Gemensam processlag för EU?

Anna Wallerman, juris doktor i processrätt och biträdande universitetslektor vid Juridiska institutionen, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, är aktuell med artikeln Harmonization of Civil Procedure - Can the European Union Learn from Swiss Experiences? Artikeln publicerades nyligen i European Review of Private Law vol 24 no 5 (2016).

Vad handlar artikeln om?

- Mest handlar artikeln om hur det gick till när Schweiz ersatte 26 regionala civilprocesslagar med en enda, federal lag. Jag undersöker vilka problem som man försökte lösa genom att centralisera processrätten, vilka problem man stötte på under processens gång, och vilka strategier man använde för att lösa eller undvika dem. Sedan jämför jag vad som hände i Schweiz med hur debatten har sett ut i EU.

Varför är det en viktig fråga?

- När den gränsöverskridande handeln inom EU ökar, så ökar också behovet av en lättillgänglig domstolsprocess – ingen vill handla om man inte vet att man i sista hand kan få domstols hjälp att hålla motparten till sina kontraktsförpliktelser. Detta talar för att man borde överväga gemensam processreglering inom EU. Samtidigt handlar domstolsprocessen inte bara om enskildas affärsrelationer, utan ytterst om statens tvångsmedelsanvändning mot enskilda. Detta gör frågan politiskt och konstitutionellt känslig. Varje lagstiftningsarbete är en balansakt, och den blir desto svårare om den ska ske över de rättskulturella gränser som trots allt fortfarande finns, och lär finnas kvar inom överskådlig tid, inom EU. Schweiz tvingades hantera samma problem, om än i mindre skala, så vi kan lära av deras erfarenheter.

Vad är dina viktigaste slutsatser – vad kom du fram till?

- Min viktigaste slutsats är att ett arbete av det här slaget inte bör hastas fram. I Schweiz genomfördes hela arbetet, från idé till färdig lag, på tio år, vilket är oerhört snabbt jämfört med många andra lagstiftningsprojekt i samma storleksordning. Resultatet är att många av de svåra frågorna antingen inte har lösts alls, vilket innebär att enhetligheten hotas eftersom frågan måste hanteras från fall till fall och från domstol till domstol, eller också att man har valt kompromisslösningar som inte verkar ha några andra fördelar än just att alla kunde enas om dem. I någon mån har man alltså tummat på kvaliteten för att uppnå enighet, samtidigt som regleringsmetoden gör att det är tveksamt åtminstone på kort sikt hur enhetlig tillämpningen av den nya lagen egentligen blir.

Hur kan dessa resultat användas?

- Min förhoppning är att de kan användas i den pågående debatten om en gemensam processlag för EU. Om ett sådant projekt ska genomföras bör man enligt min uppfattning tillåta processen att ta tid. Det är en ganska otidsenlig slutsats, och det är nog snarare troligt att ett eventuellt lagstiftningsprojekt inom EU skulle följa en tidsplan liknande den schweiziska. Men man kan också se artikeln som en uppmaning till Europas jurister och akademiker att redan nu starta en diskussion om hur en gemensam reglering skulle kunna se ut, och studera hur olika problem har hittills har lösts på medlemsstatsnivå. I så fall finns det ett gediget underlag att utgå ifrån om och när ett lagstiftningsprojekt drar igång, vilket i viss mån skulle kunna kompensera för en forcerad tidsplan från lagstiftarens sida.

Anna Wallerman disputerade under 2015 med avhandlingen Om fakultativa regler. En studie av svensk och unionsrättslig reglering av skönsmässigt beslutsfattande i processrättsliga frågor. Anna har beviljats det prestigefulla stipendiet, Max Weber Fellowship, för postdoktorala studier under 2017 vid Max Weber Programme for Postdoctoral Studies, European University Institute, Florens. Anna forskar och undervisar inom processrätt och EU-rätt.