Henrik Sjövall: Scenkonst, läkekonst och Det Magiska Om

Bild

Varje patientsamtal bör börja med inlevelse. Inlevelsen i patientens situation formar grunden i det analytiska arbetet. Och när det gäller träning i att växla mellan just empatisk inlevelse och distanserad analys ligger faktiskt scenkonsten i framkant. På teatern måste man nämligen både skapa tydliga ramar och sedan kunna improvisera inom dessa.

Kommer ni ihåg Hasse å Tage? De visste ofta själva inte exakt vad som skulle hända därframme på scenen. När Hasse sa något riktigt knäppt brukade Tage ibland säga: ”Jasså, du är på sådant humör idag?” Det där fenomenet, att det som händer på scenen är väl förberett och repeterat men samtidigt inte helt förutsägbart, brukar man inom teaterkonsten beteckna med uttrycket ”Det Magiska Om”. 

Jag sitter och läser Victoria Brattströms gedigna avhandling ”När livet står på spel – En teaterkonstnärlig studie av partnerskap i hälso- och sjukvården”. Som jag läser den handlar den om förutsättningar för att skapa ett ”magiskt Om” i våra patientsamtal. 

Hon berättar i boken hur hon fick sin forskningsidé när hon satt och läste om personcentrerad vård och hur hon började fundera över om hennes sätt att som regissör hantera tolkning av ett teatermanus skulle kunna användas för att förstå vad som händer i ett patientsamtal. 

Ett teatermanus innehåller bara själva orden (replikerna) i den situation som sedan framförs på scenen inför en publik. Det betyder att i teatermanuset lämnas rätt stora ytor öppna för både skådespelarnas och regissörens tolkning av texten. Det är detta, att tolka och försöka förstå texten, som skådespelarna och regissören håller på med när de repeterar en pjäs. Hennes forskningsidé blev nu att försöka tillämpa den modellen på våra patientsamtal. Att spela in exakt det som sägs i några patientsamtal, skriva ut det och sedan ge den texten till några skådespelare för att se vad som då händer.  

Hur skapas ett ´Magiskt Om´? Och kan det i så fall också uppstå i våra patientsamtal?

Victoria sammanför i sitt avhandlingsarbete den ryske teaterpersonen Konstantin Stanislavskijs skådespelarmetodiska arbete med den franske filosofen Paul Ricoeurs texttolkningsteori. Hon beskriver det hon gjort som en läsning av Stanislavskijs skådespelartekniker sedda i ljuset av Ricoeurs tankar om det mänskliga, alltså hans filosofiska antropologi. 

Konstantin Stanislavskij, menar Victoria, kan ses som slags ”Carl von Linné inom teatern”. Han ville med skapandet av sitt system för skådespelartekniker förnya den teaterestetik som var på modet under hans tid i Ryssland men som han tyckte var allt för manierad och konstlad. Han ville att man som publik skulle kunna känna igen det man såg skådespelarna göra på scenen som något ur verkligheten. 

För att åstadkomma detta, menade Stanislavskij, behövde både regissör och skådespelare intressera sig mer för mellanmänskliga möten – det vill säga det som händer i det verkliga livet utanför teatern. Han ansåg att man borde lägga tid och energi på att försöka sätta sig in i en scenisk text och situation som om det vore på riktigt, och sedan se vad för uttryck som uppstod ur det, det vill säga helt enkelt vad som då hände. Och detta istället för att först – som alltså var mer på modet då - bestämma sig för ett budskap, och sedan leverera detta färdigpaketerat till publiken. 

Stanislavskij lyfte också tydligare fram Regissörens uppdrag som arbetsledare och tolkare av texten. Regissören kan, beskriver Victoria, behöva leva sig in i flera olika möjliga händelseutvecklingar utifrån texten, för att sedan välja en väg att gå med själva föreställningen. Stanislavskijs metod handlar alltså i klartext om att skådespelaren går in i rollens situation med kropp och själ, och sedan ser vad som händer. För att hantera den här processen på ett strukturerat sätt och samtidigt återskapa en situation (eller interaktion) som - trots att den framförs kväll efter kväll - ändå upplevs levande och improviserad så utvecklade Stanislavskij ett verktyg som han kallar ’det Magiska Om’.

Min reflektion som läsande läkare och utan några djupa kunskaper om scenkonst: uppstår någonsin ett ’Magiskt Om’ i våra patientsamtal? Vågar vi skapa de där öppna ytorna? Och, kanske viktigast:  finns här kanske något som läkekonsten kan lära sig av scenkonsten?

Bild

I avhandlingen lyfter Victoria också fram ett av Ricoeurs för mig intressanta begrepp: meningsöverskott. Det påminner oss om att själva (manus)texten bara är ett slags skelett som sedan får klädas på med tonfall, gester, pauser och scenerier (rörelser). Tolkningen av texten - alltså vad texten betyder - varierar därmed som regel kraftigt beroende av vem som tolkar den och i vilket sammanhang. En ny tolkning av samma text kan radikalt ändra hela tonarten i ett samtal, som i ovanstående exempel (”är du på det humöret idag?”). Och kan ju ibland krävas för att skapa ett bra patientsamtal!

