på patientens vad för att se om hälsenan är av eller eventuellt förlängd (Figur 1). Andra lämpliga undersökningar att tillämpa är Matles test samt olika former av tåhävningstester.

Bild

På Sahlgrenska Universitetssjukhuset behandlar man patienter som besväras av en kronisk hälsenebristning kirurgiskt. Detta görs antingen med en förstärkning från vadmuskulaturen (till vänster) eller en sengraft från baksida lår (till höger) se illustrationen till höger som även är omslagsillustration till avhandlingen.

- Min forskning har utvärderat dessa två operationsmetoder och även kollat på resultat av andra tekniker som finns beskrivna i litteraturen. I övrigt har min forskning studerat hur senan förändras i sin struktur när behandlingen fördröjs. Detta har gjorts genom att tolka genuttrycket av uppbyggande och nedbrytande proteiner inne i hälsenan efter att den gått sönder.

De flesta med en kronisk hälsenebristning återfår stor del av sin funktion efter operation

– Det främsta forskningsresultatet, från avhandlingen, är att vi nu vet att det finns effektiva behandlingsalternativ för att hjälpa patienter med kroniska hälsenebristningar att återfå sin funktion och minska symptom på smärta, nedsatt styrka samt balanssvårigheter.

I de tester som gjorts ser man dock att patienterna fortsätter att ha begränsningar om man jämför med deras icke-skadade ben. Båda operationsmetoderna som beskrivs har goda resultat men det går inte att uttala sig om vilken som är bäst och behandlingen bör därför individualiseras beroende på patientens medicinska situation och funktionella krav.

– I vävnadsproverna kunde vi se att både den uppbyggande och nedbrytande genaktivitet var som störst direkt efter att hälsenan skadats. Denna aktivitet minskade sedan drastiskt under de första veckorna efter skadan.

Det man dock kunde se var att även patienter som opererades 6–12 månader efter skadan fortsatt hade en högre genaktivitet jämfört med friska senor. Detta skulle eventuellt kunna tala för att en fördröjd behandling hos även kroniska hälsenebristningar resulterar i försämrat utfall.

– Det behövs fler och större kliniska studier med kontrollgrupper för att kunna bekräfta eller motbevisa dessa resultat, och för att på bästa sätt behandla patienter med kroniska hälsenebristningar i framtiden.

MER FAKTA

1. Hälseneruptur -  läs mer på 1177
2. De två kirurgiska metoderna som beskrivits i avhandlingen är fritt transplantat från gastrocnemiusmuskelns aponeuros, där man tar en del av senhinnan från vadmuskulaturen för att förstärka hälsenan, samt semitendinosusgraft, där man tar en av de tre hamstringssenorna från lårets baksida för att förstärka hälsenan. Båda metoderna går ut på att förkorta och förstärka senan.

Text: Susanne Lj Westergren