Vi simulerade det mesta som kunde gå snett i en samtalssituation 

Ni kanske undrar hur jag kommit att intressera mig för teaterteori? För några år sedan träffade jag Victoria på en buss på väg hem från en Narrativ workshop, och vi började prata. Jag klagade över att några av mina kompletteringsstudenter inte kunde hantera yttre belastningar som tidspress eller jobbig och krävande personal. ”Jag önskar att man på något sätt kunde simulera det där!” ”Då har du träffat rätt person! ”svarade hon. Det hela utmynnade så småningom i en oförglömlig forumteater, där vi simulerade det mesta som kan bidra till att det går snett i en samtalssituation. Tidspress, krävande anhöriga, flera sjukdomar, psykiatri…  Och på den hemmagjorda scenen uppstod definitivt Det Magiska OM, alldeles av sig självt - varken vi som gjort fallen, skådespelarna eller Victoria visste vad som skulle hända.  För hände, det gjorde det verkligen! 

• Läs mer om samarbetet mellan Victoria Brattström och lärarlaget på Sahlgrenska akademin i Henrik Sjövalls krönika i Läkartidningen - Stopp frys vad är det som händer? Hjälp er kollega >>> 

Åter till avhandlingen. När vi på Sahlgrenska akademin skriver doktorsavhandling förväntas vi som regel göra någon typ av empirisk utredning, samla in observationer av något slag. Det gjorde Victoria också, och på ett litet annorlunda sätt. Hon spelade in tre olika autentiska vårdmöten, renodlade och transkriberade dialogen och satte den sedan i händerna på en liten grupp skådespelare utan att ge några egentliga sceninstruktioner. De fick själva gestalta och försöka förstå den text de fått. Skådespelarna fick även byta karaktärer mellan personal och patient, man roterade i rollen. Hon satte sig därefter på läktaren och väntade på vad som skulle hända, spelade in och frågade sedan skådespelarna hur de upplevde de vändningar och tidskurvor som uppstod. Och sedan kunde hon också jämföra det som hände därnere på scenen med det som hade hänt i verkligheten, med eller utan ”Magiskt Om”. 

En roll som tar plats i en skådespelares själ och kropp

Sista tredjedelen av avhandlingen består i en kritisk diskussion av resultaten. Och hur dessa appliceras för att utveckla kommunikationen mellan patienter och vårdpersonal.

När en skådespelare gestaltar en roll på scenen, skriver Victoria, så talar man om att skådespelaren gör sig tillgänglig för rollen. Men man kan också vända på det. Rollen gör också sig tillgänglig för mig som skådespelare. När det blir bra på teatern tar rollen plats i en skådespelares själ och kropp. Och ingen - varken skådespelaren själv eller regissören – vet då exakt vad som kommer att hända vilket skapar en ständigt ny nerv i föreställningen! 

Vad har nu detta för bäring på våra patientsamtal? 

Redan Shakespeare konstaterade att ”All the world's a stage, and all the men and women merely players. They have their exits and their entrances, and one man in his time plays many parts.” 

Vi har våra yrkesroller, våra patientroller och våra personligheter och dessa blir utöver våra kunskaper vår verktygslåda när vi ska hantera en medicinsk situation, det som i teaterkonsten kallas "De faktiska givna omständigheterna". Inget i de där personliga förhållandena är konstant, vi har som Hasse Alfredsson en dagsform och ett humör som varierar över tid. Och det har patienterna också. Personalen behöver kunna lyssna till patienten på ett sätt som skapar ömsesidighet och förtroende men också inom ramen för rollen kunna ta ett steg tillbaka och analysera det patienten berättar om från lite distans, med utgångspunkt i sin professionella kunskap och expertis, skriver Victoria Brattström. 

Ibland måste vi faktiskt försöka byta roll för att det ska bli bra. Att försöka gå in i patientrollen kan ibland göra att väldigt mycket klarnar. 

Att kunna växla mellan å ena sidan en distanserad analys, å andra sidan en nära inlevelse i ett samtal är viktiga färdigheter som tränas i skådespelaryrket, menar Brattström. I studien visar hon att dessa färdigheter också är relevanta vad gäller vårdmötet. 

I vården krävs som ni ser av ovanstående resonemang ett avancerat samspel mellan patienter och personal. Och var tränar man på den här typen av färdigheter? Just det, på skådespelarutbildningen! Min reflektion efter den där läsningen är att vi nog oftare borde be om deras hjälp när vi lär ut kommunikation.

Till sist en kommentar om behovet av detta. Som jag ser det är vårdens svagaste punkt hanteringen av patienter där vi inte hittar något kroppsligt fel. Det kan röra sig om postcovid, hjärntrötthet, utmattningssyndrom, oklara värksyndrom, kronisk trötthet, IBS… Tillstånd med mycket betydande symtomatologi där vi ofta bara kan erbjuda ett stödsamtal. Att ge ett trovärdigt lugnande besked i de där situationerna är inte lätt och det är inte ovanligt att patienten har kvar sin oro efter besöket. 

Kanske vi då skulle byta strategi, försöka att tillsammans med patienten skapa ett Magiskt om kring situationen, och sedan se vad som händer…

Skribent: Henrik Sjövall
Pensionerad universitetssjukhusöverläkare och professor emeritus